Det finns krafter och personer i chefsställning inom alla yrken som tar till vilka metoder som helst för att inget negativt inom deras ansvarsområde skall bli sagt eller ännu värre..komma ut till allmänhetens kännedom. Yttrandefrihet? Finns inga som helst spår av den varan ute på arbetsplatserna. Den som trots allt vågar sig på att kritisera eller ifrågasätta saker och ting, blir ofta utsatta för repressalier i någon form. De kanske mobbas tills de frivilligt säger upp sig, begår självmord, sjukskriver sig eller rentav mister sitt jobb på grund av "bristande samarbetsförmåga" eller annat dravel.. Råkar de vara vikarie så får de ingen förlängning av vikariatet fast det behövs. Ett effektivt men ojuste sätt att "sätta folk på plats"..En person i ledande ställning som på detta sätt  vill demonstrera  sin maktfullkomlighet, förtjänar inget annat än förakt.

Många av er har kanske läst om undersköterskan som protesterade mot främlingsfientlighet på sitt jobb?

Läs annars här;<-klicka.

Eller här;

Citerar ur en annan artikel;

"Undersköterskan Peter Magnussons initiativ att vittna i tv om kränkningar och rasistiska påhopp på patienter med invandrarbakgrund på Södertälje sjukhus intensivvårdsavdelning hyllades av chefen i direktsänd tv. När Peter Magnusson kom tillbaka till sjukhuset kallades han till möte med cheferna. Eftersom han misstänkte att det kunde bli hårda ord valde han att ta med bandspelaren"

Ja det visade sig ju vara ett klokt beslut:, att ta med bandspelaren alltså.

tog jag igår bilen för att rekvirera ut min avskedspresent från NUS ur deras förråd på landstingshuset:-) Tack för det landstinget och för mina 38 år hos er, ni har fått det bästa av mig i en halv livsålder. Jag har tack och lov trivts med, känt mig behövd och uppskattad av arbetskamrater, chefer och patienter under åtminstone 35 av de åren så jag får väl vara nöjd:-)

Trots att orden kompetens och kompetensutveckling är så populära att de snart är urvattnade så "kompetensutvecklar" vi oss mindre än någonsin. Den reflektionen gör jag sen det nu är mer än fyrtio år sedan jag som ung och outbildad började arbeta inom sjukvården. Sedan dess har jag både utbildat och kompetensutvecklat mig själv samt gått på de små samtal och möten som chefer haft ansvar över att se till att vi alla fått och som gärna kallas för ”kompetensutveckling”. Om man nu skall tänka efter hur synen på kompetens och kompetensutveckling varit under mitt yrkesliv, så kommer jag till den slutsatsen att det numera mest är rena rama ordbajserier och tragglande av samma saker varenda gång som sker, särskilt under de så kallade temadagarna. Varför har inget av det som togs upp på förra årets temadag åtgärdats?
I dag leder tidsbristen till mindre utbildning och mindre samvaro. Särskilt stor är skillnaden om man jämför med 70-talet. Då fanns en stark tro på människan. I dag är det "lärande" samtalet mellan kolleger borta, trots att vi skall lära av varandra, sägs det. Dessutom så får ny personal gå sin inskolning med ny personal och hur mycket av rutiner och annat faller då inte bort?
 
Ordet kompetens har funnits länge i utbildningsvärlden. I var mans mun dök det upp först i mitten av 80-talet. Förut sa vi kunskap. Ordet kompetens däremot omfattar både kunskap, färdigheter och social kompetens, som tillsammans med empati och kompetensväxling är ett ännu nyare modeuttryck. Redan på 50- och 60-talen började det uppmärksammas att arbetet borde ge mer än bara lön. Folk fick gå på kurs. 
På 70-talet hade beteendevetarna högkonjunktur. Många chefer fick gå på sensitivitetsträning. De fick vara med om treveckors återkommande ledarutbildningar. Numera så behöver de visst ingen utbildning alls i ledarskap och det märks.
Trots gruppdynamiska övningar var de fjärran från dagens nu så populära äventyrsbetonade kurser.  Nej, det åktes inte till Kolmården på överlevnadskurs. Vi pratade med varandra! Nu är det chefer som sänder sina underhuggare till beteendevetarna om det inte passar den personliga näbben.
Vi lever i en snabbare tid nu och har inte tid med att lära känna varandra och vars och ens egenheter, förr fick allt lov att ta lite längre tid och det tjänar alla på i det långa loppet. Ibland tror jag dock att vi överdriver lite. Vi säger att allt går fortare och fortare. Att det händer mer och mer. Att vi inte hinner med. Men det har trots allt kommit nya tjänster hela tiden och tekniken och dess utveckling har gått framåt. 
När jag började min sjukvårdsbana så var allt som skulle göras, betydligt krångligare och mer tidsödande. Vi var dessutom endast en bråkdel av den personal som nu finns. 
En del forskare tror att 70-talets mjukare och mer demokratiska människosyn är på väg tillbaka. Bristen på arbetskraft kommer att göra det svårt för arbetsgivarna att säga nej till den unga arbetskraftens krav.

Varför fungerar ingenting inom Umeå sjukvårdsdistrikt? Hur många gånger har det, när ert/mitt arbetsschema förändrats, blivit så att man arbetat som i mitt fall, på den lediga vecka som vi nattarbetare har. Det är ett stort antal gånger och det har då sagts mig att detta kommer att regleras när man slutar sitt jobb för gott. Jaha? Jag väntar på den "regleringen", den har då inte synt till ännu..och det lär den heller inte göra innan jag skriver till, ja vem då, landstingsdirektören kanske? :-) Tidigare när man bara bytte avdelning inom sjukhuset så reglerades detta genom att det beställdes ett matrikelutdrag där allt syntes och var dokumenterat, även den anställde fick en kopia. Ingen kan få mig att tro/tycka att det är rätt att lägga in arbetsturer på den lediga vecka som man redan arbetat in för att få, genom att helt enkelt trolla bort den genom att räkna om hur stor % man skall arbeta, med början på den lediga veckan då förstås, den man redan jobbat in för att få. Låter detta rätt??
Apropå landstingsdirektören så skrev jag till denne vid ett tidigare tillfälle, när den jag först kontaktade inget visste eller kunde, Jag fick då (av min chef) mer eller mindre ett förbud att tillskriva denne...Jo det är sant!

Under mina 44 år inom vårdyrket så har jag alltid haft den stora turen att ha toppenbra arbetskamrater och chefer. Personer som man känt respekt för och fått detsamma tillbaka. Som uppskattat varandras arbetsuppgifter och förstått att det inte alltid är en dans på rosor för någondera parten. Därför känns det extra trist att tänka tillbaka på de år som vi hade en "mellanchef" som verkligen inte passar som chef. En chef som exempelvis tycker att massor av "dens" personal behöver gå hos beteendevetare. Kanske är det någon kompis till "hennom" som behöver kunder? Annars är det ju konstigt att ingen reaktion kommer från beteendevetaren. "Den" borde, tycker jag, ställa sig frågan vem det egentligen är som behöver hennes eller hans tjänster. En chefsperson som går fram som en bulldozer och skiter i vem som hamnar under hjulen, skäller ut folk inför "sittande församling", en som hånar vissa personer och favoriserar andra, en som rentut sagt mobbar vissa av sina medarbetare på olika sätt. Som verbalt kränkt minst ett tiotal personer (som jag vet om) En person som är fullkomligt oresonabel (har alltid rätt) en som förstorar upp småsaker intill det absurda. Klagomål om denne chef, framförda till högre chefer nonchaleras fullständigt, all kritik överhuvudtaget skall helst inte sägas högt, man kan inte kräva att den tas på allvar, nej allt tystas bara ner.

Stackars ni som nu fått denne chef på halsen! Fast det tar ju ett tag att komma underfund med saker och ting (vissa väljer att alltid blunda) men man kan inte i längden dölja sitt rätta jag, sanningen hinner förr eller senare ifatt en.

En underbar person på detta ställe är ju "vår" kurator, hon har funnits där under alla de år som jag varit där och hon är en person som jag beundrar mycket.

Är läkare av manligt kön mer respekterade än kvinnliga dito? Nej för 17 gubbar tänker ni då, inte i dagens Sverige väl? Men faktum är att när det gäller patienter, åtminstone de av lite äldre omgång så visst är det så! Om en manlig sjuksköterska och en kvinnlig doktor går tillsammans till en patient, då vänder sig denne i första hand till den manliga delen av halvan:-) De kan inte ens tänka tanken att det är kvinnan som är doktor! Även om de upplyses om detta, så fortsätter de ofta att vända sig till mannen ifråga. Knepigt va? Jag kommer ihåg en patient som helt vägrade att låta oss ta blodprover på henne, då bad jag en manlig undersköterska att försöka och minsann det var inga problem:-)) Han kallades för doktorn av henne:-) Denna undersköterska utbildade sig senare till just doktor. Det är strongt gjort..heja dig!!

PS/ Sanningen att säga så har jag av en del kvinnliga doktorer fått höra, att även sjukhuspersonalen ger dem ojämlik behandling. De får mindre service, de förväntas helt enkelt göra vissa saker själva, saker som en manlig doktor oftast slipper:-)

Nu har jag skrivit rätt så många negativa inlägg om diverse saker på en arbetsplats. Inga som känner till var den platsen finns har kommenterat något (jo det är många som känner till bloggen). Med andra ord så samtycker de, eller? Man kan ju skriva här helt och hållet anonymt, uppge absolut inte ert riktiga namn, det är det ingen som gör på nätet mer än på facebook. Inte ens jag, bloggägaren kan se vem som skrivit. Här kan ni tycka till om allt som gör er frustrerad, ingen vet vem som tycker ditt eller datt!

Ja det har ju i motsats till mina allra första inlägg på denna blogg, blivit mycket negativt skrivet av mig om allt som kan förekomma inom sjukvården och föralldel på alla arbetsplatser. Dessvärre så måste jag fortsätta ett tag till. Men vissa saker ligger ju trots allt alltför nära i tid för att jag etiskt sett, skall kunna skriva om det. Trots att vissa av dessa händelser påverkat mig allra mest och gjort mig så negativt inställd, rentav bitter och elak, att mitt avslut av mitt mer än 40-åriga arbete inom detta gebit, känns som en enorm befrielse och att jag tvingas se tillbaka på det med olust.
Här på denna blogg så vet ju inte flertalet av de som eventuellt läser den, vem jag är och var jag arbetar. Jag hade egentligen inte alls tänkt besudla denna blogg genom att skriva om detta här, men vissa omständigheter gjorde att det blev så. Jag har nämligen en facebooksida och där skrev jag några få negativa ord om en chef och då brakade helvetet löst..

Jag hade själv glömt bort att jag ens skrivit det, när jag blev uppringd av "högsta hönset" som krävde att jag under min semester skulle komma in på jobbet och prata om detta. Själv så tyckte jag att det räckte med att jag raderade det jag skrivit, som faktiskt inte alls var så farligt. Tror ju inte heller att så många läser på min lilla skitsida där:-) Jag erbjöd mig att göra detta, trots att vi har yttrandefrihet, men se det gick inte. Om jag inte inställde mig hos chefen så skulle åtgärder vidtagas..och mycket riktigt, snart så fick jag ett brev på posten där jag fått en skriftlig varning för att jag mobbat en chef..(en som själv mobbat ett otal av sina anställda) Håhåjaja...tala om att skjuta med kanon när det hade räckt med ett gevär!
Men då blev jag verkligen förgrymmad, öppnade min sida för alla att läsa och skrev lite till som skulle kunna motivera kanonelden:-) Men jag har aldrig nämnt några namn eller var jag arbetar. Har nu lagt de inläggen under "utkast" där, så de kan plockas fram om jag får lust till det. Besudlar istället denna min blogg för att få ur mig lite skit och kunna lägga allt bakom mig.

som på konstiga premisser får sluta på sitt arbete, medan de som verkligen borde sluta blir kvar, det är väl ett fenomen som är rätt vanligt inom arbetslivet? Arbetsgivarna borde lyssna mer på de som jobbar och vet hur kollegorna fungerar. Det finns alltid de som just inget tillför till verksamheten mer än att "finnas där"..De som tar alla chanser att mygla och "ta det lugnt" medan kollegerna gör jobbet, de som är så osäkra i sitt yrkesliv att de knappt står på egna ben, ja listan kan göras lång. Jag har träffat på denna företeelse otaliga gånger under mina 44 år inom vården. Konstigt nog så ser cheferna sällan sådant och arbetskamraterna vill/vågar inte säga nåt.

Ja detta är ett uttryck som förekommer inom sjukvården, det betyder kort och gott att om patienten drabbas av hjärtstillestånd, så skall ingen återupplivning ske. Detta skall vara och är förmodar jag, i enlighet med patientens egen vilja. Ett slags "dödstestamente" som skrivs in i deras journal. Detta kan naturligtvis inte godkännas om inte patienten är så sjuk, att ett återupplivande av denne skulle göra mer skada än nytta. De kanske skulle bli säng eller respiratorbunda livet ut eller är så multipelsjuka att deras liv redan är oerhört kämpigt, och då skulle bli ännu svårare. De kanske har cancer i ett sent stadium med mera. Det händer dock mycket sällan att deras hjärta ger upp före sjukdomen, utan de får pinas med sin värk under lång tid.
Jag var ändå med om detta vid ett speciellt tillfälle, när det etiska i händelseförloppet verkligen kan ifrågasättas! Den tjänstgörande läkaren satte nämligen igång med återupplivning på en patient som var "nollad"..en gammal tant som var mycket sjuk. Hela "baletten" med narkospersonal och allt, kallades in.
Först tänkte vi att han inte "visste om nollningen" inte lätt att ha allt i huvudet och det är ju jättebråttom när ett hjärta stannar, så vi viskade detta till honom, men han bara fortsatte och fick igång hjärtat, men det stannade igen och då gjordes inga fler försök. Det oetiska i detta var att han efteråt, vid förfrågan om varför han gjorde som han gjorde, tyckte att det var bra att personalen fick öva sig lite på hjärt och lungräddning!!

Man tränar väl för bövelen inte sånt på patienterna!!

Ingen kan "beskylla" mig för att vara diplomatisk:-) Tyvärr måste jag säga, för det är nog bra att vara det ibland. Jag är alltför rak på sak när det gäller vuxna människor, tycker på nåt sätt att att en vuxen person skall klara av det, men så är inte fallet alls. Allt skall lindas in i bomull och sockras till oigenkännlighet. Ibland så vore det klart bättre att vara helt tyst, för sånt rabalder som ibland blir följden av några ord kan kännas bli "för mycket"..
Däremot så bör en chef kunna vara diplomatisk i vissa lägen, "gjuta olja på vågorna" istället för att "elda på" :-)

Jag glömmer aldrig den gången när jag egentligen skulle arbeta på vår "sidoavdelning"...men blev akut kallad till min ordinarie arbetsplats. De hade en patient som störtblödde och det var oerfaren personal på min rätta arbetsplats. Jag fick hals över huvud lämna mitt arbete (där jag var ensamarbetare) för att hjälpa till med patienten. Allt var väldigt dramatiskt, patientens sambo var också där och tyvärr så måste jag tillstå att inga av våra åtgärder räckte till. Narkospersonal var involverad, men inte heller de kunde rädda patientens liv. Sambon var ju mer än chockad, vilket man kan förstå, så det gick åt många timmar till att bistå honom. "Mina" patienter fick vänta, förutom med det mest akuta som annan personal tog hand om.

En chef som lyssnar på sina anställda, tar till sig och funderar över vad som sagts, oberoende av om det sagts i vredesmod eller förtroende, oberoende av vem som sagt det, är en bra chef. En chef som gör sitt bästa för att personalens arbetsschema blir så bra som det är möjligt, som inte skäller ut folk inför sittande församling, en som inte uppmuntrar "baktaleri" en som inte favoriserar viss personal (de som hmhm..ja ni vet:-) En chef som inte är konflikträdd men heller inte skapar egna konflikter i onödan. En chef som inte till varje pris måste visa sin maktfullkomlighet. En chef som inte tittar nedlåtande på/säger nedlåtande saker till vissa av sina anställda. Finns såna chefer numera? Jag som arbetat inom sjukvården i 44 år har alltid haft sådana chefer utom under några fasansfulla år. Numera så hör man missnöjesyttringar vem man än pratar med och oberoende av var folk arbetar.

Mera kanske kommer senare..

Jag vet inte om vissa enheter inom sjukvården har en tendens att dra till sig folk med olika problem? Kan detta bero på den som rekryterar folk eller vad? Vår lilla enhet verkar att vara ovanligt drabbad, åtminstone i mina ögon. Tre kända drogmissbrukare, tre självmord och ett antal otroligt labila, känslomässigt störda individer på samma arbetsplats, det måste väl vara ovanligt? Måste poängtera att ingen av dessa arbetar kvar nu. Just nu i skrivande stund, så är det mycket kompetenta och stabila personer som befolkar vår enhet.
Angående döda arbetskamrater  (vi har även flera "naturliga" dödsfall).. så känns det lite märkligt att kliniken istället för en fin krans till begravningen, köper ett kondoleanskort där pengarna går tillbaka till berörd klinik. Detta har skett på senare tid och känns fruktansvärt oetiskt.

Jag var vid ett tillfälle med om, att en patient blev dödförklarad, men där patienten vaknade upp efter några minuter. Jo det är faktiskt sant, även om det låter otroligt! Denne doktor var en erfaren läkare, men minst sagt "lite speciell".. En väldigt burdus person, som ofta tvingade oss övrig personal att efter ronden gå till patienten och "medla" H*n hade vid ett flertal tillfällen minst sagt okonventioella "förslag och metoder." Vissa av dessa var enbart skrattretande. Grov i munnen var h*n,  till och med inför patienterna. Inte speciellt omtyckt.
Så en dag...så kom det en läkare till oss som skulle vara där några månader. Halva avdelningen försjönk därmed in i ett ett komaliknande tillstånd. Ja varför det då, undrar ni förstås. Jo, denne doktor hade en karisma som helt enkelt inte går att beskriva, den bara fanns där. Själv så var jag inte speciellt berörd, har liksom varit med ett tag:-)) även om jag till viss del kunde se att det "fanns något".
Men de flesta andra kvinnfolken där, var helt förhäxade, de som aldrig tidigare hade haft makeup, hade det nu...och en av kvinnorna började använda en egen "sjukvårdsklädsel" dessutom med högklackade skor till. Hur jäkla patetiskt är inte det? Mannen ifråga skojade och skämtade med alla, ingen utvald, men den kvinnliga delen av personalen flockades kring honom som flugan till en sockerbit. Arbetet blev onekligen lidande och gud vet hur många misstag som gjordes i vimsighetens tecken! 
Jag kände en stor lättnad när hans tid hos oss var över.

Jovisst, jag har i mina inlägg kommit med en hel del kritik, men så värst konstruktiv är den ju inte, eftersom jag inte ger någon lösning på det som jag kritiserar. Men om man tänker sig "kritik" i ett större sammanhang, så har det i dagens Sverige de facto blivit fullkomligt omöjligt att ens "påtala" något som är fel eller att kunna visa någon hur saker görs...(om man ser att det behövs) utan att den personen tar så illa upp att den antingen springer in gråtande till chefen och beklagar sig, blir skitförbannad och sur men säger det till den berörde, blir sur men säger inget utan börjar istället prata skit om den som sagt nåt, eller helt enkelt säger okey, bra att jag får veta det, då kan jag bättra mig. Jag praktiserar det sistnämnda. Detta gäller givetvis om kritiken är berättigad, är den inte det (sånt vet man) så blir jag förbannad till max:-) Men i det stora hela så upplever jag att folk numera har enormt svårt att få något påtalat för sig, allt tas som svår kritik och de känner sig kränkta. Allt skall lindas in i bomull och det skall tassas på tå i det oändliga om man inte vill bli sedd som en elak jävel:-)) Det händer till och med att ny personal känner sig kränkta av att någon talar om för dem vad de skall göra! Jo, detta handlar faktiskt om vuxna människor! 

eller tja, det kanske är att ta i, men ibland så "går något snett" och patienten får utstå mer lidande än vad som är nödvändigt. Det var inte roligt för den patient som efter att ha varit sövd, vaknade upp totalförlamad. Visserligen tillfälligt, vissa människor är på nåt sätt "allergiska" mot narkosmedel och det vet ju ingen, innan de blivit sövda. Men det blev några månader med noll kontroll på sig själv och hur kul är det? Vissa kan bli totalförvirrade ett par veckor och bete sig på det mest underliga sätt.

Likaså är det rätt ofta det händer att en lunga punkteras när det egentligen är något helt annat som skall göras:-( Men i det stora hela så går det mestadels bra.

Illa kunde det ha gått när en person mottagit ett provsvar/telefon och missuppfattat det totalt. Stark medicin sattes in, men turligt nog så upptäcktes misstaget när det skriftliga svaret kom. Vid ett annat tillfälle så ordinerades på tok för mycket syrgas, eftersom patienten samlade på sig koldioxid, vilket påpekades, men prestige är ibland mer värt än patienten kan man förstå:-(((  Det gick inte så bra kan jag meddela. Patienten blev skitdålig och aggressiv som man kan bli av att inte få ut koldioxiden ur blodet. Vi fick tillkalla securitasvakter, psykdoktor, narkospersonal med flera, innan vi fick patienten i säng och över till intensivvårdsavdelningen.

Apropå prestige så minns jag en sak från en annan arbetsplats, där det ordinerades ett läkemedel som skulle sprutas in under huden. När berörd sköterska skulle ge det, så blev det 1,5 liter...Nej självklart så går ju inte det att göra och det gavs inte. Vi trodde att doktorn kanske menade att det skulle ges i dropp och ringde och frågade, men nejdå så var det inte. Men h*n kunde inte räkna ut rätt dosering och vi fick inte ringa bakjouren så det bidde ingen medicin alls. 

Innan jag övergick till nattarbete så arbetade jag ju dagtid på detta ställe i ca: 7 år. Det var en fantastiskt rolig tid, fast väldigt jobbig rent fysiskt. Då arbetade vi i två grupper, alltid samma personer och med alla jobbarhelgerna tillsammans. Oj vad vi hade trevligt på våra helger, för även om det mestadels var väldigt arbetsamt, så var vi ett fantastiskt gäng som jobbade ihop. Glatt och trevligt, hjälpsamt och mysigt på alla sätt. Ni vet vem ni är, om ni nu läser här:-) På många sätt så var det ju trevligare att arbeta dagtid, för jag är ju en sådan person som skrattar och skojar mycket med patienter och personal. Nattetid bör man ju smyga mer tyst omkring. Det är ju en rent förskräckligt stor personalomsättning på de dagtidsarbetande, så numera så är det ca: 3 personal kvar som fanns där när jag började.

och även anhöriga, så vill man bara "äta upp" för att de är sådana underbara människor, men det finns onekligen andra sorter också. Men givetvis så är vi proffessionella och behandlar alla lika. Det är ju tur att man kan avreagera sig i fikarummet emellanåt:-) Min känsla är den att de flesta ur personalen kan arbeta både hårt och intensivt, samt göra sitt yttersta för att patienten skall må och ha det bra. När inte detta räcker till, så blir man både frustrerad och lite provocerad. Jag tänker nu i första hand på de patienter som larmar var femte minut utan att ens vilja något. Nej, det är sällan p.g.a. förvirring som de gör så, inte heller verkar det hjälpa att man sitter där en stund och pratar, om man nu skulle ha tid med det. Sådant gör en oerhört stressad eftersom man inte får något annat gjort. Man måste försöka att tänka som så, att det inte egentligen är personen som "är sådan", utan att det är sjukdomen som gjort dem så. Tack och lov så är de inte så många. De allra flesta patienter och anhöriga är sådana att det ger vårt arbete en mening, trots stress och dåliga arbetsscheman/tider.

Visst är det rätt konstigt att så många människor dör just nattetid och dessutom följs tre och tre, fast det märks förstås bara om de ligger på sjukhus. Ja det dör ju inte tre samma natt, men inom några veckor. Det händer då och då, att man hittar patienter döda i sin säng, men då är det oväntade dödsfall. En sak som var bra på detta ställe, är ju att det oftast fanns någon hos de som inväntade döden. Om ingen anhörig kunde, så gjorde personal det.

Fast det hände att ju att det ändå inte var så bra..detta beror ju så mycket på den som sitter där. Personal från bemanningsservice hade inte alltid den rätta känslan för patienten som de ju inte alls kände. Visst borde de då ha varit ute på avdelningen och en som kände patienten satt där istället, men det fungerar inte så bra, eftersom det ofta är så otroligt jobbigt och man är beroende av van personal. En gång när jag avlöste en "sån" för fikarast, så låg patienten död utan att den som satt där ens sett det:-( En annan gång satt människan (inte samma) och sov så hårt att hur högt jag än skramlade så vaknade "den" inte. Trots detta så förnekades det att det sovits. Jag anser att har man gjort en tabbe så bör man omgående erkänna den och visa sin ångerfullhet. Vi gör alla misstag och förhoppningsvis så lär vi oss något av det. Däremot så skall man ju inte tvingas erkänna saker som man inte gjort, vilket "någon" har försökt med.
Angående döden då, så verkar det som att vissa faktiskt vill dö ensamma, eller iallafall utan sin anhörige. De kan ha löst av varandra och suttit där i flera dygn med endast korta avbrott och sen kanske de går ut eller på toa en pyttestund och då dör patienten.

Väldigt traumatiskt för den anhörige. Ja det är heller inte bara patienter som dör, många abetskamrater har dött under dessa 17 år, minst 8 personer som jag kan säga på rak arm, en del av dem har begått självmord. Väldigt tragiskt och jag saknar en del av dem väldigt mycket!