Under mina 44 år inom vårdyrket så har jag alltid haft den stora turen att ha toppenbra arbetskamrater och chefer. Personer som man känt respekt för och fått detsamma tillbaka. Som uppskattat varandras arbetsuppgifter och förstått att det inte alltid är en dans på rosor för någondera parten. Därför känns det extra trist att tänka tillbaka på de år som vi hade en "mellanchef" som verkligen inte passar som chef. En chef som exempelvis tycker att massor av "dens" personal behöver gå hos beteendevetare. Kanske är det någon kompis till "hennom" som behöver kunder? Annars är det ju konstigt att ingen reaktion kommer från beteendevetaren. "Den" borde, tycker jag, ställa sig frågan vem det egentligen är som behöver hennes eller hans tjänster. En chefsperson som går fram som en bulldozer och skiter i vem som hamnar under hjulen, skäller ut folk inför "sittande församling", en som hånar vissa personer och favoriserar andra, en som rentut sagt mobbar vissa av sina medarbetare på olika sätt. Som verbalt kränkt minst ett tiotal personer (som jag vet om) En person som är fullkomligt oresonabel (har alltid rätt) en som förstorar upp småsaker intill det absurda. Klagomål om denne chef, framförda till högre chefer nonchaleras fullständigt, all kritik överhuvudtaget skall helst inte sägas högt, man kan inte kräva att den tas på allvar, nej allt tystas bara ner.

Stackars ni som nu fått denne chef på halsen! Fast det tar ju ett tag att komma underfund med saker och ting (vissa väljer att alltid blunda) men man kan inte i längden dölja sitt rätta jag, sanningen hinner förr eller senare ifatt en.

En underbar person på detta ställe är ju "vår" kurator, hon har funnits där under alla de år som jag varit där och hon är en person som jag beundrar mycket.