Du glömde något på ditt sommarställe! Nu säger du: "Vi glömde inget, allt kom med, teven, böckerna,och barnens grejer...ja allt." Vi kollade noga innan vi stuvade in oss själva i bilen. "Jaså katten?" Ja men en katt klarar sig alltid"..En sådan klyscha bottnar antingen i skriande okunnighet, ren slapphet eller grymhet! Kanske ett sätt att döva ett dåligt samvete? En tillitsfull liten varelse som räknat sig som familjemedlem och fått mat, omvårdnad och kärlek, tyvärr så kortfristigt att det varade bara några korta sommarveckor - den katten klarar sig inte, det skall du vara klar över! Katten var alltså det du "glömde". Barnens levande leksak var förbrukad och kasserades. Då ni for satt den ensam i solskenet vid stugan eller kanske vid campingplatsen där ni semestrade, den satt där, utan att kunna fatta sitt öde och vidden av din grymhet! Du har giort dig skyldig till grovt djurplågeri. Men det brottet kan du sona. Far tillbaka och hämta hem din katt som väntar och väntar...Den finns i det område där du lämnade den, vart skulle den annars ta vägen? Hur skulle den kunna skaffa föda, den som fått allt serverat tidigare i sitt liv? Kan du sitta i ditt varma hem med höst och kyla utanför, framöver duka ditt julbord, tända din gran och vara tillfreds, när du vet att någonstans därborta i mörker och kyla så finns den lilla varelsen som du tog dig an? I sitt stora elände så sitter den där tills den inte orkar längre. En tom liten pälstrasa under snön vid din sommartrappa! Låt inte detta ske!  

Hämta hem din katt!
 

Som nybliven akut-sjuk patient så är jag grymt besviken på den nya ordningen som gäller för oss i det område där jag bor. Efter en hel dags försök till eget kurerande av magsmärtor så fick jag till sist inse min egen begränsning och söka hjälp. Vid det laget kunde jag knappt sitta, stå eller ligga. Tidvis frossa och temp i stigande. Ringde dock snällt sjukvårdsupplysningen som bedömde att läkarvård var nödvändig, men jag skulle söka hjälpen hos primärjouren på Ålidhem. Okey för mig, men jag trodde i min enfald att de även där hade någon slags direkt prioritering med uppenbara akutfall.

Så var inte fallet, jag bönade och bad att jag skulle få snabb hjälp, jag vred mig av smärta, kunde inte sitta, knappt stå, någon brits att ligga på fanns ej heller. Nejdå, jag skulle sitta och vänta på min tur, var det besked jag fick. Min tur till en första prioritering :-)

Maken som såg min smärta och vet att jag inte är sjåpig var störtförbannad och försökte "trycka på"...men icke!! Tur och ordning är vad som gäller. Punkt!! Mängder av sjukvårdspersonal strosade förbi utan att så mycket som undra över varför jag ålade mig som en orm och skrek till av smärta då och då. Är de BLINDA?

Nå så blev det då tillslut min tur att bli prioriterad...men då kanske jag skulle få träffa en doktor rätt omedelbart sen då? Trodde ni verkligen det? Nejdå det var fortfarande först in som gällde...NY väntan!! Maken ville åka till den riktiga akuten då, men jag var rädd att bli sänd tillbaka till Ålidhem, som jag hört att folk blivit..

ÄNTLIGEN! Min tur! Fin kvinnlig doktor, duktig med, hon listade ut vad som var fel, men var för osäker för att vara den avgörande doktorn...så vet ni vad? Jag fick åka till den riktiga akuten...för ny väntan...Utan mer smärtstillande än en sketen Alvedon. FY FAN! Men DÄR då? På den "riktiga" akuten? Där skulle väl proffsen kunna se att jag behövde smärtstillande och det snabbt..

Ånej, alla som sökte hjälp på akuten hade besvär, ( vilken överraskning va )..detta fick jag "veta"...så det var fortfarande först in som gällde...Till min enorma fördel så var det inte så många före mig där så det gick relativt snabbt. En mycket trevlig, oerhört noggrann och duktig kirurgjour tog emot mig. Röntgen visade varbildning, sprickor och inflammation i en tarmdel. Inläggning såklart, vilket blev en mindre chock för mig som varit inställd på typ smärtlindring för, (som jag trott) en njursten. Vilket jag i och för sig aldrig haft tidigare, men nån gång skall ju vara den första och symptomen stämde in på det när jag kollade på nätet.

Den första doktorn skrämde mig lite när han pratade om en eventuell akut operation redan samma natt, men sedan tyckte de att det inte skulle opereras alls:-) Nåväl, jag fick äntligen en smärtstillande spruta, antibiotika och dropp och jag blev mycket bra omhändertagen av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor på Kirurgen3. Smärtstillande fick jag omedelbart när jag behövde, inget tjafs.

Efter fem dagar är jag nu hemma för att fortsätta behandlingen i hemmets lugna och trygga vrå. Det känns fint! Mindre kul är att en eftergranskning av röntgenplåtarna  visade på "mer"...vilket skall undersökas grundligt efter att min antibiotikakur är avslutad.  Det har kirurgdoktorn lovat mig. Men att vänta på besked om vad det är...är inte så kul...

Jag är oerhört kritisk till primärjoursverksamheten på Ålidhem!! Nästa gång om det blir någon, så blir det AMBULANS till akuten som gäller, det har jag fattat nu, snabb hjälp kan man annars se sig i månen efter. En sådan nonchalans och urusel känsla för hur en patient mår har jag aldrigt sett under mina 45 år inom vården. En Lex Maria anmälan vore på sin plats! Ni måste nämligen förbättra denna situation! Punkt! Politikerna skall inte, som det förefaller att vara nu, genom olika åtgärder ta död på patienter för att slippa få en massa äldre "på halsen"...