Christer Olssons blogg

På eftermiddagen tog hustrun och jag en gemensam cykeltur. Vi hade lagt in en fikapaus med mackor och nygräddade pannkakor och jordgubbssylt. Självklart  på Strandön - vår livsnjutarö. Jag är imponerad av Amis benstryka och kondition. Hon har inga som helst svårigheter att följa mig i min takt. Vissserligen inte speciellt fartfylld - men ändå. Den sista milen steg hon av cykeln och gick upp för ett par branta backar. Men som hon sa: "Det är inte för att jag är trött - utan för att jag vill vila bakdelen, så att jag inte får kramp i den efteråt." Klokt! Mycket klokt! Den mest ömtåliga kroppsdelen på en cyklist, är den del man sitter på.

Under de två första milen - innan vi kom fram till Strandön - passerade vi bland annat Forshälladalen. En gammal och välmående jordbruksbygd - med kyrkan, som är byggd på 1850-talet - vackert belägen precis där odlingsmark övergår i skog och berg.

På åkervallarna runtomkring oss, fanns redan de karaktäristiska gräsrullarna, vakuum inpackade, i tjock, gråvit plast. Desa rullar kallas i folkmun för "traktorägg". I dessa ägg uppstår en process - mjölksyrajäsning - en konservering. Slutprodukten blir inte hö utan ensilage. Det får inte finnas jord i förpackningarna eller gå hål på plasten. Då måste produkten kasseras. Den utökade vildsvinsstammen ställer till det för många bönder - på vissa ställen i vårt land - genom att de bökar upp slåtterängarna. Med jord i "traktoräggen" som resultat.

Rullarna ligger ofta precis där jordbruksmaskinen spottade ut dem och väntar till senhösten. Då hämtar lantbrukaren hem dem till sina djur för utfordring. De bönder som förväntar sig ytterligare en höskörd på sina vallar, samlar naturligtvis ihop första skördens traktorägg.

Detta ensilage tycker kreaturen bättre om än hö. Expertis har lärt mig, att det är bra om djuren - som nu äter ensilage - också får vanligt hö. 

Tänk att jag är så gammal, att jag minns när vallarna slogs med lie, och gräset räfsades ihop, för att med högaffel, eller för hand hässjas på speciella torkställningar. Sedan kördes höet - efter hur lång tid var helt beroende av vädret - hem till logen med häst och höskrinda. Jag bör väl tillägga att mina barndomsminnen härrör sig ifrån mycket små jordbruk. Det kanske fanns båsplats för fyra - fem kor, en grisstia, med en sugga och kultingar, och en arbetshäst i ladugården. Dessutom sprang där förmodligen ett antal värphöns och en tupp.

Som du som läser min blogg helt säkert förstår, finns det många steg i utvecklingen - mellan lieslagning av vallarna - fram till dagens "traktorägg".

Säden på brödåkrarna i Forshälladalen har ännu inte gått i ax.

Det som jag frapperades mest av under hela vår eftermiddags utflykt - ja det blev tidig kväll innan vi kom hem - var stillheten och lugnet som rådde överallt. På Strandön - naturligtvis främst - genom att det inte var något sol och badväder.

Ljungskilebygdens son, Stefan Edman, biolog, föreläsare, krönikör och författare till ett fyrtiotal böcker om natur och miljö, arbetade tillsammmans med Jan Töve, frilandsfotograf och skribent, främst känd för sina natur och landskapsfotografier, för ett par år sedan fram ett praktverk: "RÖSTER FRÅN SKOGEN" -"människor och natur på Bredfjället." Så här skriver Stefan i bokens förord: "Den handlar om människors liv nära naturen i ett GammelSverige som kan tyckas oändligt avlägset, men ändå inte ligger mer än några generationer tillbaka i tiden. Rösterna kunde vara hämtade från vilken trakt som helst i landet. Men de stiger ur Bredfjället i Bohuslän, ur den makalösa vildmark, som fått sitt namn av det norska ordet fjell, avlägset, bergigt skogsområde."

Södra Fjället är ett av de mest välbevarade ställena på Bredfjället. Det var bebott fram till år 1956. Nu ägs gården av Uddevalla kommun. På 1990-talet var den bas för en mycket populär natur- och kulturskola. Barn och ungdomar fick komma hit, lära sig om fåglar, växter och hur det var att bo och leva häruppe förr i tiden.

Sedan tio år tillbaka hyrs stället av min äldste son med familj. Boningshus, utedass, svinstia, smedja med magasin, ladugård och källarvinden lyser alla faluröda med vita knutar. I dag var det dukat till midsommarfest med långbord på gårdstunet. Vi var tolv barn från ett år och uppåt - några av dem med midsommarkrans i håret - och elva vuxna i olika åldrar. På borden fanns olika sorters sill, nypotatis, bröd, potatissallad, rostbiff, ostbricka, och stekt korv (för några av barnen). Naturligtvis avslutade vi traditionsenligt med jordgubbstårtor. När vi dukat av, burit tillbaka bord och stolar till magasinet och lekt en stund - kom knotten. Då visste vi att luftfuktigheten hade stigit och regnet väntade. Till och med den diskansvarige var klar med sin uppgift. Den enda faciliteten i boningshuset - av någorlunda tidsenligt slag - är en gasspis av äldre modell. Därför skedde diskningen utomhus.

Förutom knotten,och en del fåglar, så var det bara en kopparorm från djurriket, som vi la märke till idag. Annars har här iakttagits till exempel älg, rådjur, räv, grävling och vid ett tillfälle en varg, ganska nära boningshuset. I det finns nästan tjugo sängplatser, så stället är under sommarhalvåret ofta bebott. Inte bara av min son med familj - utan också av andra vänner.

Mycker riktigt. Precis när vi  efter en tolv kilometers bilresa kom hem, och jag skulle skriva det här blogginlägget -började det att småregna. Beträffande vädret på midsommar är jag dubbelbottnad. Samtidigt som jag unnar alla svenskar ett underbart midsommarväder, så vet jag, att regn, rusk och blåst är polisens bästa vän. Syntesen är nämligen: "Desto sämre väder - desto färre fall av exempelvis misshandel, fylleri och våldtäkter". I varje fall med unga personer inblandade.

Nu har jag tänkt ytterligare ett varv, och innan jag strax trycker på markeringen - publicera på bloggen - har pendeln stannat. Jag önskar oss alla - över hela Sverige - ett underbart fint midsommarväder. Hela helgen.

GLAD MIDSOMMAR!