är inte längre lika självklart snyggt som det en gång var. Det vill säga på mig själv då:-) Smal som en vidja är man ju inte längre!
Häromsistens när jag skulle införskaffa en ny bikini så visade det sig vara inte alltför lätt!! Man har ju dessutom med åren fått "anständigare" krav på hur mycket man vill visa för omgivningen, ja inte är det som när man var purung inte, nej då fanns det inga heliga centimetrar minsann. Nu tenderar dessa centimetrar att bli fler och fler!!?
Nåja, jag klev in i affären med goda förhoppningar om ett köp i vart fall, det gjorde jag.
Vad tycks om den här, frågade expediten och höll upp en tom klädgalge.
Eehh, frågade jag, vilken då? var äär den då?
Här bakom prislappen, säger expediten!
????
Nänä, det är inte tandtråd jag är ute efter, säger jag.
För tusen bövlar alltså, då är det lika bra att gå till apoteket direkt och köpa den på rulle!
Ja hugaligen det är inte lätt att försöka att vara anständigt klädd i min ålder ;-)
Postat i: Kåserier Permalink Kommentarer [0]
Vi kvinnfolk har ju mer och mer börjat blanda oss i världspolitiken Det är bra att notera förändringen! Det är nämligen helt rätt i vissas antagande att det nu är andra bullar på gång.
Vi kvinnor sitter inte längre och virkar angoratröjor och tänker på "nära ting" medan männen mobiliserar och sköter de militära strategierna. Frågan är om vi ens skulle gå med i Lottarörelsen ifall det idag blev krig i Sverige!
Hippierörelsen kom däremellan liksom och lyckades blanda bort det för oss med sitt "make love, not war". Fast visst tänker jag ibland på "nära ting" fast jag inte virkar. Men det händer lika ofta att jag funderar på verkligt stora grejer.
Så det så.
Det får männen lära sig att leva med
Postat i: Kåserier Permalink Kommentarer [0]
Ett litet kåseri bara ;O)
Knorrhanen stod framför spegeln och kråmade sig. Ikväll, ikväll så var det hans tur att bli herre på täppan, det kände han bestämt. Någon liten höna skulle han alldeles säkert kunna locka till sig och sin vän Sängknarren.
Han putsade morrhåren han hade i näsan och log mot sig själv. Ett väl inövat leende som brukade få de flesta hönor att bli till sig i fjädrarna. Bröstkorgen svällde av beundran för den bild som mötte honom i spegeln.
Nåväl! Nu fick det vara nog med självbeundran, en liten justering bara av knorren på mustaschen. Sådär, nu kunde ingen motstå honom.
Ett litet glas HB rann ner i hans strupe, nu var hans mod tillräckligt för att erövra hela världen !
Med spänstiga vingar flög han den korta biten till det dansställe han valt ut. Han visste var de brukade samlas om kvällarna de små liven!
Hans självförtroende var på topp. När han kom fram såg han genast att det var gott om vackra hönor. En och annan Latmask syntes också till.
Han spanade och spanade, men ingen verkade ledig för honom. Faktum var, att ingen ägnade honom den minsta uppmärksamhet! Han som var så stilig!
Men så..! Där satt hon ju, den lilla Panelhönan, den som ingen verkade se.
Knorrhanen närmade sig försiktigt, nåja han snarare flög fram med sina lätta vingar.
Ett lätt byte.
Med ett charmerande leende bjöd han henne sin arm, hon tittade blygt upp på honom med ett underfundigt leende. Och då var det något som hände med Knorrhanen, han kände förvandlingen som en tornado komma svepande i hans kropp.
De dansade ut i musikens virvlar och han kände hennes mjuka kropp passa honom som hand i handske.
Ju mera han tittade på hennes ansikte, desto vackrare syntes hon honom.
Nu måste han ge järnet. Han ville till varje pris få henne på fall och det snabbt, innan förvandlingen till Kåtbock blev för märkbar.
Han blåste upp sig mentalt, viskade vackra ord i hennes öra och lade lätt sin ena hand på hennes bakre välformade fjädrar.
Nu var det bråttom!
Men Panelhönan tog med en bestämd rörelse bort hans hand och log samtidigt ljuvt mot honom. Vad menade hon egentligen?? Ge dubbla budskap på detta vis?
Han som skulle bli kvällens Tupp?
Han som lovat sig själv att inte gå hem ensam denna ljuva sommarkväll, när solen fortfarande lyste med ett bländande sken, och blommorna på ängen stod i sin vackraste skrud. När hela hans kropp sjöd av lust och fägring stor??
Nu fick han ta till det stora artilleriet, han frågade om hon ville följa med honom hem och se på hans tama Dammråtta?!
Det brukar de vara intresserad av, de små hönsen.
Men nej, Panelhönan tittade bara på honom med en förskräckt blick.
Onej sa hon, jag är dammallergiker!
Dammallergiker!!! Hur kunde han ha sån otur, nu var kvällen alldeles för långt gången för vidare efterforskningar bland hönsen.
Han stångade nästan pannan blodig i besvikelse och frustation. Panelhönan flög sin väg i den ljusa sommarnatten och själv begav han sig hemåt.
Eftersom han nu förvandlats till Kåtbock stegade han hemåt med ilskna kliv.
När han kom hem möttes han av de vilda Dammråttorna. Han skrek åt dem att slänga sig i väggen, vilket de gjorde i pur förskräckelse.
Väl i sängen så upptäckte han till sin besvikelse att inte ens Sängknarren var hemma. Totalt ensam fick han ligga där och titta upp mot det gistna taket.
Ingen i hela världen var så ensam som han.
Postat i: Kåserier Permalink Kommentarer [0]
På åldringshemmet fanns en väldigt gammal dam. Hon satt ofta med nitroburken i pyjamasfickan och fjärrkontrollen i handen och följde med i sportsändningarna.
-Det är så spännande! säger hon.
Det spelade ingen roll om direktsändningen av sportevenemangen sändes tidigt om morgnarna. Hon ville se det live och hade väckarklockan på ringning.
-Alla här vet att jag följer med i tävlingarna, säger hon och berättar att när de andra suttit i dagrummet och sett på annat så har hon gått in till sig och sett på sportsändningarna där.
-Det finns nog någon annan här också som är intresserad, men ingen är så tokig som jag, skrattar hon.
På åldringshemmet är hon dock den enda som stiger upp en söndagsmorgon för att se på sport.
-Intresset för sport bland oss gamla är i allmänhet mycket större än vad man kan tro, säger hon.
Den eller den sportsmannen är sympatiskt och lugn. Han kommer att vinna, säger hon och lovar hålla tummarna.
Eller så ber vi en bön, säger hon och skrattar.
-Vissa sportsmän gillar jag inte, de gör som de vill och är för brutala. Dessutom finns det dåliga förlorare. Det är min åsikt och de står jag för, säger hon bestämt.
Även om hon vill se ex.vis Formel 1-tävlingarna säger hon att hon ändå inte riktigt sett alla tävlingar
-Jag har hjärtfel, säger hon och låter förstå att det ibland är så spännande att det blir för påfrestande för hjärtat.
Men hur går det då med tittandet tidiga morgnar?
-Jag tar lite extra medicin, säger hon och plockar upp nitroburken ur fickan.
Den har jag alltid i fickan för säkerhets skull, säger hon.
-Jag har alltid varit intresserad av idrott och följer med OS och landskamper, men ishockey och fotboll bryr jag mig inte om.
Och vad Formel 1 beträffar säger hon att det hör till saken att man skall följa med tävlingarna.
-Fast man är gammal så är man inte automatiskt dement och jag orkar nog följa med, säger hon och berättar att hon till och med under tidskörningen skriver upp tider.
-I somras var min dotterson ute på sjön och kom hem sent. När han ringde sent på kvällen frågade han om jag visste hur det gått i tidskörningen och blev nöjd när jag läste upp tiderna, säger hon.
Det är inte heller på äldre dagar som Matilda börjat intressera sig för sporten.
-Min son och sonson sportar mycket, säger hon.
Matilda själv var alltid chaufför åt sin framlidne man.
-Jag försökte lära honom att köra, men jag glömde visst att berätta hur man stannar bilen och det slutade med att han körde in i garagedörren säger Matilda och skrattar gott åt minnet. Maken var och blev aldrig heller intresserad av bilar och att köra.
-För honom var böckerna allt och jag fick köra bilen, säger hon.
När hon blev lite till åren kommen så lade hon körkortet på hyllan. Då hade hon kört bil i 30 år.
*Jag hade förstånd att sluta och är man riktigt gammal så tycker jag inte att man längre skall köra bil* synen är inte den bästa och heller inte reaktionsfömågan.
Postat i: Kåserier Permalink
Det var en gång en liten mus
som bodde i ett stort hus.
Den pep och pep, men ingen hörde.
-Jag äter lite anabola steroider: tänkte musen
- då kanske nån hör och ser mig.
Så att jag säkert vet att jag finns!
Den åt och åt, men ingen brydde sig ändå om den lilla musen.
Till slut var den så stor, att den inte rymdes i huset längre.
Den gick ut i stora vida världen och där mötte den en katt.
Så blev sagan all...
:-)
Postat i: Kåserier Permalink