För att komma fram till det lilla skogsparti som ligger i anslutning till vårt bostadsområde så måste man passera vårt hus.Jag stod där i köket och pysslade igår kväll när M passerade förbi med sin hund. Han skänkte inte huset en blick på vägen ut i skogen....när han passerat kände jag att jag inte kunde koppla av.Drog ihopa soporna men gick inte ut med dom utan ställde mig för att invänta att M skulle passera på nytt. Det tog ca 45 minuter. Så arg på mig själva ....vad stod jag därför? Varför kändes det så nödvändigt att träffa på M? Jag gick till och med in och bytade tröja....så löjligt..vi har ju varit gifta... M kom tbx och jag gick lägligt ut med min löjligt lilla påse med sopor. Bjöd in M på kaffe ...han stannade nästan två timmar. Alla var avslappnade och lugna...När M gick sa han Tack för en överraskande kväll. Jag svarade bara :Tack själva!....hade svårt att somna.