Christer Olssons blogg

Den här helgen har Ami och jag, både varit med på en 120-årsfest och en 17-årsfest. Till dessa begivenheter återkommer jag i senare blogginlägg.

För några veckor sedan under min promenad, satt jag några minuter på en bänk alldeles intill Ljungskileviken. Samtidigt som jag såg ut över vattnet till Valåsberget, med kyrkan vackert och strategiskt placerad - i all då nyutslagen trädgrönska - gick mina tankar trettiofem år tillbaka i tiden. Då var jag anställd som skolkurator i Uddevalla kommun. Jag kommer på - att förutom en av oss - har jag inte träffat någon av de andra på mer än tjugofem år. Visst skulle det vara trevligt med en återträff. Ibland är jag ganska snabb mellan tanke och handling. Därför tar jag genast upp min mobiltelefon ur fickan och ringer till Uddevalla kommuns växel och ber att få bli kopplad till den ende av det "gamla ungdomsgänget", som jag fortfarande visste, jobbade kvar för Uddevalla kommun. Hon hade därför långt mer koll på våra före detta arbetskamrater, än vad jag hade.

Samtliga var mycket positiva och eftersom jag blev den som fick koordinera träffen visste jag att allas röster var helt intakta.

Vår mötesplats blev konditori Snäckan som ligger på Gustafsberg - beskrivet som en pärla i hjärtat av Bohuslän. Vi hade utsikt över vattnet och bryggan där passagerarbåten har sin hållplats. Båten som trafikerar de inre delarna av Byfjorden, med korta uppehåll vid mindre badorter.

"Ungdomsgänget", som kom bilande från Väjern i nordvästra Bohuslän till Färgelanda i Dalsland och andra mer näraliggande platser, 81 - 75 - 72 - 66 (jag själv) - 64 och lillflickan 61 år gamla, fick tre härliga timmar tillsammans. Timmar som blixtsnabbt passerade.

Förutom röster, så var leenden och annan mimik, gester och övrigt kroppsspråk, precis som jag minns dem.

Visst var vi nostalgiska en stund, då vi samtalade om gemensamma erfarenheter. Den som sedan blev mest uppdaterad om de andras liv var jag själv, främst därför att några hade arbetat flera år tillsammans, efter att jag slutat.

Där fanns upplevd sorg självklart under de här tjugofem åren, exempelvis var ett par av de förra kollegernas livskamrater döda. Men det fanns oerhört mycket också av glädje - inte bara av barn- barnbarn och barnbarnsbarn, som vi alla berörda hade förmånen att ha god kontakt med.

Särskilt kul tyckte jag det var, att det skymtade framtidsplaner, ja, jag vill nästan kalla det för visioner hos oss samtliga. Sedan gäller för oss självklart, som för alla andra - att leva en dag i taget. Vad jag personligen lägger in i begreppet - att leva en dag i taget - återkommer jag till i något blogginlägg.

Jag är vanligtvis varken ålders- eller utseende fixerad. Men när vi ömt hade kramat varandra farväl och jag satt i bilen för att åka hem till Ljungskile tänkte jag: "Det är nog bara på mig det syns att vi blivit äldre."