Christer Olssons blogg

Mobbning, kränkning och trakasserier finns och har alltid funnits mer eller mindre på alla skolor. Arsenalens möjligheter verkar ibland vara outtömlig. Det är ingen prestigeförlust att erkänna det.

Att förneka det, är brist på civilkurage, och att utrusta sig med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen. Både offer och deras plågare far illa och behöver hjälp!

Det saknas inte kunskap om mobbning och dess mekanismer, inte ens kunskap om hur man ska gå tillväga för att komma tillrätta med mobbning och kränkning.

Men det finns fortfarande skolledare, lärare och annan skolpersonal som blundar för sanningen genom att påstå: "På vår skola har vi ingen mobbning". Här finns inga elever som kränker varandra". Sedan finns det de som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den genom att säga: "Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra."

Dessutom höjs acceptansnivån som går ut på att "man får tåla lite" i skolans värld. Det händer därför att ingen reagerar, när någon skriker "hora", "CP-idiot" eller "bögjävel" i korridorerna. Armbågar i sidan, sparkar i baken, kraftiga knuffar blir vardagsmat, och elever fryser ut andra elever från gemenskapen, utan att någon vuxen opponerar sig och lägger sig i.

Ingen skall behöva stå ut med en sådan arbetsmiljö. Eleverna måste ju dessutom vara där, eftersom de har skolplikt. Den ökade toleransnivån gör det också svårare att upptäcka de elever som ständigt och grovt, kränks och mobbas.

DET ÄR NOLLTOLERANS SOM SKALL VARA RIKTMÄRKET!

Förnekelsen och överslätandet beror inte så sällan på, tror jag - som jag skrivit tidigare - att man är rädd för att skolan skall få någon sorts stämpel på sig som "mobbningsskola" och därmed bli oattraktiv för elever att söka sig dit.

Istället är det tvärtom. Den skola som erkänner att det förekommer mobbning och kränkning, och som samtidigt arbetar ihärdigt, konsekvent och öppet för att hålla rent från denna ohyra, växer i anseende och får ökad tillströmning av elever.

Den rektor som på sin skola - via all sin personal - prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier, är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här i livet, utan är dessutom en riskfaktor, när det gäller våra elevers trygghet, och bör snarast fråntas sin skolledartjänst.

Denna kamp - detta arbete - är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om, eller resurser till.

DET ÄR EN ABSOLUT SKYLDIGHET!

"Jag är en ljushårig tjej som blir mobbad. Först slog de mig, men nu har de börjat med något annat. Om jag nuddar någon, så tar de bort mina baciller och skickar dem vidare till någon annan. Så håller de på ett tag. Var snäll och ta upp det här. Jag vill övervinna mina klasskompisar, så att de får se, att jag vill leva. Jag har tänkt på självmord många gånger. Jag har haft gråten i halsen många gånger. Ibland gruvar jag mig för att gå till skolan".