Christer Olssons blogg

Det första du gör, när du förstår, att ditt barn - din tonåring  -är mobbad och kränkt av andra elever är, att skapa, vad jag kallar för, en trygghetsbarriär runt honom eller henne. Tala om, att det är de som mobbar och kränker som har skulden. Det är aldrig den utsatte som på något sätt har ansvaret för det som sker. Gör klart att läget kommer att förändras. Inte att det eventuellt kan förändras. Förhör inte ditt barn, utan det måste få berätta i sin egen takt. Men visa att barnet har ditt stöd, lyssna och bekräfta dess skildring. Låt ditt barn - din tonåring -förstå, att du aldrig som förälder kommer att ge dig, förrän mobbningen och kränkningen har upphört. 

Sedan vet jag, att det är lätt att skriva en massa saker som skall göras. Även en förälder, som ger det här första och främsta prioriteten kan, om man exempelvis är ensamstående med ytterligare syskon, behöva hjälp, av någon nära vuxen vän eller kär släkting, som barnet också har starkt förtroende för.

Nu tar du omedelbart kontakt med skolan. På den här punkten måste du ibland gå emot ditt eget barn, som kanske helst inte vill, att du skall göra något utan säger: "Det blir bara värre!" Detta säger ditt barn - din tonåring - på grund av sin djupa besvikelse mot jämnåriga och vuxna, och därför att självkänslan genom mobbningen och kränkningen har fått sig en törn, och barnet tänker: "Det måste väl vara något fel på mig, eftersom jag blir mobbad och kränkt". Självklart finns det också rädsla för att plågarna skall hämnas.

Nästan utan undantag känner mobbade och kränkta elever generellt, stor lättnad över att problemen äntligen tagits fram i ljuset.

Det är inget fel på ditt barn! Det blir inte värre! Tro mig! Slå larm!

Du berättar kanske inte allt som hänt vid ditt första samtal med skolpersonal. Ganska säkert vet du inte heller allt vid det tillfället. Men du får inte ge ditt barn något tystnadslöfte, som du senare blir tvungen att bryta. Helheten måste genomstrålas!

Det finns också föräldrar som tvekar genom att tänka: "Hur skall mitt barns klasskamrater och deras föräldrar reagera om jag slår larm?" Det är egentligen fullkomligt likgiltigt. Det är ditt barn det gäller! Dessutom kan du, gentemot andra föräldrar och elever, naturligtvis åberopa tystnadsplikt, som anmälare.

I verkligheten gör du både ditt barns klasskamrater och deras föräldrar en oerhörd tjänst genom att slå larm. Därför att både plågare och deras medhjälpare behöver också hjälp.

Börja med att kontakta mentor eller klasslärare / klassföreståndare. Om allt fungerar som det skall, så utlöser den lärare, som du har talat med omedelbart skolans likabehandlingsplan, där det skall finnas en inskriven turordning, för handläggning av akut mobbning och kränkning.

Det är viktigt att du som förälder inte tar några fler egna initiativ när du slagit larm. Även om det ibland starkt kan fresta på tålamodet att låta bli. Det är skolans personal som är ansvariga för arbetet. Det är de som är proffs. De skall i varje fall vara det genom sina trygghetsgrupper  - som kan ha olika namn. I dessa arbetsgrupper kan och skall, tycker jag, olika personalkategorier vara representerade.

Redan samma dag som du har informerat någon i skolan om, att ditt barn är mobbat och kränkt, anser jag, att du skall få tillbaka information om, att arbetet är påbörjat. Självklart skall du som förälder och ditt barn också i förväg veta, hur skolan arbetar. Du accepterar inte att något i handläggningen sker mot din vilja och övertygelse. Exempelvis om någon från skolan initialt föreslår en konfrontation mellan ditt barn - din ungdom - och de som mobbar och kränker. Då säger du stopp och belägg. I den situationen blir det fråga om ojämlika maktpositioner, som ditt barn skall skyddas ifrån.

Möte mellan berörda elever och deras föräldrar, för att få till stånd en grundlig diskussion av situationen, och att skolan förankrar sin konkreta handlingsplan, kommer senare i arbetet.

Det finns många skolor i vårt land som är duktiga på akut arbete mot mobbning och kränkning. Skolor där ditt barn - din tonåring - garanteras ett effektivt skydd, tills risken för nya mobbnings- och kränkningsförsök har fullständigt eliminerats. Skolor där den utsatte eleven kan lita på, att de vuxna både vill och kan ge den hjälp, som han eller hon behöver. För att den drabbade eleven och hans eller hennes föräldrar skall känna tillräcklig trygghet, krävs ett nära samarbete, och ett tätt informationsutbyte mellan skolan och elevens familj. 

Om det inte händer något då inom max fyra - fem dagar? Med uttrycket händer något, menar jag, att inget arbete har påbörjats. Då skall du allvarligt överväga, att låta ditt barn stanna hemma från skolan och kräva hemundervisning!

Sedan tar du kontakt med rektorn, som är ytterst ansvarig på skolan, för att både förebygga och stoppa mobbning och kränkning. Bara detta att du måste ta kontakt med rektor visar tyvärr, att ditt barns - din ungdoms - skola är undermålig i arbetet mot mobbning och kränkning. Rektor skall redan veta vad som hänt ditt barn, genom den anmälningsplikt som finns i skollagen som gäller från den 1 juli 2011: "Personal i skolan som får vetskap om att en elev känner sig kränkt i verksamheten har skyldighet att anmäla detta till skolans rektor!" Dessutom finns krav på dokumentation.

Om det fortfarande inte händer något inom två - tre dagar? Då skulle jag personligen aldrig låta mitt barn gå till den skolan. En skola där det finns elever med rovdjursbeteende och inkompetent personal! Jo då, jag känner till, att det är föräldrars skyldighet, att se till att barnen kommer till skolan. Men jag känner också till, att skolan måste kunna garantera elevernas hälsa, både kroppsligt och psykiskt.

Fortfarande skall du som förälder inte börja agera på egen hand. Exempelvis genom att komma till skolan och ställa till med verbal räfst och rättating, med eleverna som plågar ditt barn, eller genom att ta kontakt med deras föräldrar. Hur mycket det än kliar i fingrarna, eller på andra av dina kroppsdelar.

Nästa steg blir då, att du tar kontakt med skolans huvudman. Utbildningsförvaltningen om skolan är kommunal, eller om skolan är privatägd, dess styrelse. Det är huvudmännen som är ansvariga för att skolorna följer lagar och läroplaner! Om allt hade fungerat som det skall, så är denna kontakt också onödig. Skollagen som jag nyss hänvisade till beordrar rektor: "Rektor har i sin tur skyldighet att anmäla detta vidare till skolans huvudman! Om han eller hon av sin personal får vetskap om, att någon elev på skolan blir mobbad och kränkt."

Vidare finns det politiker i barn- och utbildningsnämnder, kommunstyrelse och kommunfullmäktige, som du också kan ta kontakt med.

Det finns skolverk, utbildningsminister, regering och riksdag. Jaga så många, så länge det behövs, tills det har löst sig för ditt barn. Låt skolan där ditt barn- din ungdom - är elev, få känna av din blåslampa! Ge dess personal ingen ro. De är inte värda det, så länge du förstår, att de inte gör sitt yttersta för att bryta mobbningen och kränkningen.

Nu är det också läge att göra en anmälan till Barn och Elevombudet (BEO) som en markering. Den anmälan i sig påskyndar inte arbetet mot en lösning.

DU SKALL BLI SOM EN TIGER, EN TIGRINNA, SOM INTE VIKER EN MILLIMETER! GE DIG ALDRIG!

Som en sista utväg för att undkomma mobbningen  och kränkningen, måste du kanske som förälder låta ditt barn byta skola.

Detta skriver jag, trots att min grundsyn är: Skall någon byta skola så är det mobbaren och hans eller hennes medhjälpare som skall göra det!

Mycket av det jag skriver i den här texten ovan, gäller också när det är personal från skolan, som tar kontakt med dig som förälder, och talar om att ditt barn är utsatt för mobbning och kränkning, eller att de misstänker det. Vanligtvis är det då skolverksamma, som har kunskap om, och praktiskt erfarenhet av, hur de skall arbeta när elever mobbas och kränks. Arbetet är påbörjat, och du slipper i varje fall den stressen som förälder, att ingenting görs.