Christer Olssons blogg

Inför varje höstterminsstart kommer det nästan alltid en undersökning som visar på mobbningens höga frekvens i våra skolor. Så också i år, när Friends lanserar sin rapport, i vilken över 13000 elever har svarat på frågor, om såväl trygghet och trivsel, som kännedom om skolans likabehandlingsplan, och förekomst av kränkningar och mobbning.

Jag vill inte vara förmäten, men vi behöver inte längre några undersökningar av det här slaget. Satsa pengarna i stället på fältet i det praktiska och konkreta arbetet.

Vi vet sedan många år tillbaka, att tiotusentals elever går till skolan varje dag fyllda av oro och ångest. Andra låtsas vara sjuka för att slippa bli retade, hotade eller slagna på vägen till skolan, på skolgården, i omklädningsrum eller i korridorer. Oftast utan att någon vuxen reagerar och griper in. Barn som mobbas tillbringar mycket tid med att tänka ut sätt att komma undan sina plågoandar och får inte mycket energi över till skolarbetet.

Vi vet att skolors toaletter, omklädningsrum inför och efter gymnastiklektioner, korridorer och numera nätet är några av otrygghetens och mobbningens centrumplatser. 

En positiv sak med undersökningarna inför varje höstterminsstart är, att mobbning hamnar i viss mediafokus under tre-fyra dagar. Det skrivs några ledare och en och annan krönika om företeelsen i olika tidningar.

När massmedia inte längre tycker att ämnet är intressant, så måste skolpersonal, föräldrar och elever ändå arbeta tålmodigt och ihärdigt för att detta ohyggliga ogräs, som vi kallar mobbning, inte ska få en chans, att få slå rot bland våra barn och ungdomar och sprida sig. 

En självklarhet och klassiker är - att även den längsta resan börjar med det första steget. Men det är lika sant - att även för den som varit mobbad i flera år började mobbningen vid ett bestämt tillfälle. Om då någon vuxen är där direkt och ingriper, så skulle mobbningen elimineras och aldrig få en möjlighet att etableras.

Det är illa nog, på vilken åldersnivå som mobbningen florerar. Men ju äldre jag blir, desto mer ont gör det i mig, när mobbningen får fäste bland yngre barn.

Det sägs att duvor efter en flygtur alltid sätter sig i rangordning. Både på den vanliga, bekanta hemmaplatsen och på en helt ny. Den översta duvan skiter på alla de andra. På andra raden sitter ett par duvor som skiter på dem som är under, och så vidare.

Tänk att vara sex-sju år och redan efter några veckor av sin första skoltermin, ha fått sin rangordning längst ned av sina klasskamrater. Återigen. Ofta utan att någon vuxen bryr sig!

--"Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hade aldrig några kompisar, utan var jämt ensam. Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt, att jag började sängväta. Var jag så oönskad, att alla därför försökte göra mig till åtlöje och förgöra mig? Så kändes det.

Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått. De kanske har sett det, men har inte velat göra något åt det. Det tycker jag är hemskt. Människors liv kan faktiskt gå till spillo....."

IBLAND SER JAG ELEVERS VÄGRAN ATT GÅ TILL SKOLAN SOM ETT HÄLSOTECKEN!