Trots att orden kompetens och kompetensutveckling är så populära att de snart är urvattnade så "kompetensutvecklar" vi oss mindre än någonsin. Den reflektionen gör jag sen det nu är mer än fyrtio år sedan jag som ung och outbildad började arbeta inom sjukvården. Sedan dess har jag både utbildat och kompetensutvecklat mig själv samt gått på de små samtal och möten som chefer haft ansvar över att se till att vi alla fått och som gärna kallas för ”kompetensutveckling”. Om man nu skall tänka efter hur synen på kompetens och kompetensutveckling varit under mitt yrkesliv, så kommer jag till den slutsatsen att det numera mest är rena rama ordbajserier och tragglande av samma saker varenda gång som sker, särskilt under de så kallade temadagarna. Varför har inget av det som togs upp på förra årets temadag åtgärdats?
I dag leder tidsbristen till mindre utbildning och mindre samvaro. Särskilt stor är skillnaden om man jämför med 70-talet. Då fanns en stark tro på människan. I dag är det "lärande" samtalet mellan kolleger borta, trots att vi skall lära av varandra, sägs det. Dessutom så får ny personal gå sin inskolning med ny personal och hur mycket av rutiner och annat faller då inte bort?
 
Ordet kompetens har funnits länge i utbildningsvärlden. I var mans mun dök det upp först i mitten av 80-talet. Förut sa vi kunskap. Ordet kompetens däremot omfattar både kunskap, färdigheter och social kompetens, som tillsammans med empati och kompetensväxling är ett ännu nyare modeuttryck. Redan på 50- och 60-talen började det uppmärksammas att arbetet borde ge mer än bara lön. Folk fick gå på kurs. 
På 70-talet hade beteendevetarna högkonjunktur. Många chefer fick gå på sensitivitetsträning. De fick vara med om treveckors återkommande ledarutbildningar. Numera så behöver de visst ingen utbildning alls i ledarskap och det märks.
Trots gruppdynamiska övningar var de fjärran från dagens nu så populära äventyrsbetonade kurser.  Nej, det åktes inte till Kolmården på överlevnadskurs. Vi pratade med varandra! Nu är det chefer som sänder sina underhuggare till beteendevetarna om det inte passar den personliga näbben.
Vi lever i en snabbare tid nu och har inte tid med att lära känna varandra och vars och ens egenheter, förr fick allt lov att ta lite längre tid och det tjänar alla på i det långa loppet. Ibland tror jag dock att vi överdriver lite. Vi säger att allt går fortare och fortare. Att det händer mer och mer. Att vi inte hinner med. Men det har trots allt kommit nya tjänster hela tiden och tekniken och dess utveckling har gått framåt. 
När jag började min sjukvårdsbana så var allt som skulle göras, betydligt krångligare och mer tidsödande. Vi var dessutom endast en bråkdel av den personal som nu finns. 
En del forskare tror att 70-talets mjukare och mer demokratiska människosyn är på väg tillbaka. Bristen på arbetskraft kommer att göra det svårt för arbetsgivarna att säga nej till den unga arbetskraftens krav.