Christer Olssons blogg

Under alla mina år, när jag reste runt i landet, och bland annat träffade elever, skolpersonal och föräldrar, och på olika sätt, arbetade med mobbningens problematik, var det offrens svårigheter, som jag för det mesta tog del av. Ofta genom samtal direkt på olika skolor med utsatta elever, deras föräldrar och skolpersonal. Det vanligaste var, att min rådgivning skedde per telefon och brev. På det sättet kom jag i varje fall indirekt i kontakt, också med mobbare och deras föräldrar.

Dessutom har jag naturligtvis träffat mobbare och medlöpare av olika slag, under mina år med daglig praktisk verksamhet på olika skolor. Självklart har jag också haft samtal med föräldrar till barn och ungdomar, som mobbar och kränker andra elever.

Jag ser det så gott som uteslutet, att ett barn eller en tonåring självmant berättar hemma, att de mobbar och kränker andra elever. Inte ens de mobbare, som innerst inne vill ha vuxenhjälp, med att komma ifrån sitt destruktiva beteende, gör det. Det är vanligare, att aktiva medlöpare, som inte längre orkar vara med på "ondskans resa", berättar för föräldrar eller skolpersonal. Lyckligtvis reagerar den grupp, som jag benämner passiva medlöpare ganska ofta, genom att slå larm öppet eller anonymt.

I sin bok: "Mobbningens tre ansikten", lyfter Barbara Coloroso fram, att alla mobbare har följande drag gemensamma.

¤ De vill dominera andra människor.

¤ De utnyttjar andra för att få vad de vill ha.

¤ De har svårt att se en situation från någon annans synpunkt.

¤ De bryr sig bara om sina egna önskemål och behov och struntar i andras rättigheter och känslor.

¤ De passar på att göra illa andra barn när ingen vuxen ser.

¤ De använder sig av lögner, rykten och kritik för att projicera sina egna brister på sitt offer.

¤ De vägrar ta ansvar för sina handlingar.

¤ De har ingen förmåga att se de kortsiktiga, långsiktiga och möjligen icke avsedda konsekvenserna av sitt handlande.

¤ De har stort behov av att bli uppmärksammade.

Som om ovanstående inte räcker, pekar Dan Olweus i sin bok: "Mobbning bland barn och ungdomar", dessutom på, att elever som mobbar och kränker andra elever besitter följande egenskaper.

¤ De har en mer positiv attityd till våld än elever i allmänhet.

¤ De har svårt att underordna sig regler.

¤ De uppträder ofta aggressivt också mot vuxna, både lärare och föräldrar.

¤ De verkar tycka om att håna, förnedra, skada eller förlöjliga andra barn. 

Självklart finns det ingen elev som visar prov på alla ovanstående egenskaper. Men om något eller några punkter passar in på ditt barn eller tonåring, så måste du ta det på allvar.

Det är svårt för en förälder att ta in, och också inför sig själv, kunna erkänna, att mitt barn eller ungdom mobbar och kränker andra elever.

Men om du som förälder misstänker det, så måste du slå larm. Ta kontakt med skolan. Visa att du ser allvarligt på mobbning och kränkning, och att du inte på några grunder accepterar det. Mönstren måste brytas, inte bara för att hjälpa offren, mobbare och medlöpare i nuet. Utan också med tanke på ditt eget barn - din egen tonårings framtid. Som jag har skrivit tidigare, så löper mobbare som inte får hjälp med att bryta sitt destruktiva beteende, fyra gånger så stor risk som andra, att så småningom hamna i kriminalitet.

Självklart skall du också som förälder prata med ditt barn - din tonåring, och göra klart, att du inte accepterar, att de mobbar och kränker andra. Här påminner jag igen om den villkorslösa kärleken. Det är det destruktiva beteendet du inte accepterar, samtidigt som du förmedlar till ditt barn och tonåring, att de är älskade för den han eller hon är som person. Du finns där som förälder för att lyssna, stödja, hjälpa och uppmuntra också i det här svåra läget. Sedan är det givetvis arbetssamt, med nödvändigt att fråga sig själv som förälder. Varför mobbar och kränker mitt barn andra barn? Hur stärker jag mitt barns empatiska förmåga?

Samma villighet till självklart samarbete uppmanar och uppmuntrar jag dig som förälder till, om du blir uppringd av skolpersonal, som misstänker, eller vet, att ditt barn eller tonåring, mobbar och kränker andra elever.

I ett positivt samarbetsklimat, och om arbetet får ta den tid som krävs, har jag svårt, att också i min tankevärld konstruera en olöslig mobbningsproblematik!

Hur ser jag då på föräldrar som obstruerar och vägrar att samarbeta, kanske förnekar, ja, till och med försvarar sitt barns negativa beteende. Om de efter samtal vägrar att ändra attityd, så är beslutet inte förhandlingsbart.

Då blir det konsekvenser mot deras vilja, först och främst för offrets skull, men också för deras eget barns skull. 

BESLUTSKONSEKVENSERNA SKALL DÅ SKE UTAN DRÖJSMÅL!

--"Tänk dig att vara livrädd varenda dag. Tänk dig att veta, att du kommer att bli slagen, sparkad och spottad på. Om man tänker efter ett tag, så förstår man bara inte, hur någon kan förstöra livet så för en annan människa."---