Christer Olssons blogg

Jag har en god vän, drygt fyrtio år gammal, som bor i Uppsala. Vi har ofta telefonkontakt. Han är väl kunnig om min sjukdomsresa - men har ändå följt mina blogginlägg med stort intresse. Härom kvällen säger jag i ett av våra samtal: "Egentligen är det väl inte riktigt rätt som jag gjort i ett inlägg, att hänvisa mina läsare till att googla på ett speciellt ord. Alla har ju inte tillgång till dator". Det blir tyst i några sekunder och så säger han: "Hur skulle de annars kunna läsa din blogg? Han trodde jag skojade. Men-Nej. Det var ett i cyberrymden tekniskt hjärnsläpp hos en något äldre man.

Min för dagen helt aktuella hälsostatus är:

FYSISKT

Tidigare i veckan på min promenad, mötte jag bland många andra, två pojkar i tjugofemårsåldern, klädda i linne och shorts. Den ene något kraftigare byggd än den andre. Precis när vi möts hör jag: "Du har lagt på dig muskler. Det ser man ju!" Jag begrep omedelbart, att det inte var mig han menade. Ändå kan jag kortfattat sammanfatta min fysiska status med följande två meningar. Jag är hyggligt vältränad och har inga som helst skavanker som stör mig vid promenader eller cykelturer. Alla mina vanliga värden som blodtryck, blodsockerhalt med flera är helt okej - och jag har inga andra sjukdomar som jag har kunskap om.

PSYKISKT

Jag är fullt frisk. Det enda som jag inte har fått tillbaka är den goda sömnförmåga jag hade innan jag insjuknade. Den var å andra sidan exceptionell - som jag tror att jag, i varje fall till nittio procent, kunde helt bestämma över. Utan den gåvan hade jag inte klarat mina tjugo år med föreläsningskringflackande. ( där hittade jag nog på ett nytt ord - föreläsningskringflackande - smaka på det.) Ständigt oregelbundna tider- sena nätter - ofta nya hotellsängar. Dessutom finns det en mångfald av personalrums soffor och sjuksysterrums britsar vid olika skolor landet runt,  i och på vilka jag vistats sovande mellan dagens lektioner och kvällens föreläsningar för föräldrar och personal. Tyvärr använde jag mig inte av min sömnförmåga under de här åren i den utsträckning som jag borde ha gjort. Att jag nu sover sämre är både åldersrelaterat och en kvarstående sjukdomsrest.

Hur vill jag då sammanfatta skälen till att jag blev frisk, trots att min sjukdom var medicinskt, inklusive ECT, behandlingsresistent? Samtalsterapi fick jag aldrig pröva.

TIDEN. Den överväldigande delen av depression och ångest sjukdomarna som jag hade läker ut av sig själv. Men det är ovanligt att det tar så lång tid som i mitt fall. Vad hjälpte mig då under tiden?

AMI  - mitt ställföreträdande hopp. (Se tidigare blogginlägg)

FRIDSDAGAR. (se också här tidigare blogginlägg)

ÅNGESTDÄMPANDE MEDICIN - som ibland skar av de värsta topparna.

HENRIK - vår yngste son som är ungkarl. Hans praktiska hjälp med hus, trädgård och annat som behövde åtgärdas. Dessutöver gav han oss mycket av sin tid. Ami skriver: "Han hade inlevelseförmåga, och det betydde mycket för mig. Jag försökte att inte be honom om för mycket hjälp, för jag ville inte ösa allt över honom."

DEN ÖVRIGA NÄRMSTA FAMILJEN - son, sonhustru och barnbarn. Främst genom att bara vara - att jag hela tiden visste att de fanns. Men självklart också genom att de hälsade på oss.

VÄNNER - Ami och jag har många vänner - även om det var få som fixade att hälsa på mig. Vi levde i den trygga förvissningen att det fanns många förstående vänner - flest självklart i vår församling - som omedelbart hade hjälpt oss att lösa både akuta arbetsproblem och mer långsiktiga - om vi bett om det. Den tryggheten kan inte övervärderas.

MIN EGEN INSATS - som innebar motion och någorlunda sunda matvanor - och  dessutöver sociala relationer utanför hemmet. Att tvinga mig till sociala relationer var väldigt jobbigt de första åren - men övergick allt mer till att bli en glädjekälla. Inte minst när Ami och jag från sommaren år 2006 vågade hyra sommarstuga en vecka på olika platser, som Grebbestad och Sydkoster i Bohuslän, och Löttorp på Öland. Där vi förenade bad och vila med promenader och cykelturer. Vi gjorde också under mina sista sjukdomsår några utlandsresor, bland annat till Israel- när Ami fyllde 60 år.

GUDSTRON - Här vill jag ännu en gång i min blogg nämna BENJAMIN, - min käre unge vän - som om några dagar blir 17 år. Han var sex och ett halvt år gammal när jag blev sjuk. På vilket sätt förstod han naturligtvis inte, men han bad ständigt för mig. Det har både hans föräldrar och andra vänner berättat. Min förmodligen trognaste förbönskämpe. På hösten år 2010, vid ett av sina besök, hade han med sig en blå prydnadskudde -  som han gav mig och Ami. En kudde som han gjort i slöjden. På den har han med gul text broderat bibelordet Be och ni skall få. 

Självklart krävs det inte en egen Gudstro för att kunna bli frisk ifrån psykisk ohälsa.

Men som jag har skrivit tidigare: "Det är bara min sjukdomsresa som jag kan berätta om."  En åtta år lång resa med depression, ångest, hopp, tillfrisknande och hälsa. Det har jag gjort för att sprida tröst och hopp till andra. Jag blev ju frisk. Samtidigt vill jag ge kunskap och försöka komma åt den motbjudande stigmatiseringen som fortfarande - år 2012 -  finns kring psykisk ohälsa.

Du som vill läsa artikeln i Dagens Nyheter som initierade min medverkan på Passagen kan göra det HÄR. Du som vill veta mer om min resa och få flera faktauppgifter, hänvisar jag till min bok: "EN VÄG TILLBAKA - nytt livsmod efter åtta år i depression och ångest." 

DETTA VAR EN GÄSTBLOGGARES SISTA INLÄGG!

Men fortsättning följer. Jag kommer att ha kvar min blogg på Passagen med korta inlägg då och då under sommaren, där jag berättar om mitt nuvarande liv. Vid höstterminsstarten intensifierar jag mina blogginlägg med tonvikt på mobbningsfrågor under två till tre veckor. Det arbete som jag på olika sätt - praktiskt ute i verkligheten - som föreläsare och rådgivare - genom debattartiklar och ett par böcker - har ägnat större delen av mitt yrkesverksamma liv åt. Detta brinner jag fortfarande för!

Ett mobbningsoffer är ett för mycket - och det är alltid den utsatte som har tolkningsföreträde - ingen annan! Därför är det heller aldrig den mobbades fel att mobbning sker! ALDRIG!

Grattis Syrianska FC! Laget som på sin hemmaplan, Södertälje Fotbollsarena, igår kväll, bröt  Mjällby AIF´s svit av spelade matcher i fotbollsallsvenskan i följd utan förlust, genom att vinna med 2-1. Trots det nederlaget tycker jag att spelare, tränare, alla andra ledare och naturligtvis samtliga supporters, kan vara mer än nöjda med vårt gulsvarta lags - lilla Mjällby från det blekingska Listerlandet - insats hittills under säsongen. Några matcher i kväll fullbordar den tolvte omgången, sedan blir det EM-uppehåll i en dryg månad. Sverige spelar sin första match mot Ukraina i Kiev den 11 juni.

Det dröjde några år men från början av hösten år 2007, kan jag se ett mönster i mitt tillfrisknande. Om jag fortsätter med mina metaforer, så var det inte en lugn, spikrak eller enbart behaglig promenad upp mot höjderna

Först når jag en bergstopp, inte speciellt hög. Bakom den utbreder sig en djup, flera mil lång dalgång. Vandringen i den dalen tar några månader och i den får jag kämpa mot orkanvindar, köld och besvärliga övernattningsmöjligheter, innan jag befinner mig på nästa, nu lite högre topp - följd av en inte så tidskrävande och besvärlig vandring i nästa dal.

Den 23 april år 2009, står det i mina journaler: "Mår bättre, mindre ångest - men svårt på morgnarna". 

På kvällen den 27 september år 2009, friskförklarar jag mig själv subjektivt. Vår bönegrupp är samlad och jag får frågan: "Är det något särskilt du vill att vi skall be för när det gäller din sjukdom?" Jag hör mig själv svara: "Jag vill att vi skall tacka Herren för att jag nästan är helt återställd!

Från den stunden vill jag att alla som bett för mig under åren skall börja tacka för bönesvar. Samtidigt vill jag att mina närmaste och andra människor i min omgivning, skall se och behandla mig som frisk. Varför denna subjektiva friskförklaring just där och då?

Jag har tidigare under kvällen överväldigats av positiva och tjusa tankar - och fyllts med behagliga känslor. Det jag kämpat så hårt för i många år är på väg att bli verklighet. Att hitta tillbaka till livsglädjen igen fullt ut, att kunna njuta av att bara få finnas till - och att återigen kunna uppleva kärlek till livet och allt levande runt omkring mig. Visserligen är jag inte fullt frisk, men depressionen besvärar mig inte längre speciellt mycket. Min, i och för sig fortfarande, ganska svåra morgonångest varar som regel bara i ett par timmar, innan den vanligtvis klingar av efler min dagliga promenad. Sedan är min tid enbart fylld av liv, tacksamhet och vitalitet.

Nio månader senare, den 19 juni år 2010, halvligger jag nyduschad och ombytt efter dagens morgonpromenad, i min älsklingsfåtölj av skinn, med fötterna på vårt soffbord av björk. Askan som jag ser genom kaminens glaslucka i den murade, vita öppna spisen, påminner om den långa, kalla vinterns sprakande brasor. Jag hör svagt de rytmiska och rogivande pendelslagen från vårt sekelgamla väggur. Klockan har nyss passerat halv nio. Där och då - friskförklarar jag mig själv fullt ut. Därför att det är drygt två månader sedan jag kom underfund med att jag inte längre har något tecken på depression kvar i mig - och inte ett spår av ångest vid någon tidpunkt på dygnet. Istället känner jag mig enbart fylld av harmoni, sinnesro, tacksamhet, livslåga, kraft och vitalitet. Bergstoppen utan efterförjande dalgång är nådd!

Naturligtvis vet jag att det kan komma nya skov av min sjukdom, och jag är därför inte övermodig i min tacksamhet. Men det är ingenting jag oroar mig för just då.

Jag gör inga jämförelser för övrigt. Men förmodligen är minnena av den nittonde juni år 2010 lika inpräglade i min hjärna, som minnena av den dagen är, i vissa andras hjärnor.

JAG ÄR NU UPPE UR BRUNNEN!