Christer Olssons blogg

När jag gick och la mig natten till i fredags och satte på radion, hörde jag precis Jussi Björling sångexcellera i sin klassiker Till Havs, som ett inslag i repriseringen av Karin Falcks tidigare på dagen sända sommarprogram. Strax därefter berättade Karin Falck, att vänner i hennes ålder har en tyst överenskommelse, att inte prata om sjukdomar eller barnbarn, för då räcker inte tiden till för något annat.

Så återgav hon skrönan om två gubbar som sitter på en bänk. Den ene säger plötsligt: "Har jag berättat för Dig om mina barnbarn?"

"Nej, och det skall Du ha tack för."

Därför skall jag iaktta en viss försiktighet nu, när hustrun och jag precis har avslutat två innehållsrika, intensiva, härliga och inte det minsta besvärliga dygn, tillsammans med våra barnbarn. Men helt kan jag inte låta bli att berätta.

Minstingen - som fyllde ett år i början av året - har denna helg, för första gången uttalat ett ord mycket snarlikt farfar - och det rådde ingen tvekan om vem han menade. Både hustrun och äldre syskon är hörande vittnen.

Var har alla lekplatser tagit vägen? Genom EU-anpassningen av lekredskap har det helt försvunnit lekplatser från vårt bostadsområde. Den som finns kvar har visserligen både sandlåda och gungställningar. Men de för barn utmanande klätterställningarna har ändrats om till -  ja, något menlöst ingenting. 

Hur kan EU-normen tillåta barn att leka i sandlådan och gunga utan hjälmobligatorium?

Hustrun och jag köper inte talesättet - att barnbarn är livets efterrätt. De är för oss en del av livets huvudrätt!

PS. Hittills har jag inte haft möjlighet att lyssna på hela Karin Falcks sommarprogram. Men det kommer jag att göra. Dels har jag redan smakat en munsbit av det, dels beskrevs hela programmet av recensenter som hjärtskärande - humoristiskt och hudnära. Där Karin Falck genom sin briljans visar - att gammal är äldst.