Christer Olssons blogg

Fortfarande är det i första hand barn- och ungdomars självklara demokratiska rättigheter att slippa bli - kränkta - trakasserade - mobbade - som driver mig och gör att elden inte har falnat.

Under alla åren som jag på heltid arbetade Mot Mobbning -  För Vänskap, var det dessutom elevers engagemang som gav mig glädje, inspiration, entusiasm, mod och kraft i arbetet.

Under en heldag på en skola träffade jag vanligtvis alla elever, två årskurser i taget. De flesta gånger i en gymnastiksal. Ibland i en aula eller annan större samlingssal. Det innebar att det oftast blev stora elevgrupper. När mina lektioner var slut, fick eleverna klassvis, tillsammans med sina lärare, olika uppgifter att ta itu med. Inte bara direkt efteråt. Utan också för att kunna arbeta med då och då under en längre period.

Innan dagen och dess kväll var över, hade jag också en rejäl genomkörare med personal och föräldrar om mobbningens problematik.

Förebyggande arbete! Hur upptäcker vi mobbning? På vilket sätt arbetar vi akut med mobbning? Och så vidare....

Under mina lektioner för äldre elever "regisserade" jag ibland en mobbningssituation. Då elever tilldelades olika roller. I det korta "dramat" fanns plågare och offer naturligtvis. Dessutom aktiva medlöpare som hjälpte översittaren att förnedra den mobbade, och passiva medlöpare som såg vad som hände. Utan att reagera på något sätt.

När jag efteråt frågade eleverna, hur många av dem som tyckte, att också de passiva medlöparna - åskådarna -  hade skuld i att mobbningen kunde fortgå. Då räckte omedelbart ungefär 80 procent av eleverna upp sina händer. Sedan kom i stort sett också alla de övriga 20 procenten av elevers händer upp i luften. (Se vuxnas förväntningar i slutet på inlägget.)

DE PASSIVA MEDLÖPARNA - ÅSKÅDARNA - ÄR OCKSÅ ANSVARIGA FÖR DET SOM SKER MED DEN MOBBADE!

Det var samma resultat, oavsett om jag besökte en skola i Skellefteå, Hässleholm, Kalmar eller Gällivare. Samma utfall på vilken skola i landet jag än befann mig.

VILKEN POTENTIAL! VILKA MÖJLIGHETER!  vi har i antimobbningsarbetet tillsammans med våra elever.

Tänk om vi kan lära våra elever att våga visa i verkligheten vad de innerst inne anser. Det räcker med en till två elever i varje grupp, i varje klass som aktivt vågar reagera mot mobbning, för att mobbningens ogräs inte skall få en chans att slå rot.

Visst beundrar jag exempelvis en gymnasieelev som tar vittnets roll, protesterar mot orättvisor, gör sin röst hörd och står för sina åsikter.

Men att reagera innebär inte enbart att ingripa just när mobbningen pågår. Det kan vara nog så tufft. 

Man kan också agera genom att tala om för någon lärare eller annan skolpersonal, vem det är som blir mobbad. Detaljer i övrigt, vem som mobbar och andra omständigheter, skall inte en enskild elev behöva förmedla. Det räcker att berätta om vem som blir mobbad! På den punkten är det oerhört viktigt att skolpersonal ALDRIG utnyttjar en enskild elev!

Ett sådant handlande är så långt ifrån skvaller det går att komma.

DET ÄR MEDMÄNSKLIGHET!

Jag tycker heller inte, att den elev som vill vara anonym är feg. Slå larm är gott nog! 

Sedan är det vuxnas skyldighet att göra jobbet!

I mobbningsärendets fortsatta handläggning spelar det egentligen ingen roll ur anonymitetssynpunkt, om en elev har berättat direkt för någon vuxen, eller valt att vara helt okänd. Elevens identitet får aldrig röjas! Inte för någon - varken för annan elev eller annan vuxen - om eleven som berättar, vill att det skall vara på det sättet. 

Det kan dock för den enskilde eleven, rent tankemässigt kännas bra, om alla risker är eliminerade, genom att han eller hon agerar helt anonymt. Därför borde det på alla skolor finnas uppsatta på lämplig plats, vad jag personligen kallar för en "Slå larm om mobbningens anonymitetslåda". Självklart förstår jag, att det hamnar en och annan "tramslapp" i denna låda.

Ett ytterligare steg på vägen är, att som kompis stötta den mobbade, att själv berätta för någon vuxen på skolan, förskolan eller fritidshemmet om sin situation. En lärare, skolsköterska, speciallärare, skolvärd, vaktmästare, elevassistent, kurator, rektor eller någon annan som är värd förtroendet. I blogginlägget: "Skuld - Skam - Rädsla", har jag förklarat, varför mobbade elever inte ens med självklarhet, alltid berättar för sina egna föräldrar, om hur de har det.

Tvivla aldrig på att en liten grupp hängivna människor kan förändra världen. De är faktiskt de enda som kan det. Margaret Mead.

Noterbart är, att när jag ibland berättade för föräldrar och personal om de här "dramaövningarna" som hade ägt rum med elever tidigare på dagen. Och frågade dem, hur många procent av eleverna som de trodde, tyckte att passiva medlöpare hade skuld i mobbningen. Då angavs alltid genomsnitligt mycket lägre procentsatser än de korrekta.(Personal som varit med på lektionerna fick givetvis inte svara.)