Christer Olssons blogg

Jag önskar mina bloggläsare en GLAD och VÄLSIGNAD PÅSK!

 GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

+ PÅ SKOLAN SOM ARBETSPLATS SKALL VÄRDEGRUNDEN SJÄLVKLART VARA - ALLAS LIKA VÄRDE!

+ EN KOMPASS FÖR BÅDE VUXNA OCH ELEVER!

+ FÖREBYGGANDE ARBETE MOT MOBBNING OCH KRÄNKNING MÅSTE STÄNDIGT PÅGÅ!

+ ALLA FORMER AV MOBBNING OCH KRÄNKNING SKALL KRAFTFULLT BEKÄMPAS - OAVSETT OM DET ÄR  EN ELEV ELLER NÅGON VUXEN SOM PLÅGAS OCH FÖRNEDRAS!

+ ELEVER HAR SKOLPLIKT! GYMNASIEÅREN KALLAR JAG FÖR OBLIGATORISKT FRIVILLIGA! 

+ DET ÄR EN GRUNDLÄGGANDE DEMOKRATISK RÄTTIGHET FÖR EN ELEV ATT FÅ KÄNNA SIG TRYGG I  SKOLAN OCH SLIPPA BLI FÖREMÅL FÖR ÖVERGREPP OCH FÖRNEDRANDE BEHANDLING!

+ NÄR DET GÄLLER VÅRA ELEVER ÄR DET VUXNAS ANSVAR ATT SE TILL ATT INGEN AV DEM KRÄNKS  ELLER MOBBAS!!!

+ VAR OCH EN SOM VERKAR INOM UTBILDNINGEN SKA FRÄMJA DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA OCH  AKTIVT MOTVERKA ALLA FORMER AV KRÄNKANDE BEHANDLING!

+ DET ÄR ALDRIG OFFRETS FEL ATT MOBBNING OCH KRÄNKNING SKER! ALDRIG!

+ DET ÄR HELLER INGET FEL HOS DIN PERSONLIGHET SOM GÖR ATT DU MOBBAS OCH  KRÄNKS.  FÖRMODLIGEN HAR DU POSITIVA KARAKTÄRSEGENSKAPER SOM PLÅGAREN UTNYTTJAR! DU TAR INTE  TILL VÅLD VARKEN FYSISKT ELLER VERBALT - OCH DU ÄR EMPATISK!

+ DET ÄR ALLTID DEN UTSATTE SOM HAR TOLKNINGSFÖRETRÄDE! INGEN ANNAN!

+ PLÅGAREN KAN ALDRIG TILL SITT FÖRSVAR SÄGA - NÄR HAN ELLER HON HAR MOBBAT OCH /  ELLER KRÄNKT NÅGON: "JAG BARA SKOJADE" - OCH TRO ATT MAN HAR ETT FÖRSVAR SOM HÅLLER!

+ ÄR DU FÖRÄLDER TILL EN ELEV SOM MOBBAS OCH KRÄNKS - DÅ SKALL DU BLI SOM EN TIGER - EN  TIGRINNA - SOM INTE VIKER EN MILLIMETER FÖRRÄN DITT BARN HAR BEFRIATS FRÅN SITT LIDANDE! GE  DIG ALDRIG!

+ ÄR DU FÖRÄLDER TILL EN ELEV SOM MOBBAR OCH KRÄNKER ANDRA ELEVER - VISA DÅ OCH TALA OM  FÖR DITT BARN - DIN TONÅRING - ATT DU INTE ACCEPTERAR DETTA DESTRUKTIVA BETEENDE! DET GÖR  DU UTAN ATT GÖRA AVKALL PÅ DIN VILLKORSLÖSA KÄRLEK TILL DITT BARN! SLÅ LARM  TILL SKOLAN - OM  DET INTE REDAN ÄR SKOLPERSONAL SOM KONTAKTAT DIG! 

+ ELEVER SOM MOBBAR OCH KRÄNKER ANDRA ELEVER LÖPER FYRA GÅNGER SÅ STOR RISK ATT BLI  KRIMINELLA SENARE I LIVET - OM DE INTE FÅR HJÄLP MED ATT KOMMA IFRÅN SITT FÖRSTÖRANDE  BETEENDE!

+ OM DU MOBBAS OCH KRÄNKS  - OAVSETT OM DU ÄR ELEV ELLER VUXEN - LID INTE UNDER TYSTNAD!  SLÅ  LARM SJÄLV - ELLER TILLÅT NÅGON ANNAN ATT GÖRA DET!

+ OM SKOLPERSONAL FÅR INFORMATION OM ATT EN ELEV KÄNNER SIG / ÄR KRÄNKT OCH / ELLER  MOBBAD. DÅ MÅSTE SKOLAN UTAN MINSTA TIDSFÖRDRÖJNING VIDTA ÅTGÄRDER!

+ ALL SKOLPERSONAL HAR ANMÄLNINGSPLIKT TILL REKTOR - OCH REKTOR HAR ANMÄLNINGSPLIKT TILL SKOLANS HUVUDMAN (KOMMUNEN ELLER PRIVAT) - NÄR DE FÅR VETSKAP OM ATT EN ELEV KÄNNER SIG KRÄNKT!

+ OM ETT MOBBNINGS- OCH / ELLER KRÄNKNINGSARBETE OMEDELBART PÅBÖRJAS OCH DET FÅR TA  DEN TID SOM KRÄVS. DÅ BLIR ARBETET ALLTID  FRAMGÅNGSRIKT!!

+ MEN ETT HALVDANT UTFÖRT ARBETE ÄR VÄRRE ÄN INGET UTFÖRT ARBETE ÖVER HUVUD TAGET! DÅ    SLÄCKS DEFINITIVT ALLT HOPP HOS ALLA SOM ÄR BERÖRDA -ELEVER OCH FÖRÄLDRAR. ATT EN POSITIV  FÖRÄNDRING ÄR MÖJLIG! 

+ IBLAND SER JAG MOBBADE OCH KRÄNKTA ELEVERS VÄGRAN ATT GÅ TILL SKOLAN SOM ETT  HÄLSOTECKEN!

+ KOM INTE SOM SKOLPERSONAL DRAGANDE MED NÅGOT SNACK OM KOLLEGIAL LOJALITET SOM ORSAK  TILL ATT INTE SLÅ LARM OCH STÄLLA DIG PÅ ELEVERNAS SIDA OM / NÄR DE MOBBAS OCH KRÄNKS AV  ANDRA VUXNA!

+ VI SKALL KONSEKVENT VÄGRA ATT LÅTA OSS MALAS NER I HOPPLÖSHETENS ELLER  MENINGSLÖSHETENS GROTTEKVARN!

+ EN MOBBAD MÄNNISKA ÄR EN FÖR MYCKET!

+ EN KRÄNKT MÄNNISKA ÄR EN FÖR MYCKET!

När jag i början av höstterminen påbörjade min mobbningsserie, planerade jag, att den skulle sträcka sig över två - tre veckor. 

Det blev två och en halv månad.

Det här är det sista inlägget för den här gången. Det är mycket troligt att jag återkommer till ämnet framöver.

Om det blir aktuellt kommer jag givetvis skyndsamt, att svara på frågor och kommentarer om mina texter.

Vi vet, att familjen har en mycket stor betydelse för barns utveckling. Bra relationer inom familjen är en grundförutsättning, för att barnet senare i livet skall lyckas skapa bra relationer till andra människor. Samtidigt är det heller ingen hemlighet, att barn föds in i olika villkor. Alla barn får inte med självklar automatik en möjlighet till goda föräldrabindningar.

Jag ser ingen annan lösning, än att vuxna människor, i dessa barns närmiljö, hjälper till att bygga positiva sociala relationer. Det är klart att ett sådant engagemang kostar tid och arbete. Kanske också pengar. Det finns inga genvägar. Men det kan mycket väl innebära något mycket värdefullt också för den / de som utför det. Frågan är vad vi lägger in i begreppet livskvalité?

Skolans uppgift är att vara lärande, och att utveckla barn i demokratiska värderingar. Den kan påverka elever i rätt riktning, och ge postiva och avgörande erfarenheter, så att de senare i livet kan fatta bra beslut. Grunden för detta är att skolans psykosociala arbetsklimat fungerar.

Många elever känner sig  / är maktlösa i dagens skola. De har inget inflytande över sin egen situation.

Då kan våld vara ett enkelt sätt att skaffa sig prestige och uppmärksamhet.

När makthavare, oavsett politiskt block, talar om den svenska skolan, så skall den bli Europas bästa. Ibland världens bästa skola. Samtidigt har kommuner under de senaste åren sparat, genom att minska på antalet skolkuratorer, speciallärare, skolvärdar och andra kategorier av skolpersonal, som i första hand arbetar med elever som har störst behov av vuxenstöd.

Den personal, oftast lärare, som är kvar, får en allt svårare arbetssituation.

Dessa insparade medel på dagens konton, kommer vi att få betala tiofalt, kanske hundrafalt för, på morgondagens konton, om vi inte ändrar inriktning, och först och främst satsar på de elever, som mest behöver det.

Jag drömmer också om en skola, där varje elev får ta ansvar för sina egna handlingar, inom ramen för en ständigt pågående kontinuerlig träning i konfliktlösning. Ett konfliktlösningsprogram som också innehåller personutveckling för skolpersonal, och involvering av föräldrar.

I arbetet med att förändra attityder, så är det för mig grundläggande, att människor, också barn och ungdomar, får ta ansvar för sina egna handlingar. Det innebär inte, att jag står med en knuten hand framför dem, utan med en öppen famn. Att inte låta barn och ungdomar, ja människor över huvud taget, få ta ansvar för sina egna handlingar, är för mig att visa dem förakt.

I min vision finns också en skola, som ger varje elev uppmärksamhet, respekt, och som har förmåga att förmedla framtidshopp till alla sina elever.

TROTS ALLT ÄR DET MER ATTRAKTIVT ATT VARA NYTTIG ÄN ATT VARA KRIMINELL! 

 # En sextonårig elev vid en skola i Vetlanda åtalas för försök till dråp, alternativt grov misshandel, sedan han vid ett bråk i matkön, högg en jämnårig elev med kniv i magen och i bröstet.

# En högstadieelev vid en skola i Munkfors har en längre tid utsatt elever och personal för hot och våld. Nu har skolan kallat in uniformerade Securitasvakter, utrustade med batong, för att patrullera och garantera ordningen på skolan.

# En sextonårig flicka blir knivskuren av en tolvårig pojke vid en skola i Borås.

# På en skoltoalett, vid en skola i Uddevalla, misshandlar en flicka en annan tjej. Den eleven fick bland annat en fraktur på näsan.

# Under slöjdlektionen vid en skola i Malmö, sätter en tioårig pojke en kniv mot halsen på en klasskamrat, och hotade att döda henne.

# På en skola i Mark blir en rektor slagen medvetslös, av en elev i sjätte klass.

# Vid en skola i Västmanland spräcker en elev käken på en lärare.

# Under en lektion vid en skola i Linköping siktar en fjortonårs pojke med ett luftgevär, mot lärarens huvud.

Ovanstående är ett axplock av alla våldsdåd som inträffade på våra skolor under förrförra läsåret. Jag behövde inte anstränga mig för att hitta exempel. Om jag dessutom skulle lyfta fram våld, som utförts av skolelever på fritiden, så hade jag kunnat skriva om avsevärt grövre våldsbrott, riktade mot andra människor.

Är det som nu händer något nytt? Har våldet på våra skolor ökat?

Efter att under många år ha följt de här frågorna i praktiken, och genom undersökningar av olika slag, inte minst Brottsförebyggande rådets, så slår jag fast följande:

¤ Våldet räknat på antalet misshandelsfall, har inte ökat nämnvärt på våra skolor, under det senaste decenniet. Det har heller inte minskat.

¤ Våldet har blivit brutalare, sparkar liksom tillhyggen, som till exempel knivar, är vanligare.

¤ Brutaliteten har gått ned i åldrarna.

¤ Flickor slåss alltmer på samma sätt som pojkar.

Det här handlar om barn - skolelever - tonåringar, vilket inte skall förleda någon att tro, att våldsproblematiken i vårt samhälle är störst i dessa åldrar. Men jag är övertygad om, att förändring av uppväxtvillkoren för de barn och ungdomar som riskerar att utföra våldshandlingar, är det säkraste sättet, för att på lång sikt komma åt våldsproblematiken i vårt samhälle. Därför måste vi sätta in all vår kraft mot våldet på alla plan. I första hand tillsammans med och bland våra elever. Det är viktigt, att vi äldre lyssnar på de yngre, men ändå vågar vara vuxna, som har kontroll och uppsikt över dem, i en kärleksfull relation.

Ju mer vi gör för att förhindra enklare former av våld, desto större chans har vi, att även förebygga det allvarligare våldet.

Svenska skolelever och skolpersonal blir alltmer filmade. Antalet skolor med tillstånd för kameraövervakning utomhus har ökat enormt de senaste åren. Detsamma gäller skolor som har övervakningskameror inomhus.

Om inte den uppåtgående grövre våldsspiralen bryts, så kommer vi, förutom kameraövervakning, inom en handfull år, bli tvingade, att låta eleverna passera säkerhetskontroller, innan de släpps in i skolans lokaler. Vi får arbeta med metalldetektorer, för att kontrollera elevskåp. Patrullerande vakter blir regel och inte undantag.

Nej, jag är inte speciellt pessimistisk! Snarare realistisk!

Däremot är jag mycket optimistisk inför våra möjligheter att bryta den uppåtgående våldsspiralen, bland våra elever, om vi hjälps åt.

I mitt nästa inlägg delar jag med mig några av de tankar som jag har, för att detta skall lyckas.

---"Paradoxalt nog, tror jag, att det här kom att bestämma mitt yrkesval. Dagdrömmeriet ledde mig över till skrivandet. Mina uppsatser blev föremål för högläsning, vilket gjorde, att jag kunde sopa ihop resterna av mitt självförtroende.

Efter ytterligare några år föll det sig naturligt, att jag skulle bli journalist. Jag kom också ihåg, att jag i lättnad efter att ha sluppit mobbningen, försökte förvandla mig till klassens pajas, som spelade apa på lördagens roliga timme.

Kaxigheten invecklade mig i andra pinsamheter, och som vuxen drog jag läxan av alltihop.

Jag är konflikträdd, håller mig mest för mig själv, och försöker noga tänka igenom vad jag säger.

Under de senaste 20 åren har jag haft arbetsledande befattningar på tidningen - inte därför att jag är en särskilt bra yrkesman, eller för att jag är en hejare på att fatta beslut - utan för att jag är diplomatisk, och undviker att stöta mig med folk i onödan.

Att jag ändå tvingas in i konfrontationer har inneburit stora påfrestningar, men jag har försökt stå ut.

Jag har en familj att försörja, och jag har försökt skaffa mig en luthersk och anorektisk syn på tillvaron. "Man ska sköta sig, göra sitt bästa och inte begära för mycket."

Om det uppstår störningar i relationerna omkring mig, kan jag aldrig befria mig ifrån, att det är jag som är upphovet.

Om jag någon gång skulle möta mina gamla förtryckare, så känner och tycker jag ingenting. De bara finns där. Men i ett stort vakuum.

Ja, Christer. Det här var mycket osorterat och kanske en överraskande bekännelse.

Du får gärna använda min berättelse, i vilket sammanhang du vill. 

Men givetvis "önskar jag uppträda anonymt", som det brukar stå under våra insändare."

Förutom ett flagrant, makabert och kränkande brev, som skickades till en lärare av sina egna elever, är det här det enda kompletta brev, som jag publicerar under min mobbningsserie. Det är för att beskriva hur mobbningen av en elev i skolan, kan påverka en människa, också i ett livsperspektiv. Dessutom lär brevet oss ännu en gång, att mobbning och kränkning är ingen ny företeelse. Några rader från det här brevet, har jag använt i tidigare blogginlägg, för att markera och stryka under min egen textframställning.

Pojken mobbades både av sin lärare, och av sina så kallade klasskamrater. 

"Hej Christer!

Jag vill bara bekräfta, att vi haft båda dina artiklar publicerade. Samtidigt vill jag berätta, att dina artiklar var en stark läsning, också beroende på, att jag själv var ett mobbningsoffer under min skoltid, och att jag under hela mitt vuxna liv, hållit käften om dom upplevelserna.

Mitt mobbningsproblem uppdelades i två faser. Dels i klass 1-2 av min småskolelärarinna, dels i klass 4-5 av kamrater.

Ett bestående minne från mina första skolår är, att jag på morgnarna stod och bankade bakhuvudet i väggen, för att jag skulle svimma, och därmed få en legal anledning att stanna hemma och slippa eländet. Få örfilar, bli ingnodd med taveltorkaren i ansiktet, eller bli framkallad till katedern och offentligt förödmjukad inför kamraterna. Jag minns också att jag föraktade mig själv, för att jag inte vågade ta i hårt nog, så att jag blev liggande.

Klass tre blev en andhämtning, men sedan började det igen i fyran, när en ny grabb kommit in i klassen. Bilden var den traditionella, med trakasserier, misshandel och medlöperi.

Ett inslag var att plågoandarna kastade modellflygplan ut i ett stort snår med brännässlor, och sedan tvingades jag att springa ut och hämta flygplanen med bara ben. Iklädd endast kortbyxor.

Vi gick då i en liten byskola med skogen som närmsta granne. Det fanns bara min klass i skolhuset. När jag gått halva klass fem, blev den nya centralskolan i tätorten klar, och vi flyttades dit.

Då upphörde mobbningen, vilket var ganska märkligt med tanke på, att många hävdar, att det är just de stora skolorna som alstrar mobbning. I mitt fall var det alltså tvärtom.

Vill också tala om, att båda mina föräldrar gjorde som föräldrar ska göra. De grep in och uppvaktade både lärare och rektor. Men det gjorde min förödmjukelse ännu större. När morsan en gång dök upp på rasten, och röt i mot min förtryckare, minns jag, att jag sade till honom efteråt: "Bry dig inte om henne. Hon är sådan där ibland, men hon menar ingenting med det".

Hur klarade jag då av den här perioden? Jo, jag dagdrömde. Jag tyckte till sist, att den klumpige, långbente grabben, med det sävliga talet och de sävliga rörelserna, som alltid sade och gjorde fel saker på fel plats, vid fel tid - det var inte jag, eller i varje fall, bara mitt halva och sämre jag.

Mitt riktiga jag var en helt annan person - en överdängare och äventyrshjälte, som satte plågoandarna på plats, som charmade flickor, som spelade in filmer och som tidningarna skrev om.

Även som vuxen har dagdrömmeriet hjälpt mig undan ångesten. Jag är helt enkelt inte jag."---

I mitt nästa inlägg publicerar jag avslutningen av brevet. Då är grabben en vuxen man - tillbaka i nutid.

I dag på eftermiddagen blev mitt favoritfotbollslag -  Mjällby AIF från det blekingska lilla Listerlandet - klart för allsvenskt spel, också under säsongen 2013. De fixade kontraktet i kavaj - utan att själva spela - genom att Åtvidaberg och Gif Sundsvall, nådde ett oavgjort resultat, 2-2 på Kopparvallen.   

Nu var den matchen en nagelbitartillställning för alla lag som låg / ligger i närheten av strecket, och därmed vill undvika två, nerviga och ovissa, duster mot Halmstad BK, om en plats i nästa års allsvenska. Spelarna i Mjällby - med ledare och tränare - fick sova med kavajerna på. Kopparvallskampen startade klockan sju i går kväll. Den avbröts, på grund av att strålkastarna slocknade, när det var ungefär tjugofem minuter kvar att spela. Då ledde Åtvidaberg med 1-0. Med start klockan ett, spelades de minuterna färdiga i dag. Då blev det ytterligare tre gjorda mål!

För mina bloggläsare kan jag avslöja, att jag redan i söndags kväll, när vårt lag spelat oavgjort, 0-0, mot Åtvidaberg på Kopparvallen, ringde till en vän, som jag har sedan ungdomen, och gratulerade till det nya kontraktet. Samtidigt bad jag honom framföra mina gratulationer till sin son - målvakten i Mjällby - Mattias Asper. Vi visste båda, att det ännu inte var hundraprocentigt klart i teorin, men han svarade: "Ja, jag är ju pessimistiskt lagd - men nu tror också jag att det är klart."  

Mattias pappa berättade för mig, att sonen, född år 1974, fortsätter att spela också nästa år -  för sitt  / vårt Mjällby.

Som kuriosafakta kan jag nämna, att Mjällby denna säsong har haft allsvenskans äldsta spelare i sitt / vårt lag - nämligen Patrik "Bagarn" Rosengren, 41 år ung.

I Norge tog debatten om mobbning ordentlig fart år 1983, när tre pojkar på högstadiet i olika skolor med kort tids mellanrum tog livet av sig. De psykologer och barnpsykiatriker som kopplades in på fallen konstaterade, att självmorden hade ett klart samband med mobbning. De tragiska händelserna väckte en stark opinion över hela landet och ledde till att Kirke- og undervisningsdepartementet startade en riksomfattande kampanj mot mobbning. Dan Olweus engagerades i kampanjen och fick i uppdrag att ta fram ett aktionsmaterial.

Därför är det Dan Olweus som är upphovsmannen till det mest kända åtgärdsprogrammet mot mobbning, som har prövats och utvärderats vetenskapligt.

Den första utvärderingen av åtgärdsprogrammet baserades på data från cirka tvåtusenfemhundra elever från etthundratolv klasser i årskurserna fyra till sju (11-14 år vid projektets början) från fyrtiotvå grundskolor i Norge. Eleverna följdes under en period av två och ett halvt år, från år 1983 till år 1985.

På de skolor i Bergen som använde åtgärdsprogrammet minskade förekomsten av mobbning med över femtio procent. Det gäller såväl den direkta mobbningen i form av öppna aggressiva övergrepp, som den indirekta med psykisk mobbning, då den mobbade eleven utestängdes från kamratgruppen. I stort sett gällde minskningen både att bli mobbad och att mobba andra elever. Resultaten gällde för såväl pojkar som flickor, och för elever i alla deltagande årskurser.

Positiva bieffekter blev också, att andra antisociala betenden som vandalisering, snatteri, skolk med mera, gick ned kraftigt på de skolor som använde programmet, och klassernas sociala klimat förbättrades. Det blev bättre ordning och disciplin, och en mer positiv inställning till skolarbetet , vilket också ökade elevernas trivsel i skolan. Även ungdomsfylleriet utanför skolan sjönk.

I glädjen över detta lyckade resultat. så skall vi inte glömma att hälften av mobbningen ändå fanns kvar!

Det innebär att Olweusprogrammet är heller inte tillräckligt som mobbningsinstrument. Det måste kompletteras med ytterligare åtgärder och arbetssätt! 

I antologin: "Utstött - en bok om mobbning", skriver Dan Olweus ett kapitel om sin forskning.

Vid en undersökning som han genomförde år 2001 framkom två oroväckande tendenser:

¤ Andelen mobboffer - mobbad två till tre gånger i månaden - hade ökat med cirka femtio procent jämfört med en liknande undersökning genomförd år 1983.

¤ Andelen elever som var inblandade i mer allvarlig mobbning - som mobbare - mobboffer - eller både mobbare och mobboffer - som inträffat minst en gång i veckan -  hade ökat med cirka sextiofem procent.

Dessa ökningar, skriver Olweus, kan ses som ett tecken på en negativ samhällsutveckling.

Olweus program mot mobbning innehåller både förebyggande arbetsmetoder och åtgärder vid akut mobbning.

Jag gör en summarisk sammanfattning av hans åtgärdsförslag.

De bygger alla på huvudkomponenterna MEDVETENHET och ENGAGEMANG.

FÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER PÅ SKOLNIVÅ.

¤ Undersökning med frågeformulär.

¤ Studiedag om mobbning.

¤ Attraktivare utemiljö. Bland annat genom översyn av skolgården.

¤ Allmänt föräldramöte.

¤ Bättre rastvaktsystem och ökat ingripande.

¤ Pedagogiska samtalsgrupper.

¤ Bildande av samordningsgrupp.

¤ Gemensam grundsyn.

FÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER PÅ KLASSNIVÅ.

¤ Klassregler mot mobbning - klargörande, beröm och sanktioner.

¤ Regelbundna klassråd / klassmöten.

¤ Klassföräldramöte och enskilda samtal.

¤ Inlärning genom samarbete.

¤ Gemensamma positiva aktiviteter.

ÅTGÄRDER PÅ INDIVIDNIVÅ NÄR MOBBNING REDAN FÖREKOMMER.

¤ Allvarliga samtal med mobbare och mobboffer.

¤ Samtal med föräldrarna till inblandade elever.

¤ Åtgärdsprogram för inblandade elever.

¤ Användning av fantasi (lärare och föräldrar) för att hjälpa mobbade respektive mobbande elever.

¤ Hjälp från "neutrala" elever i klassen.

¤ Hjälp och stöd till föräldrar.

¤ Samtalsgrupper för föräldrar till mobbade respektive mobbande barn.

¤ Byte av klass eller skola.

När det gäller de vuxnas roll, skriver Olweus, "Bygger åtgärdsprogrammet på en auktoritativ (obs. ej auktoritär!) vuxen / barn - relationsmodell, där det understryks att lärarna och andra vuxna har ett ansvar också för elevernas sociala relationer, och inte bara för deras inlärning."

Skolverket har gjort en omfattande utvärdering av metoder som används mot mobbning, och är kritiskt till att skolor använder färdiga programkoncept. De åtta granskade programmen innnehåller inslag, som är såväl effektiva som ineffektiva. I vissa fall riskerar de att öka mobbningen. Skolverket rekommenderar därför inte, att skolor använder något av de granskade programmen, fullt ut, i arbetet mot mobbning.

10.000 elever i årskurs fyra till nio, vid totalt trettionio skolor har deltagit i studien. De åtta program som undersökts är FRIENDS, SET, LIONS QUEST, OLWEUSPROGRAMMET, FARSTAMETODEN, SKOLKOMET, SKOLMEDLING och STEGVIS. Studien bygger på enkätundersökningar och intervjuer. Den har pågått i tre år, och har utförts av sju forskare, under ledning av Skolverket. Studien är unik, eftersom den omfattar stora mängder, kvalitativa och kvantitativa data. 

Skolverkets rapport har nummer 353 och publicerades år 2011 under namnet: "Utvärdering av metoder mot mobbning".

Det skulle vara ganska poänglöst av mig, att nu skriva ingående om rapporten, eller de åtta granskade programmen, eftersom det räcker att googla på de olika namnen. Dessutom finns skolverkets rappport att ladda ner från nätet.

Jag nöjer mig med några sammanfattningar, och en handfull personliga kommentarer i det här inlägget.

Docent Anatol Pikas i Uppsala, var förmodligen den förste i världen, som hade en arbetsmodell för akut mobbningsbehandling. Han har döpt den till GBm - Gemensamt Bekymmer metoden. Den är inte granskad av Skolverket. Å andra sidan bygger Farstametoden på Pikas arbetssätt. Bland de granskade metoderna finns sådana som enbart används vid akut mobbning, och de som i första hand används i det förebyggande arbetet, och förfaringssätt som innehåller båda delarna. 

Ur Skolverkets utvärdering:

Metoder som är effektiva.

¤ Systematiska kartläggningar, problemanalyser och uppföljningar. Skolor måste till exempel kartlägga var eleverna känner sig otrygga  - och därefter ha kontroll på dessa platser.

¤ Arbetet måste vara en del i en kontinuerlig strategi, och ha en tydlig värdegrund.

¤ Antimobbningsteam - trygghetsgrupp eller liknande - där både lärare, elevhälsopersonal och andra yrkesgrupper deltar. 

¤ Alla anställda är med på vad som gäller - även vaktmästare, lokalvårdare och kökspersonal. 

¤ Personalutbildning med kompetensutveckling.

¤ Elever medverkar i det förebyggande arbetet, till exempel med trivselskapande elevcaféer. 

¤ Det skall finnas rutiner på skolan, för hur både mobbade och mobbare skall tas om hand.

¤ Schemalagda rastvaktssystem baserat på kartläggning av otrygga platser. Ännu viktigare för flickor än för pojkar.

¤ Aktiviteter som främjar relationer mellan eleverna, ordningsregler som tas fram i samarbete, mellan elever och personal, disciplinära strategier vid oacceptabelt beteende. Dessa åtgärder är viktigare för pojkar än för flickor.

Kontraproduktiva insatser. Metoder som förvärrar.

¤ Medling. Förutom att elever får en omöjlig roll som vuxnas förlängda arm, så förstår jag personligen inte, att denna metod fortfarande kan leva kvar. Om jag hårdrar det. Tänk om ett våldtäktsoffer skulle tvingas säga till sin förövare: "Vi förlåter varandra och fortsätter som om ingenting har hänt".

¤ Kamratstödjare som är ögon och öron åt personalen kan uppfattas som skvallerbyttor och / eller töntar, och inte så sällan väljs elever som inte klarar uppgiften. Personligen blev jag något överraskad av, att Friends flaggskepp så skarpt sköts i sank. Det ger syntesen: "Mobbningsfrågor är alltid vuxnas ansvar." Jag är övertygad om att Friends redan har ändrat i sitt kärnkoncept med kompisstödjare. Den stora risken är den eftersläpning, som finns på många skolor, där verktyget fortfarande används.

ETT INSKOTT.

Den 14 juni publicerade jag ett blogginlägg under rubriken: "Byxångest!" När fotbollsmålvakten Johan Wiland som straff fick dra ner sina byxor och vända baken till. En stjärt som sedan lagkamraterna genom prickskjutning fick försöka träffa. Friends generalsekreterare, Lars Arrhenius reagerade mycket starkt på detta tilltag - och pekade på risken för spridningseffekt, som detta upptåg kunde få bland barn och ungdomar - med mobbning som konsekvens.

Då skrev jag: "Jag ser just nu inget annat råd, än att den nyutnämnde generalsekreteraren i Friends, Lars Arrhenius, får i en konferenssal, på den nya nationalarenan i fotboll med namnet Friends, så fort som möjligt - genomföra ett par seminarier med landslagsspelare - tränare och ledare och lära dem om mobbning och vilka spridningsrisker som finns när "hjältar" ägnar sig åt en osmaklig och ansvarslös rumplek."

Lördagen den 27 oktober invigdes arenan. Där kommer Friends att ha ett internationellt utbildningscentrum mot mobbning. Redan i inledningen av nästa år skall verksamheten ta sin början. Jag hoppas att Lars Arrhenius får närvara vid nästa landslagssamling, och då implementera sitt budskap och sin kunskap!

¤ Särskilda lektioner för att utveckla elevernas sociala och empatiska förmåga, som hålls oberoende av läget på skolan. De uppfattas ofta som tjatiga och konstgjorda av både elever och lärare. Övningarna som används kan leda till att elever känner sig utsatta eller utanför.

Att genomföra lektioner och övningar, som upplevs som en meningslös pliktuppfyllelse, av både lärare och elever, förstår jag mycket väl kan få en kontraproduktiv logisk följd!

MIN SAMMANFATTNING.

 + Skolor och förskolor måste kartlägga och identifiera problem och risker i den egna verksamheten. Inte minst i vilka situationer, och på vilka platser, som barn och ungdomar känner sig otrygga. Till detta behöver de inte köpa dyra frågeenkäter utifrån. Enkätundersökningsformulär går alldeles utmärkt att arbeta fram, med hjälp av kunskap som finns att hämta på nätet - och naturligtvis i samarbete med elever - på den egna skolan. Eleverna svarar sedan anonymt på frågeställningarna vid kartläggningen. Dessa frågeformulär blir dessutom, när de har använts ett par år, validerade i den egna verksamheten.

+ Köp heller inte - för dyr kostnad - något av de befintliga antimobbningsprogrammen och metoderna som finns, och använd det rakt av. Det kan bli ett trubbigt verktyg i kampen mot mobbning och kränkning.

+ Mitt tips är: "Googla på "Skolverkets allmänna råd". Där finns mycket matnyttigt stoff att hämta. Skapa sedan systematiskt en strategi, utifrån den egna skolans unika förutsättningar."

+ LIKAbehandlingsplanen skall förnyas och förbättras varje år. Då bygger skolor dess utveckling på sin egen praktiska empiriska evidens.

EN MOBBAD ELEV ÄR EN FÖR MYCKET!

EN KRÄNKT ELEV ÄR EN FÖR MYCKET!

Det finns skolor som lyckas i arbetet i den bemärkelsen, att de agerar på ett bra sätt, omedelbart när de får signaler om, att något har hänt. Då hinner kränkningar aldrig utvecklas till mobbning, vars definition är något som pågår under längre tid.

Trots att Olweusprogrammet, inte heller blev fullt godkänt, som åtgärdsprogram mot mobbning, vid Skolverkets granskning, så kommer jag i mitt nästa blogginlägg, att något presentera hans metod. Den är den enda som är vetenskapligt utvärderad och förankrad.

Jag har lekt med tanken då och då, att själv arbeta fram ett åtgärdsprogram mot mobbning och kränkning. Handlingsplanen skulle i så fall innnehålla, både förslag och beskrivningar på förebygggande arbete, och naturligtvis presentera arbetsmetoder, för att kunna komma tillrätta med akut mobbning och kränkning bland elever.

Men när jag ser tillbaka genom åren på mina egna arbetserfarenheter inom området, så visar det sig, att mitt tillvägagångssätt som jag använt, har varierat. För att nå ett bra resultat går det inte att låsa sig fast vid en enda metod. Som en jämförelse räcker det inte att ordinera alvedon för alla krämpor. Därför avstår jag ifrån att utarbeta ett eget handlingsschema. 

Poängen med att skolors LIKAbehandlingsplaner numera skall förnyas varje år, är ju också att arbetsmetoderna när det gäller, både det förbyggande arbetet och det akuta arbetet mot mobbning och kränkning inte blir statiskt, utan förändras och förbättras efterhand, genom empirisk evidens. Därför tror jag inte ett ögonblick på, att skolor rakt av, skall köpa in något av de befintliga handlingsprogram som finns, och sedan strikt hålla sig till det. Det krävs ett systematiskt arbete och en kombination av insatser.

Ändå är det självklart viktigt för både trygghet och stabilitet i arbetet, att skolor, varje år har en egen - för sin speciella situation - utarbetad grundmetod att utgå ifrån.

Under mina föreläsningar, seminarier och utbildningsdagar med skolpersonal, betonade jag starkt, att all personal, oavsett arbetsuppgifter på en skola, som ser, hör eller förstår, att en elev blir mobbad eller kränkt, måste veta exakt hur de skall agera, utan någon som helst tidsfördröjning. Andra uppgifter får vänta. Ofta är ditt åläggande enbart att slå larm. Ibland är det faktiskt att utföra arbetet.

Även om du blir väckt klockan fyra på natten, hur sömndrucken och yrvaken du än är, så skall du kunna svara på arbetsordningen som din skola följer, när en elev blir mobbad och kränkt. Det skall sitta i ryggmärgen!

Det finns allltså bara en sak att göra när ett barn - eller en ungdom mobbas och kränks. Det är att omedelbart börja arbeta, och inte ge sig förrän man kommit tillrätta med det.

Om det behövs, föreslår jag, att skolan stängs för all annan verksamhet under en dag, en vecka ja, så lång tid som krävs för att komma tillrätta med problemen. Låt allt som sker i skolan under denna period rubriceras: "MOT MOBBNING OCH KRÄNKNING - FÖR VÄNSKAP!"

Behöver jag påminna om att föräldrasamarbete är en självklarhet?

Jag upprepar mitt mantra: "Ett halvdant utfört arbete, är för offret värre än inget utfört arbete alls. Då släcks definitivt allt hopp om positiv förändring hos den som plågas, och hos hans eller hennes föräldrar."

Trots ovanstående, nästan som en motsägelse skriver jag nu, att personal måste vid behov våga ha mod att lämna sin skolas arbetsplan. Det får inte vara så att skolpersonal följer sina nedskrivna riktlinjer så slaviskt, att det dödar vuxnas sunda förnuft. Exempelvis, att skolarbetstagare som ser och hör en kränkning mellan elever, inte vågar ingripa inför risken, att de tror sig kunna göra fel och börjar att tänka: "Vad vad det nu jag skulle göra efter vårt program, och så kommer de inte på det, och låter bli att agera."

Mobbade och kränkta elever har lärt mig under åren, som jag har arbetat med mobbningens problematik, att de tycker det är oändligt mycket bättre, när någon med tanke och hjärteengagemang bryr sig om deras situation, och agerar och reagerar. Till och med när tillvägagångssättet i början är klumpigt. I stället för den som bara går förbi och aldrig bryr sig! 

Dessutom vet jag jag, att de skolor som har personal, som med både tanke och känsla engagerar sig i ett mobbnings och / eller ett kränkningsärende, och aldrig ger sig, och låter arbetet få ta den tid som krävs. De kommer alltid att lyckas!

Den / De som satsar på arbetet mot mobbning och kränkning, lär sig också så småningom att det är bättre"att använda en skyffel när man skall fylla en skottkärra, än en matsked".

I Skolverkets rapport: "Utvärdering av metoder mot mobbning" som publicerades år 2011, får jag också stöd för min grundsyn: "Att mobbning och kränkning är ett komplext problem som inte går att motverka med en enda metod."

Det förebyggande arbetet mot mobbning och kränkning på våra skolor skall integreras och vara en naturlig del av det dagliga arbetet. Hela skolan - all personal - elever och föräldrar - skall genomsyras av den totala inställningen: "Vi accepterar aldrig någon form av mobbning och kränkning på vår skola!" 

Därför är det så viktigt, och för mig en självklarhet, att ta tillvara elevers kunskap och erfarenheter. Att elevinflytande skall sätta sin prägel på skolans verksamhet är också inskrivet i lagstiftning och styrdokument. Det är egentligen självklart. Är man som elev delaktig, så ökar motivationen för det man gör.

OBS! Jag tänker nu inte på elevers medverkan i Friends kärnkoncept med kamratstödjarmodellen. Den är inte bara verkningslös. Den är kontraproduktiv. Den kan förvärra mobbning och kränkning bland elever på skolor där den används!

Föräldrars engagemang, närvaro och erfarenheter måste förstås också tas tillvara. Annars är ett framgångsrikt preventivt arbete utsiktslöst.

Jag tycker därutöver, att minst en dag per termin - kalla den gärna för en - antimobbnings- och antikränknings- bonusdag - på varje svensk skola, kontinuerligt skall ägnas under parollen: "HUR KAN VI GÖRA VÅR SKOLA ÄNNU MERA TRIVSAM FÖR ALLA?" Minst en speciell dag - utöver det som sker dagligen.

En dag när vi bryter schemat och konsekvent är tillsammans med eleverna, alltså inte bara lärare, som är det varje dag, utan också alla de i skolpersonalen som har andra arbetsuppgifter. En hel dag, när vi talar med eleverna, och inte bara talar om dem. På elevernas villkor.

Jag tänker ibland, att om vi skolarbetare ägnade bara en tredjedel av den tid som vi talar om våra elever, till att tala med dem - då skulle vi inte ha så många elevproblem att tala om längre!

Det är sant, att även den längsta resa börjar med ett steg. Det är lika sant, att även den mobbning, som har pågått i åratal, började av någon anledning vid ett speciellt tillfälle.

Den främsta åtgärden vid all slags oönskat barnbeteende är, att en vuxen omedelbart i kärlek, korrigerar det felaktiga beteendet. Ju snabbare den vuxne är där med sin korrigering -  desto mindre risk för upprepning.

Varje dag som vi vuxna vistas i skolan tillsammans med elever - när allt fungerar som det skall - så arbetar vi förebyggande mot mobbning och kränkning. Oftast utan att vi tänker på, att det är det vi gör.

När vi exempelvis lär en elev i andra klass, att visa sin aggressivitet på ett acceptabelt sätt, så har vi kanske hjälpt denne elev, att inte utvecklas till en översittare.

Det är samtidigt viktigt att stryka under. När personal vid en skola förstår, att de har elever som utsätts för mobbning och kränkning - då är det skolans skyldighet, att informera föräldrar till både offer och förövare. Så noggrant och så raskt - det bara är möjligt!

Läs gärna som en repetition mitt inlägg: "Arbete mot mobbning och kränkning måste ständigt pågå". Det var publicerat den 30 september.

I mitt nästa blogginlägg, skall jag berätta, varför jag personligen aldrig har utarbetat något eget antimobbnings- och antikränknings åtgärdsprogram. Trots att jag redan på 1990-talet lekte med tanken på att göra det. 

I skriften: "Blunda inte för mobbningen", har svenska 13-åringar talat om för skolpersonal, kamrater och föräldrar, hur de tycker, att vi skall arbeta och agera när det gäller mobbning. Trots att publikationen inte är purfärsk- den har flera år på nacken- så är den fortfarande högaktuell. 

Jag gör en punktvis sammanställning utan egna kommentarer.

DU SOM ÄR LÄRARE ELLER REKTOR.

¤ PRATA OM MOBBNING PÅ LEKTIONEN.

¤ VAR UPPMÄRKSAM OCH VÅGA INGRIPA.

¤ SE TILL ATT DET FINNS INFORMATION OM MOBBNING I SKOLAN.

¤ BRY DIG OM HUR DINA ELEVER MÅR.

¤ VAR UTE PÅ RASTERNA.

¤ STARTA ANTIMOBBNINGSGRUPPER PÅ SKOLAN.

DU SOM ÄR ELEV.

¤ SÄG IFRÅN NÄR NÅGON MOBBAS.

¤ STÖTTA OCH HJÄLP DEN SOM BLIR MOBBAD.

¤ TALA OM FÖR NÅGON VUXEN OM NÅGON ÄR MOBBAD.

¤ VAR MED OCH STARTA ANTIMOBBNINGSGRUPPER.

¤ BLI JOURKOMPIS.

¤ BEHANDLA ANDRA SOM DU SJÄLV VILL BLI BEHANDLAD.

DU SOM ÄR MOBBAD.

¤ BERÄTTA FÖR NÅGON VUXEN I SKOLAN.

¤ FÖRSÖK ATT SÄGA IFRÅN.

¤ PRATA MED DINA KOMPISAR.

¤ RING BARNENS HJÄLPTELEFON. (BRIS)

DU SOM ÄR FÖRÄLDER.

¤ ENGAGERA DIG I DINA BARN.

¤ PRATA OM MOBBNING HEMMA.

¤ LÄR BARNEN ATT VISA MEDMÄNSKLIGHET.

¤ VAR ETT FÖREDÖME.

Jag är medveten om, att passagens läsarmålgrupp inte är elever i första hand. Ändå skriver jag det här inlägget, som en kunskapsbas för föräldrar, skolpersonal, farföräldrar, morföräldrar och andra vuxna, som på något sätt kommer i kontakt med barn och ungdomar. 

VAD SKALL ELEVER SOM ÄR MOBBADE OCH KRÄNKTA GÖRA?

Först och främst skulle jag vilja vädja till dig, som själv är mobbad och kränkt, som på din egen kropp, in i din egen själ, vet vad det innebär, att vara utsatt för övergrepp, att du talar om det för någon vuxen. Det är inget fel på dig, och det är inte din skuld, att du blir plågad av andra elever.

Tvärtom! Det är din rättighet att slippa vara mobbad och kränkt, och det är vuxnas skyldighet att hjälpa dig!

Det bästa för dig är, tror jag, att du talar om för mamma och / eller pappa, att du är utsatt och plågad, och sedan låter dem ta kontakt med skolan.

BRIS - BARNENS RÄTT I SAMHÄLLET.

Ibland kan det vara så, att den som är mobbad och kränkt, inte orkar eller vill tala med sina föräldrar, någon av skolans personal, eller överhuvudtaget med någon vuxen i omgivningen. I varje fall inte till att börja med.

Då kan du - om du är under arton år - ringa till BRIS, Barnens Hjälptelefon 116 111. Telefonen är öppen måndag till fredag mellan klockan 15.00 till 21.00. Dessutom på lördagar, söndagar och andra helgdagar, mellan klockan 15.00 och 18.00. Samtalet är gratis och ditt nummer syns inte någonstans - varken hos BRIS eller på telefonräkningen. Du kan själv behöva rensa i din samtalslista efteråt, om du inte vill riskera att numret till BRIS syns, bland de av dig, senast uppringda numren. Du behöver heller inte tala om vem du är, och du bestämmer själv vad du vill prata om.

På BRIS finns vuxna människor som ofta har kontakt med elever som är utsatta för mobbning och kränkning. De kan hjälpa dig om du vill. Genom att ta kontakt med skolan, eller tala med dina föräldrar. Men de gör ingenting, om de inte får för dig.

NÅGRA YTTERLIGARE TANKAR.

Det skulle vara enkelt för mig, att nu räkna upp en massa positiva saker, som jag tycker att elever skall göra. Det behövs inte. Denna kunskap har redan de allra flesta elever inom sig. Det gäller bara att våga använda och utnyttja kunskapen. Därför nöjer jag mig med några personliga tankar, som inte bara är mina egna. Det är också många elevers ståndpunkter, som de delat med sig av till mig, genom åren.

A. Våga framföra dina åsikter. Ställer du dig på den mobbades och kränktes sida, och låter andra elever förstå, att du står kvar där. Då väcker du respekt både för din person och dina åsikter. Kamrater, som innerst inne tycker som du, men som inte har samma mod som du, stärks genom ditt ställningstagande.

B. Tänk igenom situationen i din egen klass. Finns det där någon eller några som är mobbade och kränkta, och som du skulle kunna hjälpa?

C. Om du är äldre elev på en skola med yngre elever, oavsett årskurser, och visste hur fantastiskt det är och känns, för yngre elever, när den som är äldre engagerar sig för dem. Då skulle du göra det mycket oftare. Alltifrån att se till, att de får vara med i fotbollsspel och andra lekar. Till att markera, att du inte accepterar någon form av mobbning och kränkning.

----När vi väljer lag i skolan, så blir jag och en tjej nästan jämt valda sist. När de inte väljer oss förrän sist, så blir jag ledsen längst inne. Samtidigt så får man reda på att kamraterna tycker, att man inte duger."----

D. Jag upprepar, att det är aldrig skvaller att tala om för någon vuxen - föräldrar eller skolpersonal - när du är mobbad och kränkt. Det är vuxnas skyldighet att hjälpa dig!

E. Det är heller inte skvaller eller fegt, utan det är att visa mod, om du berättar för någon vuxen, när en skolkamrat är mobbad och kränkt. Du kan tala om det för din mamma eller pappa, som du sedan tillåter att slå larm till skolan. Du kan naturligtvis själv informera din lärare, eller vilken som helst av skolans anställda. Det kan du göra helt anonymt.  Men också när du talar direkt med någon vuxen på skolan, kommer det aldrig att avslöjas vem du är. Oavsett vilket du väljer att göra, är både du och dina föräldrar anonymitetsskyddade. Om ni vill!

För mig är det precis lika hjältemodigt att rädda någon ifrån att bli mobbad och kränkt, som att exempelvis rädda någon ifrån att drunkna.

F. Ett tecken på kurage hos en elev är det också, när den som mobbar och kränker andra, erkänner det för någon vuxen och berättar som det är, och samtidigt ber om hjälp, för att kunna sluta med sina övergrepp.

Det finns knappast något som bekymrar föräldrar så mycket som mobbning, kränkning och trakasserier. Man vet att ens barn eller ungdom mår dåligt, när det blir utsatt, och man får ofta så många skuldkänslor, om man är förälder till en elev, som utsätter andra elever. Det är svårt att vara mamma och pappa. Det är så lätt att gripas av vanmakt.

Men det går att komma tillrätta med mobbning och kränkning. Lyft fram ohyran i ljuset! Det är en av mina sentenser som jag ofta upprepar. Därför att jag vet den positiva effekten som blir följden, både när föräldrar, skolpersonal och elever gör det.

När det gäller den pedagogiska verksamheten är läraren suverän i sin yrkesutövning, på grund av sin grundutbildning, pågående vidareutbildning och praktiska yrkeserfarenhet, och är därmed till fullo ansvarig för vad som sker.

Självklart skall lärare vara mottagliga för synpunkter, också på sin undervisning. Men de har och tar fullt ansvar för sin professionalitet. Numera får ju också lärare legitimation på sin behörighet.

Men som förälder har du ändå många möjligheter att aktivt ta del av skolans verksamhet, och på det sättet förebygga mobbning och kränkning.

Efter en föreläsning fick jag ett telefonsamtal: "Hej, jag är en vanlig mamma. Vad kan jag göra i förebyggande mobbningsarbete på mitt barns skola? 

Efter ett par telefonsamtal, då vi samtalade om hur hon skulle kunna göra, satte hon igång. Självklart efter förberedelse med, och handledning av rektor och lärare på skolan.

Jag bad henne skriva ned några av sina tankar och erfarenheter.

HON BERÄTTAR:

"Vad man som förälder kan göra på sitt barns skola, är att gå ut i klasserna, prata om mobbning, tala om att man tycker att mobbning är fel. Med sitt hjärta säga att vi ska vara rädda om varandra, titta eleverna i ögonen och visa att vi vuxna bryr oss.

Vi är ibland väldigt otydliga i vårt sätt att klargöra, att vi är emot mobbning. Framför allt måste vi få barnen att förstå, att det går att göra något åt problemen, och inte göra oss suddiga och oklara, genom att ta fram våra tvivel. Inga men, eller "så har det alltid varit". Nu är det på tiden att vi föräldrar lär oss bli tydliga, och markera, att vi accepterar ingen mobbning. Det handlar om att bli en vuxen som vågar visa både sina egna barn och andras, att vi inte accepterar kränkningar på något sätt.

Ett exempel är lagsporter. Låt Alla vara med. Lär barnen att det är viktigare än att vinna.

Barn som utsätts för mobbning i alla dess former, tappar tron på oss vuxna, om vi inte är tydliga.

Även om det inte är mitt eget barn, som gör någon något illa, så måste jag som vuxen säga ifrån. Om barn fick höra att vi vuxna sa ifrån, så skulle dom ändra sig. I alla fall veta, att det de gjorde var fel. Om vi inte reagerar så är det samma sak, som att vi håller med. 

VI ÄR INGA EXPERTER:

Vi är inte i skolan som en sorts mobbningsexperter, utan som föräldrar som bryr sig.

Ibland kan jag känna mig som den tjatigaste tanten som finns. Men så påminner jag mig själv om, varför jag håller på och tjatar.

Jo, för att alla barn ska kunna gå till sin skola i lugn och ro, för att lära sig kunskaper för livet och bli respekterade för den de är.

Om vi föräldrar kan hjälpas åt, så blir det fler ögon och öron på skolan, och mindre utrymme för mobbning. Om vi sedan också samarbetar med barnen och personalen och lyssnar på deras många förslag till lösningar - då är vi en bit på väg mot en mobbningsfri skola.

Det finns vuxna som ifrågasatt, att jag varit i olika klasser och talat om mobbning, och vad man kan göra åt det.

De säger: "Kan det hjälpa, mobbning har alltid funnits".

Nej, det kanske inte hjälper, så det syns direkt. Men jag sår kanske ett litet frö, att det lönar sig, att arbeta mot mobbning. Ju fler vuxna vi blir som hjälps åt att gödsla och rensa bort ogräs från det lilla fröet, desto större chans, att våra barn får se fröet utvecklas till en blomma."

Den enda kommentaren jag har till ovanstående är: "Egentligen tycker jag inte, att det finns någon vanlig mamma eller pappa, eftersom varje människa för mig är unik Men den här mamman beskrev sig själv, just som en vanlig mamma, som jag tror att många föräldrar kan känna igen sig i.