Christer Olssons blogg

Om jag börjar med det egoistiska, så har jag nästan aldrig under åren behövt någon annan drivkraft än min egen lust och glädje, när det gäller att läsa högt för barn. Jag älskar och njuter i fulla drag av den sysselsättningen.

Ibland blir mina högläsningsstunder - om inte en fullödig interaktiv teaterföreställning - så i varje fall en bit på den vägen.

Barnens medverkan är jätteviktig, allt efter deras ålder. Från de första pek- och bilderböckerna, över enklare sagor, till mer avancerad text.

Jag ställer frågor, förklarar och berättar. När barnen är gamla nog för det, ändrar jag medvetet  ibland faktauppgifter i det skrivna - när jag har läst samma bok några gånger - så att barnen får rätta mig. Det tycker mina läsningskompisar är lika kul varje gång.

Barn älskar upprepningar. Det har både med deras trygghet att göra, och att det tar ett antal genomläsningar av en saga, för att barnen skall hinna smälta och ta in det lästa till sin egen värld.

Med min röst försöker jag ge de olika sagofigurerna en egen röstvalör. Det blir hela registret från djup basröst till högt pipläge.

När de sitter i mitt knä kramas vi. Min näsa trycker jag i deras hår och drar in lukten.

Även barn, som själva kan läsa, fortsätter jag att läsa för  - om de vill. Ibland när jag börjar med en saga för en fyraåring, händer det till och med att nio-tioåringar kan komma intill mig för att lyssna.

Allt detta och mer därtill för min egen njutnings skull.

Ungarna då? Det pedagogiska?

Den positiva biprodukten är inte oväsentlig.

Högläsningsstunderna utvecklar språket hos barn, skapar inspiration till att lära sig läsa och skriva, och ger språklig medvetenhet. De övar upp ordförrådet, begreppsvärlden, empatiförmågan och fantasin. Dessutom ger högläsningen barnen inre bilder, genom att de kan identifiera sig med bokens personer, vilket sätter hjärnvindlingarna i rörelse. Barnen slappnar också av, kommer ner i varv, och myser både av läsningen, och gemenskapen med den som läser.

Några slutreflektioner som jag vill dela med mig av.

Gör aldrig sagostunden till en belöning. Hota därför inte med, att det inte kommer att läsas någon saga, om barnet inte gör som du säger. Om sagostunderna är förknippade med straff eller belöning, så är risken stor, att de inte längre blir en positiv upplevelse.

Personligen önskar jag mig mer av högläsningstillfällen också i skolan. Läraren kan läsa för sina elever och barnen kan läsa för varandra i olika ålderskonstellationer. Kanske årskurs tre elever för förskoleklass eller fyror för elever i första klass. DOCK ALDRIG INOM SAMMA ÅLDERSGRUPP!

Att låta elever inom samma klass, som är duktigare på att läsa, få göra det för andra elever i samma klass, som ännu inte behärskar läsekonsten lika bra, är RENODLAD MOBBNING!

Slutligen sägs det, att Albert Einstein, på frågan om vad man ska göra för att ens barn ska bli intelligent svarade:

"LÄS SAGOR FÖR BARNET!"