Ordet kattlåda fick plötsligt en annan innebörd..



Cuteoverload

Aj aj, mina tassar! Känner väl till att högklackat inte är det ultimata för mina känsliga fötter, men jag vill ju också vara snygg och det är man ju bara i höga klackar hrrmmm... Tror att många tonåringar kommer att få mkt problem med sina tassar, de har ju växt upp i smala stövlar med höga klackar. Hallux valgus, mortens neurom, nersjunkna fotvalv - men snygg är man!

Idag bjuds det på snabb promenad till och från Systemet (hälsosamt!), träffa A och shoppa/fika/prata, till A2 dricka vin och med stor sannolikhet utgång. Ja, också ska jag städa lite eftersom C´s kompis ska bo här en natt. Fast en del grejor går inte att åtgärda, vi har ingen plats trots 75 kvm! Det är ju inte det att vi bor litet för två pers, men C har så mycket saker! Han behöver ett lekrum.. (Ja, C är alltså min pojkvän och inte son..) Längtar till vi hittar något nytt och flyttar!!

Tjoho!

Saker som jag gjorde riktigt bra idag (igår):
- Knådade i några surdegar på jobbet, trots måndagstrotsen
- Puttade bort negativa tankar och drog fram positiva

Saker som jag gillade hos mig själv idag:
- Busigheten
- Godheten

Saker som gjorde mig glad idag:
- Lilla S´s skratt & joddel
- Solen

Var tredje person i Sverige drabbas någon gång av cancer!
20 000 personer dör årligen i cancer!
Det är den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige!

SMS-gåva till Cancerfonden
För att skänka 50 kr:
Skicka ordet BESEGRA till 72900

www.cancerfonden.se

Låt oss tillsammans besegra denna hemska sjukdom!


Johan, jag saknar dig!



Källa: Vårdguiden

Det är ju exakt så här jag känner, jämt:

"Depersonalisation är ett tillstånd som präglas av ihållande eller återkommande episoder där man känner sig avskild från sig själv. Det brukar beskrivas som en förändrad upplevelse av en själv, av ens kropp eller av den yttre verkligheten som ter sig främmande, obekant eller ibland mekanisk. 

Depersonalisation kan även vara en delfaktor som visar sig när man undersöker personer som drabbats av utmattningsdepression (ibland även kallat utbrändhet).

Det finns en psykiatrisk diagnos som främst är förknippad med depersonalisation, och det är Depersonalisationssyndrom. Detta kännetecknas av bestående eller ihållande upplevelser av att känna sig avskild från sig själv, från de egna tankarna eller den egna kroppen. Det kan upplevas som om man var en utomstående betraktare av sig själv. Det kan exempelvis kännas som om man befann sig i en dröm.

För att det ska räknas som depersonalisationssyndrom ska realitetsprövningen vara intakt, vilket innebär att man är medveten om att allting är på riktigt och att man inte befinner sig i en dröm. Slutligen ska symtomen orsaka kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Tillstånd som depersonalisation och derealisation (en påtaglig overklighetskänsla) kan även förekomma som delsymtom vid andra psykiatriska diagnoser, till exempel är det mycket vanligt att uppleva det vid panikattacker om man har ett paniksymdrom eller i samband med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Även längre tids sömnbrist kan föra med sig upplevelser av depersonalisation.

Man brukar räkna med att ungefär hälften av alla vuxna någon gång under sitt liv upplevt en enstaka episod av depersonalisation, oftast i nära anslutning till svår stress. 

Det saknas forskning om behandling eller egenvård av ovan beskrivna problem. Möjligen skulle man kunna träna sig i att styra sin uppmärksamhet genom medveten närvaro för att öka sin förmåga att förhålla sig observerande, beskrivande och ickedömande till de egna upplevelserna av overklighet och drömlikhet."

http://www.vardguiden.se/Article.asp?Articleid=8291

Finns väldigt lite fakta på nätet om detta tillstånd, tyvärr. Däremot många som beskriver att de lider av samma sak, varför görs då ingen forskning? Jag vill inte känna mig frånvarande resten av livet. På Wikipedia stod det dock att det brukar gå över i 30-årsåldern, så jag har hopp!

Gjorde ett tappert försök att vara så där duktig som jag fått lära mig att man ska vara. Städa, tvätta, plocka.. Men finner inte den minsta motivation och tassade tillbaks hit till sköna fåtöljen och datorn.

Listan jag skrev igår på saker jag ska göra, och som kändes så naturlig och nästan lite rolig då, är som en hårt knådad papperstuss. Som jag inte får upp..

Nåväl, tar väl min lathet i handen och tillsammans slår vi på en film!

Saker/människor jag uppskattar och är tacksam över:

• Att jag har C. Han är så vacker, stöttande, rolig, god, kärleksfull, smart. Och att han älskar mig!
  
• Mina föräldrar, mina systrar, syskonbarn och svågrar. De är de som gör att jag inte tänker försvinna.
  
• Att ångesten är mildare
• Mina vänner
  
• Min terapeut
• Alla mina lotusbloms-ljuslyktor
• Vårt sagolika sommarställe
• Att vi har det ganska bra ekonomiskt, och förmodligen kommer att få det ännu bättre

Saker jag ser fram emot:

• Våren och sommaren
• Att vara på Ön
• En eventuell resa
• Att träffa syskonbarnen i helgen

Det var lite för få saker jag ser fram emot, måste skaffa mig fler... Kommer dock inte på några, det är det som är tragiskt med depression, ingen framtidstro... eller är det därför jag är deprimerad? Va farao, detta inlägg skulle ju vara positivt och stärkande.. Bah!

Det gör fysiskt ont över bröstet! Är det för att hjärtat är ledset, eller för att det fräts sönder av stressämnen?

Ska vaddera hjärtat med fler saker att se fram emot.. Tror jag måste ta dem i mindre, tydligare portioner:

• Körsbärsblomningen om våren
• Glittrande hav & gröna parker
  
• Fredagseftermiddagarna på båten till ön med en kall öl
• En dag i solstolen på ön med en latte och en spännande bok
  
• En tjejresa till sol, shopping, bus
• Se syskonbarnen skratta
• Nästa massage
• Nytt hem, nya möbler
• En rensad garderob, eller helst en walk-in-closet. Med rosa heltäckningsmatta.
  
• Mer kollektivt mys

Sådärja, hjärtat!

Jag tror det började en söndag i mitten av december. Jag var stressad över jobbet, hade varit utan antidepressiva i nån månad eller två, C var bortrest och jag vaknade upp hos en kompis och var vidrigt bakfull.

Ångesten kom krypande, eller snarare larmslog mig. Kände bokstavligen negativt adrenalin som kröp i blodådrorna. Kom det verkligen så plötsligt, eller började den redan komma smygande tillsammans med prestationsångesten på jobbet? Hand i hand, liksom..

I mer än en månad har jag vaknat med sjuklig ångest, kallsvettats, haft hjärtklappning, inte kunnat äta. Gick till min läkare efter jul, han skrev ut antidepressiva, ångestdämpande och tyckte att jag skulle vända mig till öppenpsyk för att få gå på Kognitiv Beteende Terapi. Han sa att man inte behövde remiss. Ringde dit, jo jag behövde remiss. Tillbaks till läkaren, nej de ville inte skriva en remiss då de inte kunde ta ställning till mitt psykiska tillstånd.

De ångestdämpande gav mig ingen lindring, fick komma till öppenpsyk akut där de skrev ut starkare antidepressiva och andra ångestdämpande. Som inte heller hjälpte. Visste inte var jag skulle ta vägen. Panik, rädsla, ångest. Fruktansvärt!

Jag kontaktade en privat KBT-terapeut, grät två liter första gången jag var där. Hon rådde mig att prata med min chef om hur jag mådde, och det gjorde jag. Han var fantastiskt förstående och jag har blivit avlastad med de tyngsta arbetsuppgifterna. Lättnaden var enorm.

Ångesten är inte alls lika stark nu, och emellanåt känner jag mig så stark och t.o.m glad. Tacksam över att jag mår bättre, men livrädd att det ska hända igen. Har upplevt sån här ångest tidigare en gång, för fyra år sedan. Samma situation: Hade slutat med Efexor, C var bortrest och jag gick en utbildning som kändes helt fel. Allt rasade.

Men hoppet finns, har läst att 80% som har ångest och depression blir bra efter ett år med antidepressiva tillsammans med KBT. Nu i början när jag går varje vecka kostar det ca 3000 kr per månad, men jag hoppas att det är en investering i mitt liv som kommer att hjälpa mig att må bra. Har fått övningar med att förändra mitt tänkade och en avslappningsövning. Så svårt, men det är väl därför det heter övningar... öva...

Är ledig idag och vet inte riktigt vad jag ska göra. Mår bättre när jag gör saker men samtidigt har jag ingen kraft till det. Ska nog börja med att plocka bort tomtarna nu, de är inte så tunga;-)

Tack. Tack för att jag mår bättre.

Vet inte vad som hände, jag drabbades nog av skrivtorka. 4 månader sedan jag skrev här sist, då var det augusti och förmodligen fortfarande varmt.

5 orkidéer blommar, jag har bytt jobb och är vissen.

Nya arbetet är kul, utvecklande men jag har ständig prestationsångest. Är konsult och har bara ett visst antal timmar, skulle behöva den dubbla tiden för att göra ett bra jobb. Ibland är jag för pedantisk och saker tar tid därav.

C ska få lukta på Sibiriska katter för att se om hans allergi godkänner dem. De saknar ngt protein i pälsen som gör att en del allergiker tål dem. Vore så mysigt och underbart med en kisse igen. Läste för syskonbarnen om hur Pettsson fick Findus igår, och jag är nog lite som Pettsson.. Ska också sy gröna stora hängselbyxor och en liten basker till min katt;-)

Överförtjust i den sagan! Eller så är det för att det var första gången jag läste den, de nästföljande 5389 gångerna kanske inte blir lika sagolika...

G´natt, nu flyr vi till drömmarnas och sagornas värld..

Denna gången kom frågan från en kollega, helt utan krusiduller. Blev så ställd att jag glömde att vara spydig. Sa bara att min mage är ledsen, men visade inte att jag också blev det.

Och igår frågade en kollega om jag inte ville ha barn snart, och då svarade jag faktiskt "Jo, men jag har inte ätit p-piller på några år och vi ligger med varann men det blir inget ändå".

Vad ska jag göra? Börja med gördel? BLI gravid? Skriva "ingen bebis" på magen/tröjan?

Tycker dessa frågor är så jobbiga för att: -Jag har komplex för min uppblåsta mage. -Jag skulle vilja vara gravid. -Vi har inte haft sex på 2 månader (hittar ingen lust).  -Less på att rodna och förklara.

Varför kan jag inte få ett agressivt utbrott när folk frågar? Bara snällt förklarar, blir ju så arg/ledsen efteråt.. Brukar inte ha problem att bli arg och uttrycka mig.. Ska släppa en långdragen fis nästa gång. Nästa gång, det kommer alltid en nästa gång... Hoppas bara att jag hinner bli gravid till nästa gång...

Helt paralyserad av chocken att vara tillbaks på kontoret. Vill gråta, eller åtminstone flyga ur ekorrhjulet. Funderar starkt på om vi kanske ska flytta ut på landsbygden, köpa en tupp och fyra höns och leva på ägg och kåda (istället för kaviar).

Ska fly in i Stieg Larsson´s "Män som hatar kvinnor", där finns det några sandkorn, allt som är kvar från semestern. Ja, och så tvätten förstås.

Nä, ja e inte bitter. Bara jävligt sur.

Någon?

Huvudvärken från helvetet är här. Den kom i söndags när jag kräktes galla och har inte övergivit mig sedan dess.

 

Aaaaaaajjjjj!!!

 

 

 

Dagens 1:a överraskning: Det kvarglömda kontoutdraget från tanten före i bankomatkön (som vi naturligtvis inte kan låta bli att tjuvtitta på): 1.400.000 sek. Hon ser ut som en uteliggare, smutsig och har trasiga kläder.

Dagens 2:a överraskning: Mitt kontoutdrag. Bjöd jag alla seglare i helgen? Snart är JAG uteliggare...

 

Fy farao, vad less jag är på mig själv och min talang att festa ohämmat. Häller i mig och skålar kors-och-tvärs. Och när jag är ute med AL peppar vi varandra som fjortisar. Hon är dock totalt oberörd dagen efter medans jag ligger och krälar.

Usch, har minnesluckor, träningsvärk i kräkmuskeln och vad som känns som en hjärnblödning. Känner mig misslyckad och patetiskt. Hur svårt kan det vara att smutta och vara gångbar?!

Funderar starkt på att bli tillfällig nykterist. Men känns inte riktigt som rätt tidpunkt med solsken och kluckande rosévin. Däremot kan jag försöka dricka lite mer sparsamt.. Igen...

 

"... och grattis till dig också ser jag!"  fick jag som hälsningsfras av en ytlig bekant igår.

Det här är fanimej inte sant! Ser jag så jävla gravid ut? Eller är det att jag borde vara gravid för att jag är över 30? Eller är det min förkärlek till empire-skurna klänningar?

Vet inte vad mer jag kan göra för att försöka få ner ballong-magen. Krympa magsäcken till en ouppblåst ballong kanske..  börja äta minimalt men ofta.. Kan inte gå runt och vara nervös för att få frågan om jag är gravid igen.

Drar in magen, andas knappt, slänger den nya klänningen (eller spar den till jag blir gravid)...