Följ oss

27 mar kl 09:29, 2013

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 0 Kommentarer | Permalink

 Följ oss på KRISTEN OPINION. Vi återkommer längre fram med nya debatter på Churchmil!!

http://blogg.passagen.se/kristenopinion/

 

Ett respektlöst överhetstänkande

05 mar kl 13:19, 2013

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 0 Kommentarer | Permalink

Sändningarna från Lund är medveten religionspolitik från Sveriges Radios sida. Det är respektlöst och ett överhetstänkande, skriver Siewert Öholm i en slutreplik på den senaste diskussionen om radiogudstjänsterna.

Det är svårt att tro sina ögon, när man läser vad höga chefer för samhällsredaktion och livsåskådningsredaktion skriver som svar på min text om de så kallade gudstjänsterna från Stilla Rummet på Malmö Högskola. De försvarar religionssynkretistiska experiment med att uppdraget för SR är mångkulturellt. Jag delar att uppdraget är mångkulturellt, men respekten för varje enskild kultur och religion är inte att blanda ihop dem. Det är inte heller SR:s enskilda medarbetare som skall ge sig rätten till mångkulturell försöksverksamhet.  Det sättet är i stället exempel på respektlöshet och inte så lite eget överhetstänkande. ”Om inte folket förstår, så förstår vi bättre”. I övrigt gör jag följande reflexion.

För det första måste det vara en otillständig omedvetenhet om man inte inser att man har ett ansvar för den radiotid man upplåter för rent teologiska experiment. Det handlar om egen bildning och kunskap, eller brist på, hos Catharina Vestin och Louise Welander. Ni väljer medverkande och sändningsplatser, men aldrig utan ansvar, respekt och hänsyn. Ni kopplar inte bara ihop sladdar, även om Stilla Rummet er argumentation vill frita er från eget ansvar. Sändningarna från Lund tyder på medveten religionspolitik från SR:s sida.

För det andra ger ni er själva en ideologisk tolkningsrätt och en överhöghet över en tvåtusenårig kyrkohistoria.  Sveriges Radios del kan anses vara ganska marginell i den historien.

För det tredje använder ni ett maktspråk och en härskarteknik som definitivt inte rimmar med förutsättningarna för den ideologi som format Public Service. ”Passar inte programmen, kan ni lyssna på nåt annat…. ” Hör ni vad ni själva säger: Vi bryr oss inte. Vi är oss själva nog. Vi behöver ingen publik, inga lyssnare.

Sorgligt.

Wistis kyrkopolitiska reformationsförsök är egentligen mest en fråga för Svenska kyrkans läronämnd. Livsåskådningsredaktionens insikter i frågorna imponerar inte.

Ps 74:22

Siewert Öholm, journalist

LÄS SR:s SVAR HÄR. För hela diskussionen om radiogudstjänsterna, rulla ned på bloggen.

 

Svårt förstå Öholms upprördhet

22 feb kl 10:38, 2013

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 1 Kommentarer | Permalink

Siewert Öholms kritik för tankarna till ramaskri. Religionsmöten ger inte upphov till synkretism, skriver Sveriges Radios Catharina Vestin och Louise Welander i en replik till den senaste diskussionen om radiogudstjänsterna.

Siewert Öholm har återigen kritiserat SR:s gudstjänstutbud och udden är som alltid riktad mot religionsmöten i gudstjänsterna och då specifikt muslimsk medverkan. Siewert Öholm går på om religionsmöten och synkretism i ett tonläge som för tankarna till ramaskri, men det är svårt att förstå upprördheten.  Sveriges Radio sänder sextio gudstjänster i år, fem av dessa är religionsmöten på det sättet att en representant för en annan religion bjuds in till gudstjänsten. Flera av dessa religionsmöten sker i Stilla rummet i Malmö Högskola. För oss på redaktionen är det ett naturligt val eftersom Malmö präglas av mångkultur, inte minst på högskolan. Religionsmöten är för övrigt ingenting som Sveriges Radio hittat på utan förekommer i svenskt gudstjänstliv. Till skillnad från Siewert Öholm ser vi inte heller att religionsmöten ger upphov till synkretism, det vill säga religionsblandning som syftar till att skapa en ny religion. Tvärtom menar vi att det ökar kunskapen om olika religioners uttryck. Och det, Siewert Öholm är helt i linje med public service uppdrag i ett Sverige präglat av mångkultur. Vi tror dessutom att det är intressant för vår publik att inom ramen för gudstjänsten uppleva ett möte med en annan religion. Religionsmöten är en del av ett brett och varierat gudstjänstutbud i Sveriges Radio. Och om du, Siewert Öholm, inte tilltalas av religionsmöten så har du femtiofem andra gudstjänster att lyssna till i år. Det är Public service.
 
Catharina Vestin, gruppchef, livsåskådningsredaktionen i P1
Louise Welander, redaktionschef SR Samhälle

Läs Siewert Öholms artikel HÄR

 

Wistis islamiska kyrkoreformation

05 feb kl 16:44, 2013

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 3 Kommentarer | Permalink

Med vilken motivering anser sig Sveriges Radio ha rätt att göra sig till part i en teologisk debatt och lärostrid? Varför prioriterar SR universitetsprästen Kent Wistis egen reformationskampanj via SR:s gudstjänsttider, undrar Siewert Öholm i ett nytt inlägg om gudstjänsterna från Stilla Rummet på Malmö högskola.

I söndags, den 3 februari, lyssnade jag (återigen) på en sändning i SR/P1 från Stilla Rummet på Malmö Högskola. Det var gudstjänstid, kl 1105,  i P1 och  den lutherske prästen Kent Wisti, (förmodligen med avgivna och gällande prästlöften i den svenska protestantiska kyrkan) missade inte heller nu chansen att bedriva sin privata revolutionskamp för islamisk integration i kristen tro i allmänhet och i Svenska kyrkan i synnerhet. Han gör det med en upprepad och alldeles överdriven uppbackning av Sveriges Radios livsåskådningsredaktion.

Ingenting motiverar SR att prioritera Wistis egen lilla reformationskampanj via SR:s gudstjänsttider. Livsåskådningsredaktionens val av medverkande och deras teologiska bakgrund eller intentioner är så uppenbart obalanserad att den skulle kräva en särskild artikel. Wisti är bara ett av flera märkliga exempel på vad som antingen är bara kan tolkas som  medveten teologisk manipulation från SR:s sida eller annars bara som alldeles banal obildning. Här skall jag återkomma till söndagen och Wisti.

För några veckor sedan kallade jag, här på bloggen, Wistis kamp ”pubertal”. Jag måste ta tillbaka det. Pubertal syftar på en ung människas alldeles naturliga behov av att ifrågasätta och ibland protestera, när frågorna kring livet och döden, Gud och kärleken blir alltför många och svaren ofta  känns för tomma. Pubertalprotesten och pubertalgesterna är förklarliga.  Men jag hade fel.

Wisti är inte pubertal.  Han bedriver med SR:s hjälp istället en privat kamp för teologi-och kyrkoreformation. Men han är ingen Luther. Inte ens en Rosenius eller Lewi Pethrus,  om vi skall hålla oss i Sverige. Han är bara naiv och snäll. Han är helt enkelt teologiskt stressad av en vardag i Malmö/Lundregionen som inte längre är religiöst självklar. Där möter han varje dag  så många ärligt troende, men som tror  på en helt annan Gud och  där Jesus inte  är Guds son.  Gud är Allah och Muhammed hans profet. Hur hanterar man det i sina  provinsrelationer med kristen tro i bagaget. Wisti väljer vägen ”intellektuell smitning”.  Han väljer bort att berätta om sin kristna tro i rädsla för att inte vara snäll mot vad någon annan tror.  Han drivs helt enkelt av något som kan kallas en ”kristen snällism” i förhållande till andra religioner och främst till islam.

Det jag skriver är i varje fall en förklaringsteori till hans agerande. En annan förklaring är medveten populism. I båda fallen får hans naivitet honom att tro att han och Sveriges Radio skall göra teologisk revolution.  Visst, alla reformationer har börjat i det lilla, men frågan är om Stilla Rummet på Högskolan i Lund kan utvecklas till ett alternativ till det ”stora senapsträd” som världens växande kristenhet utgör idag.  För mig är Wistis agerande inte teologi men naiv politik, dessutom med meganfonhjälp av Sveriges Radio.

Det gudstjänstliknande programmet i söndags övertygar mig om Wistis söndagsskolenaiva föreställning om Gud.  ”Hen” är ”allas pappa eller mamma”. Gud, i  Wistis språk alltså en  odefinerad  ”Hen”,  är inte för Wisti också Jesus så som Jesus förklaras genom hela klyrkohistorien och i trosbekännelsen.  I den specialkomponerade liturgi han använder, finns inte Jesus, men ”Livgiverskan”. För Wisti förefaller Jesus i den delen av liturgin lika gärna kunna vara ”Jessica”. Intressant för fundamentalistiska och dogmatiska feminister, men knappast för ”evangelister”. 

Men Wisti är i sin kyrkorevolutionära kamp både smart och naiv. Smartheten använder han provocerande i samlingarnas inledningsritual, det  meditativa sångvalet  och inbjudna islamtroende gäster.  I liturgin använder han (efter hyllningen till Livgiverskan) helt förrädiskt den svenska psalmen, ”Jag tror på en Gud som…”, vilken är en av psalmbokens mest evangeliska i sin kristna bekännelse.  Därefter låter han poeten och muslimen Andreas Hasslert deklamera memorerade avsnitt ur suror, och sedan läsa andra ur Koranen. (OBS inte originalkoranen utan den svenska ”tolkningen” av Koranen).  Poeten får också ”predika” kring Koranens ljusa och kärleksfulla budskap.  Att nyhetssändningen, strax före programmet från Stilla rummet, även berättade om andra uttryck för islam på Tahirtorget i Kairo, hade ingen kanske tänkt på. Det är smart agerat av Wisti, därför att ingen vill vara ”mot kärleken”. Smart också därför att få vill ta på sig etiketten ”islamofob”, bara för att man ifrågasätter den ”privatreformation” en udda präst i Malmö ägnar sig åt.

Det är naturligtvis en kristen plikt att älska muslimer, hinduer, buddister, och varje annan människa. Guds kärlek genom Jesus gäller alla, om jag förstått Luther rätt, eller Paulus, eller Agustinus eller till och med ärkebiskop Weiryd. Men ingen av dem har mig veterligt, hävdat att Muhammeds uppenbarelser, 600 år efter Jesus, i Medina och hans i långa stycken faktiskt  ”kopierade” skrifter från Tora och evangelierna, skulle vara samma tro som kristen tro. Tvärtom gör Jesus ganska klart att han ställer trohetsanspråk när han säger ”Jag är vägen, sanningen och livet ”. 

Wistis egen lilla lärorevolution kan därför närmast ses som början till en religiös sekt med alla de problem som följer med det. Inte minst vilseförda, men ofta sanningssökande människor. Så långt Wistis taktiska smarthet. Sen kommer hans naivitet och söndagsskolliknande snällism.

Retoriskt är hans predikan, mild och dialektalt folklig. Läronämnden skulle antagligen inte ha så mycket att invända. Han gör en ganska förväntad anpassning till de bevingade orden om att inte ”förbanna mörkret, men tända ett ljus”.

Det är helt enkelt en medioker, men troligen, kristen predikan. (Ur mitt lekmannaperspektiv.) Han är en ”modern präst” också, som Hasse Alfredsson skulle sagt. Han talar om instagram och sociala medier på ett ganska kul och igenkännande sätt. Det känns som han med sin snälla predikan lite vill be ”Hen” om ursäkt för sin otro och synkretistiska liturgi.

- Jag menar inget illa, ”Hen”.

 -Jag vill bara älska alla som säger Gud.  Störst av allt är kärleken, sa du ju själv, Jesus.

Efter att ha hört Kent Wisti nu några gånger har jag bara ett par frågor kvar:

Den ena är om Jesu ord om kärlek innebär rätt till intellektuell och teologisk blindhet och religionssammanblandning.  Är dialog, samtal och kärlek till medmänniskorna detsamma som att Jesus som Guds son (oerkänd i Koranen) inte behövs i Wistis nya kyrka och tro, eller kan bytas ut mot Mohammed, eller bara en profet, som i Koranen? Jag tror på det uppriktiga samtalet där ”jag vet på vem jag tror”. Uppriktighet är också respekt för den som inte tror som jag, lever som jag eller är som jag. Jag tycker att moskéer skall få byggas i Sverige trots att islamiska brödraskapets fundamentalister bränner kristna kyrkor i Egypten. Men jag tror inte på kristet/islamiska gudstjänster. De är som fyrkantiga cirklar. Om Wisti tror att han deltar i en religionsdialog, har han missuppfattat innebörden i ordet dialog.

 Den andra frågan är varför Sveriges Radio gång på gång förmedlar sändningar från denna ”kyrkorevolutionära rörelse”.  Med vilken motivering anser sig SR ha rätt, enligt sitt uppdrag att spegla, att också göra sig till part i en teologisk debatt i denna programform? Det finns andra, ofta förtjänstfulla, programformer för den debatten. Nu deltar SR i naiviteten, i lärostriden, men också i sanningsflykten kring de problem som finns med islam. Jag säger bara Iran, Syrien, Pakistan, Algeriet, Sudan eller Mali. Namnen är självfallet inte synonyma med alla muslimer. Men även svenska muslimer är påfallande tysta. Livsåskådningsredaktionen kanske skall be nyhetsredaktionen om en utbildningsdag.

Siewert Öholm, journalist, samhällsdebattör och kanalchef på Kanal 12

Läs även tidigare inlägg i debatten mellan Öholm, SR och Wisti  HÄR, HÄR  HÄR, HÄR och HÄR


 

 

 

 

Sätt ned foten mot Elisabeth Ohlson Wallin

03 feb kl 15:11, 2013

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 0 Kommentarer | Permalink

 

Elisabeth Ohlson Wallin må vara en aldrig så skicklig fotograf och av en del hyllad konstnär, men kyrkan har ingen anledning att falla till föga för hennes ständiga provokationer. Det är dags att sätta ned foten, skriver Bengt Olof Dike.

 

Det är dags nu för Svenska kyrkan att definitivt sätta ned foten mot fotografen Elisabeth Ohlson Wallins återkommande provokationer och försök att för egna syften utnyttja kyrkans ständiga tillmötesgående. Det senaste, men säkerligen inte sista, försöket av henne i den vägen var att lansera och placera en egen altartavla i Skara domkyrka och som – i vanlig ordning – har följts av en längre och delvis upprörd debatt, i vilken med fotografen sympatiserande gråterskor utan eftertanke och omdöme beklagat avvisandet av tavlan.

Mönstret känns igen från fotografens tidigare uppmärksammade agerande, där jag nedan särskilt redovisar en händelse, som i falskhet torde ta priset och som borde ha varit en bestående läropeng för dem, som i alla väder skyndar till hennes försvar. Därvid hoppas jag att särskilt prästerna Peter Englund och Helena Myrstener i Malmö, som i januari på  debattplats i Kyrkans tidning och Dagens Seglora föreslog att den i Skara refuserade altartavlan skulle ges plats i en Malmökyrka, kommer till insikt om nödvändigheten för kyrkan att sätta gränser.

Det är i sammanhanget därför viktigt att avslöja fotografens görande och låtande i Norrköping för ett antal år sedan. Elisabeth Ohlson Wallin förde då kyrkoherden bakom ljuset för att utnyttja församlingens kapell för en rikskampanj mot HD:s friande av pingstpastorn Åke Green.

Den aktuella händelsen rörde upp känslorna i Norrköping. Men – dessvärre – reagerade inte Linköpings stifts dåvarande biskop Martin Lind. Uppgifter fanns om direktkontakter mellan honom och fotografen.

I min dåvarande församling, Hedvigs i Norrköping, tillfrågades kyrkoherden under senhösten 2005 av Elisabeth Ohlson Wallin om hon fick låna församlingens kapell i Lindö, en stadsdel några kilometer från centrum, för att ta någon enstaka bild.

Det gick bra. Vad fotografen underlät att berätta var syftet med bilden: att kapellet skulle användas för en nazisthälsning framme vid altaret och att det skulle i det närmaste fyllas med på förhand ditkallade RFSL-medlemmar, varav någon också drog in en hund i kyrkolokalen. Det hela handlade i själva verket om en noggrant planerad kupp för att protestera mot HD:s friande av pingstpastorn Åke Green.

Bilden av mannen med den till nazisthälsning uppsträckta handen skulle i form av vykort med färdigtryckt adress till justitiedepartementet mångfaldigas i tusentals och med tillropet ”Halleluja” .

Alltså nazisthälsningen – en symbol för en ideologi i vars namn miljoner människor dödats – i en vigd kyrkolokal utan att varken kyrkoherden eller vi i kyrkorådet fått någon som helst information i förväg. Elisabeth Ohlson Wallin förde alltså kyrkoherden och församlingen bakom ljuset på ett falskt, fräckt och fullständigt oförsvarligt sätt!

Och inte nog härmed: den vigda kyrkolokalen fick vara rum för fotografens privata vendetta mot vårt demokratiska rättsväsens högsta instans utslag. Vykortet skulle utnyttjas för att – med dess färdigskrivna adress – protestera (med åberopande av nazisthälsningen) mot den prejudicerande domen. Allt således noggrant planerat av fotografen och RFSL.

Kyrkorådet protesterade samfällt men fick av någon obegriplig anledning inte stöd av Martin Lind, som till församlingens besvikelse och irritation lät saken bero. Ändå har ju Lind, som ingen annan kyrkoföreträdare, granskat nazismens illgärningar och skrivit sin avhandling om en världskänd teolog, som avrättades av nazisterna. Men nazisthälsningen i kapellet fick passera obemärkt i hans agenda.

Vid ett annat tillfälle – också faktiskt i Norrköping – försökte fotografen, via en medarbetare, om jag minns rätt, få kyrkligt penningstöd för en utställning av bland andra starkt provocerande bilder, bland annat riktade mot Kristdemokraternas ordförande, Göran Hägglund. Medarbetaren infann sig i Kyrkans hus i detta syfte och åberopande att stiftet beslutat stödja utställningsprojektet.

Men stiftsstyrelsen hade sagt blankt nej till fotografens ansökan. Kommentarer överflödiga.

Elisabeth Ohlson Wallin må vara en aldrig så skicklig fotograf och av en del hyllad konstnär.Men kyrkan har ingen anledning att falla till föga för hennes ständiga provokationer och slikt agerande som redovisats ovan. Alltså i fortsättningen nej tack, vänligt men mycket bestämt! 

BENGT OLOF DIKE

Tidigare vice ordförande i Hedvigs kyrkoråd i Norrköping och kyrkomötesledamot. Församlingsengagerad för POSK i Lunds stift.

Fotnot: vidare uppgifter om händelsen i Lindö kapell kan läsas ibland annat Folkbladet och efter sökningar på Google.

Den som tiger samtycker

09 jan kl 16:22, 2013

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 4 Kommentarer | Permalink

Med intellektuella verktyg kan man analysera sin samtid och finna vägar framåt. Men inom Svenska kyrkan uppfattas man istället som besvärande när man problematiserar och fördjupar. Den konflikträdda, antiintellektuella, tillkämpat positiva och svärmiska kulturen är ett stort skäl till sakernas tillstånd inom Svenska kyrkan, skriver Jacob Hjort apropå debatterna om samtalsklimatet och efterlyser ett levande samtal. 

Svenska kyrkans kultur skulle kunna beskrivas som en konsensuskultur i meningen att man bara kan hålla ett perspektiv åt gången. Det är dock inte hela sanningen. Kulturen tycks mig främst konflikträdd, osäker och trött. Konflikträdslan visar sig inte sällan i form av aggression mot den som stör status quo.

Som en kritiskt sinnad man, tränad att systematisera och problematisera är man ofta en tillgång. Med intellektuella verktyg kan man analysera sin samtid och finna lösningar och vägar framåt. Så icke i Svenska kyrkan. Snarare är man besvärande just därför att man problematiserar och fördjupar sig.

Man kan motivera motståndet mot reflektion med ”den enkla läran”, där man ”läser som det står” eller tolkar det utifrån den samtidsspeglande vardagsbanalitet som tycks vara rådande tolkningsmall för många präster (de tre vise männen kan t.ex. i GP bli en historia om att vi måste vara nyfiken på denna ständige ”andre”). Inte sällan är det med omsorg om en tänkt ”tilltufsad” kyrkobesökare som förkunnelse och teologisk reflektion hålls till ett minimum. Istället för teologi: spetsfundiga anekdoter eller reflektioner om prästens barn. Under parollen enkelhet och stillhet kan vi stanna upp, få ett möte på vägen och tända ett ljus – allt gott och väl i sig men knappast en grogrund för något större andligt djup. Aldrig blir det mer talande än när man delar upp ordet till te och logi. Låt oss fika, Ordet har inget värde.

Man skall heller inte underskatta det politiska bidraget till den antiintellektuella kulturen. En djupt rotad bruksmentalitet med tillhörande bildningsförakt förenas här med folkrörelseidealet att man inte behöver kunna för att fatta beslut. Man behöver alltså inte förstå den tradition man står i, det arv man förvaltar, den idé kring vilken organisationen är samlad. Istället leds man paradord som öppenhet och modernitet. Detta kan också kläs i en from dräkt där Anden ges större möjlighet att verka om man inte själv är så duktig.

Att diskutera filosofiska, teologiska och politiska frågor i en slik kultur stöter ofta på patrull. En vanligt förekommande härskarteknik är förlöjligande. Frågor om ecklesiologi eller kristologi kallas hårklyverier, allt i linje med Rydbergs lilla iota som utgör skillnaden mellan homoousios och homoiousios. Frågorna är framför allt småsaker som inte bör diskuteras i ljuset av vi alla tillhör Jesus, eller för att vi ändå inte kan veta.

Man kan bemötas av diverse klämmigheter där det lilla positiva, inte sällan helt ovidkommande, exemplet får negera en större välbelagd negativ samhällsutveckling. Man behöver inte oroa sig över medlemstappet, det var ju mycket folk på gudstjänsten i söndags (och de är ju mer engagerade). Man behöver inte bekymra sig över teologisk förflackning, vi är en efterfrågad organisation i samhället och ack så relevanta.

Andra sätt att lägga locket på är att hävda att vi inte är en åsiktsgemenskap (helt plötsligt) utan måste acceptera andras sätt utan diskussion, hur konstruktiv, fördjupande och förbrödrande den än kunde ha blivit.

Om man framhärdar finns en uppenbar risk att man brännmärks som bråkmakare och fridsstörare. Diskussioner betyder att man har olika åsikt vilket märkligt nog ofta uppfattas som bråk. Obehaget kan som sagt vändas i aggression. ”Varför måste vi bråka” förbyts i ett ”varför måste du bråka”. Inte nödvändigtvis för att alla har åsikten man vänder sig emot. Allt som oftast får man medhåll i sak, men det blir på något sätt jobbigt, kanske för att verkligheten, uppenbarad, ställer krav på handling. Kanske det, gud förbjude, leder till konflikt.

Egenrättfärdigheten hos medlemmen i Svenska kyrkan ger obegränsad manipulationsmöjlighet för den som äger ordet. Man vill ju inte vara emot öppenhet, eller vara gammaldags, eller för den delen brun, rasist och fascist, hur mycket än dessa invektiv saknar definitioner.

Ett annat sätt att hantera situationen är att släppa kontakten med verkligheten. Man kan då finna skäl att inte göra något i väntan på Guds ingripande. Kanske skall Anden falla, kanske skall Jesus snart återvända. Kanske lyssnar man på mer eller mindre fantasifulla segerrapporter om hundratusentals frälsta i Indien eller vänder sig till helandepredikanter. Behåller man viss samhällsorientering vänder man sig mot en avfällig ledning men är övertygad om att det stora flertalet är som man själv.  I värsta fall är man inte medveten alls.

Sammantaget är den konflikträdda, antiintellektuella, tillkämpat positiva och svärmiska kulturen ett stort skäl till sakernas tillstånd inom Svenska kyrkan och allt är på sätt och vis gjort i godhetens namn.

Självklart behöver man inte vara doktor för att nå frälsning, men vi måste tillåtas tänka, analysera och debattera. Självklart får vi känna efter, men vi behöver också uppenbarelsen som den givits oss i tradition och dogma. Självklart måste vi ha hopp, men vi måste också se vår verklighet och dess utmaningar sådana de är. Jag menar inte att det är fel att söka Guds vilja eller att förvänta sig ett ingripande. Min förståelse är dock att det gudomliga skeendet är mer genomgripande och mer konkret än vad vi ser i snabbt uppflammande irrbloss och fromma förhoppningar.

Jag håller ogärna kollektiv ansvariga och uppenbart är att alla inte heller kan hållas ansvariga, men den tystnadskultur som nu råder för inget annat med sig än det rådande ordningen består och lämmeltåget fortsätter mot sin säkra undergång.

Jag önskar en kyrka med ett levande samtal. Där högt till tak och öppenhet betyder att man får ha olika åsikter och att de kan få stötas och blötas inom ramen för vår kyrkas gemenskap. För detta krävs mod och moralisk resning. Menar man allvar duger det inte att tyst spela med. Den som tiger samtycker.

Jacob Hjort, psykolog

Kyrie eleison - ett prosapoem efter radiogudstjänsten

07 jan kl 17:02, 2013

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 2 Kommentarer | Permalink

Siewert Öholm lyssnade på Sveriges Radios gudstjänst på trettondagen och undrar över vad det egentligen var som förkunnades. Gudstjänsten gav ”inspiration” till ett prosapoem.

Herre, förbarma dig över mig, när jag i dag den, trettonde dagen efter din födelse i Stallet, hörde populismen ta över Din Kyrka. Det var visserligen bara i Stilla Rummet i Malmö Högskola och i Sveriges Radio, men……

Herre,  förbarma dig över min vrede, när jag hör den pubertala egoismen skörda sina frukter i Guds namn. 

Herre förbarma dig över mitt förstånd, som inte kan följa med när Din Tjänare, en Verbi Divini Minister, som du gett namnet Kent, trycker på mig ett annat evangelium om någon Hen som jag skall leva mitt liv med, när jag trodde det var Gud, Fadern, Sonen och Den Helige Ande.

Herre förbarma dig över mitt oförstånd, och min ortodoxi, när jag inte riktigt hänger med i den nya populismens ersättningsteologi, där Gud reducerats till skaparen, eller befriaren, eller livgiverskan.

Herre förbarma dig över mig och förlåt mitt kritiska och konservativa sinnelag. Förlåt mig för att jag inte ens vill hänga med. Förlåt att jag inte vill pubertets- och tonårsskrika, för att jag inte vill bryta sexordsvallen i kyrkan och eller känna Befrielsens Ande med att säga knulla, fast jag vet hur man gör och att allt kan missbrukas.

Herre förbarma dig över min avundsjuka till den där Kent och de andra som nu i sin lilla egocirkel kan sitta och stryka varandra medhårs i glädjen över att brutit tabun och förtryckande könsroller. Förlåt mig också att jag inte tror att de berättat något gott, bara byggt nya trösklar för Ditt evangelium, om Sonen, Han som kom från Fadern och föddes till människa av Maria. Förlåt mig för att jag tror att Kent och dom inte är så intresserade egentligen av själva evangeliet om Dig, men mera av att politisera Dig och möjligen hitta på en liten Reserv-Messias i Karl Bertil Jonsson.

Herre förbarma dig och förlåt mig för att jag missunnar den där Kent de inställsamma sekulärfeministernas applåder för något de kallar mod, men jag inte förstår är annat än övermod.

Herre förbarma dig över min längtan bort från förment radikalitet och till den helighet Du möter oss med i nattvardens bröd och vin, det övervinnande livets symboler och livets egen realism.

Herre Förbarma dig, Kyrie eleison. För att du inte är mitt HEN , utan min Herre och min Gud.

FOTNOT:

Gudstjänsten i SR, P1 Trettondag jul från Malmö Högskola, med prästen Kent Wisti inleddes på följande sätt:

Gud vill att vi skall leva i gemenskap med HEN….. allt får vi överlämna åt HEN, allt omsluter HEN i barmhärtighet.

Därefter följde en variation på välsignelsen med följande formulering: I Skaparens. Befriarens och Livgiverskans namn

Poeten Louise Buenafe Mistén läste sina egna texter, med, för kyrkligt bruk, en del ”ovanliga ord”.

 Siewert Öholm, journalist och samhällsdebattör 

 

 

 

SKRIV PÅ CHURCHMILL!

18 dec kl 10:59, 2012

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 0 Kommentarer | Permalink

Vad vill du skriva om på Churchmill?

Om Svenska kyrkan och  konflikterna i Mellanöstern? Se t ex den pågående debatten i tidningen Dagen:

http://www.dagen.se/opinion/debatt/ta-ansvar-for-israel-bilden/

http://www.dagen.se/opinion/debatt/fragor-om-borgs-mediebild/

http://www.dagen.se/opinion/debatt/aningsloshet-underblaser-konflikten/

Om den ökande antisemitismen i Sverige ( se t ex DN: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-mot-en-kippa-pa-krogen) ?

Eller helt andra ämnen?

SKRIV PÅ CHURCHMILL! Kontaktuppgifter till redaktionen hittar du under "Om Churchmill" i menyraden ovan.

Har kyrkan glömt missionsbefallningen?

19 okt kl 20:40, 2012

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 11 Kommentarer | Permalink

Kyrkfolket måste med raka ryggar, stolthet och trosövertygelsens känsla och utstrålning stå upp för kristendomen – på samma sätt som exempelvis dialogpartnern står upp för sin tro, skriver frilansjournalisten Bengt Olof Dike med utgångspunkt i den kristna missionsbefallningen.

 ”Åt mig har getts all mak ti himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den deliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”  (Matt 28:16-20)

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”  Kan orden, maningen, budskapet till kyrkan, kyrkfolket – präster, förtroendevalda och alla andra i vår kyrka – vara tydligare, mer pedagogiska och mer direkta?`

Ändock har befallningen på många sätt kommit i skymundan i Svenska kyrkan under de senaste åren, trots att den skall vara själva generatorn i dess – och alla kristnas – arbete.

Uppmaningen att sprida evangeliet och göra det kristna budskapet om frid, fred, försoning och nåd känt skall naturligtvis tas på allvar, alltid vara gällande och även vara riktlinje i de religionsdialoger som sker på nationell och lokal nivå. Dessa dialoger är givetvis angelägna för att skapa ömsesidig förståelse men får från kristet håll – vilket jag tyvärr har sett exempel på – inte mynna ut i monologer, där det konstruktiva samtalet, kritiken, ifrågasättandet av vissa förhållanden och händelser här hemma och internationellt sopas under mattan av missriktad hänsyn mot samtalspartnern.

Exempel på sådant kan vara kvinnornas situation, förföljelsen av kristna och vandaliseringen av kyrkor i en del länder. Och vi får aldrig förtröttas i kraven på frihet – inte minst religionsfrihet – fred och demokrati i stater, där diktatur, förföljelse och förtryck råder. Det är vårt ansvar som kristna att tala klarspråk om regimer, som har satt kränkningen av oliktänkande i system och som inte drar sig för att använda bajonetten som medel. Detta är väsentligt, samtidigt som vi självfallet skall glädja oss åt och respektera och ständigt värna religionsfriheten och rätten för alla här hemma att utöva sin tro.

Men att missionsbefallningens ord alltmer sällan står i centrum i förkunnelsen eller får någon plats i dialoger och debatter, är minst sagt oroande. Antalet kyrkotillhöriga minskar för varje år, vilket om något borde oroa Svenska kyrkans centrala ledning, biskoparna och församlingsprästerna. De kan inte längre sitta still i båten och tro att allt är om inte frid och fröjd så åtminstone lugnt. Situationen är faktiskt allvarlig, mycket allvarlig för Svenska kyrkans framtid – tillhörighetsmässigt och ekonomiskt! Den dagen är inte avlägsen, då antalet tillhöriga bara är hälften av det antal, som för bara två eller tre decennier ingick i Svenska kyrkan, dvs då uppemot 90 procent av folket. Mycket tyder också på att tillbakagången går snabbare än den beräknade på omkring en procent årligen.

Svenska kyrkan måste därför ta situationen på allvar, planera och genomföra en långsiktig och genomarbetad offensiv, där just missionsbefallningen skall vara ledtråden. Dess enkla, tydliga och lättbegripliga maning skall genomsyra arbetet. Genom den beslutade satsningen på ökad undervisning och mission har förvisso ett steg framåt tagits – sent omsider, kan tilläggas – men det räcker knappast för att nå resultat. Här behövs nämligen en medveten, intensiv offensiv rakt igenom kyrkans alla led - inte minst i församlingarna! De som lutar sig bekvämt tillbaka på pastorsexpeditionerna eller i stolarna runt kyrkorådens sammanträdesrum har inte förstått situationens allvar och Svenska kyrkans allvarliga försvagning!

Kyrkfolket måste rakryggat stå upp för tron, inte i rädsla och feghet huka för tillfälliga motvindar eller i just ett slags missriktad hänsyn till andra religionsutövare undertrycka sin kristna övertygelse. Kyrkfolket måste med raka ryggar, stolthet och trosövertygelsens känsla och utstrålning stå upp för kristendomen – på samma sätt som exempelvis dialogpartnern står upp för sin tro. I detta centrala arbete räcker det inte med predikstolarna eller kaffesamlingen efter gudstjänsten. Nej, här måste kyrkan söka sig till medierna, där den når mångdubbelt flera adressater än i bänkarna under söndagen! I debattinlägg, insändare, på gator och torg i olika samhällsevenemang eller vad det nu är skall kyrkan finnas med. Inte minst i kultursammanhang är det viktigt att Svenska kyrkan påminner om den västerländska demokratiska civilisationens kristna ursprung.

Och med missionsbefallningens ord som mantra, motor och medel! Befallningen får inte längre vara en alltmer bortglömd text, som inte längre anses betydelsefull i Svenska kyrkan.

BENGT OLOF DIKE, frilansjournalist, kyrkomötesombud 1989-2005, kyrkoråds- och kyrkofullmäktigeledamot.

Stor anledning bjuda in Dawkins

16 okt kl 12:35, 2012

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 7 Kommentarer | Permalink

 

Richard Dawkins är en framstående forskare och hans arbeten har haft stort inflytande inom de biologiska vetenskaperna. KG Janunger verkar inte ha förstått Dawkins insatser och tycks argumentera för tankecensur, skriver evolutionsbiologen och docenten i zoologisk ekologi Patrik Lindenfors i en replik.

Läkaren KG Janunger ifrågasatte den 13 oktober på Churchmill att Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) bjudit Richard Dawkins till Sverige. Detta eftersom Dawkins enligt Janunger inte tillfört vetenskapen i det närmaste någonting.

”Redan 1976 blev Dawkins uppmärksammad för sin bok "The Selfish Gene" där han spekulerar kring evoutionens mekanismer på genetisk nivå. Som ett försök att förklara beteenden i populationer, i synnerhet altruistiska, försöker Dawkins ge en evolutionär genetisk förklaring med ett nytt begrepp "meme". Fyrtio år har gått och Dawkins innovationsförsök tycks ha fallit i glömska.”

Det här är ett helt makalöst oinformerat påstående. Söker man på citeringsstatistiken för ”Den själviska genen” blir det tydligt att det är ett av de mest citerade evolutionsbiologiska verken överhuvudtaget. Detta trots att det alltså till största delen är ett populärvetenskapligt verk. Det Dawkins gjorde med boken var inte så mycket att formulera egna idéer (det finns dock även sådana i boken), utan att dra de logiska konsekvenserna av idéer som redan fanns i omlopp. Innan Dawkins var dessa inte helt tydliga för alla, inte ens för forskare inom biologin. Efter Dawkins gick dessa fynd inte längre att bortse ifrån.

Dawkins har haft så stort inflytande över de biologiska vetenskaperna att man år 2006 – till 40-årsjubileet av Den själviska genen – gav ut en hyllningsbok betitlad Richard Dawkins: How a scientist changed the way we think. Boken redigerades av två tongivande evolutionsbiologer, men innehöll även bidrag av forskare från andra vetenskaper, inte minst filosofer. Man lät också tre av Dawkins meningsmotståndare skriva varsitt kapitel, för även om man inte håller med honom går Dawkins inte att ignorera.

Dawkins blev inte tongivande ateist förrän i och med publiceringen av The God Delusion, innan dess var han skribent inom biologin. Mellan Själviska genen och The God Delusion gick det 40 år då han främst ägnade sig åt inomvetenskapligt författande, bland annat åtta böcker men också flera vetenskapliga artiklar. I den egenskapen så klargjorde han på ett genialt sätt hur evolutionen fungerar för dem som är villiga att tänka i metaforer. (Det finns forskare som ogillar metaforer som själviska genen, Big Bang, svarta hål, och så vidare, eftersom det kan leda tanken lite fel, det är en smaksak.) Dawkins har förutom detta bland annat beskrivit "utökade fenotyper" (det han själv tycker är sitt största bidrag till vetenskapen), myntat begreppet "memer" som är använt inom kulturevolutionär forskning (av de som gillar metaforer), samt begreppet "gröna skägg" som är en beskrivning av en specifik mekanism för att förklara samarbete. För att bara nämna några av hans insatser inom evolutionsbiologin.

KVA har haft stor anledning att bjuda in Dawkins till Sverige för allt detta, något som KG Janunger uppenbarligen inte förstått ett dyft av, alternativt inte undersökt (jag misstänker det senare - artikeln visar flera spår av dålig bakgrundskoll).

Att argumentera mot religioners skadeverkningar är en annan sida av Dawkins verksamhet. Men precis som att det vore djupt olustigt att argumentera mot att kristna forskare blir inbjudna av KVA är det väldigt obehagligt att se någon argumentera mot en inbjudan till en framstående forskare bara för att denne är ateist. Med samma resonemang skulle vi alltså stänga ute Einstein (som var uttalad agnostiker), Francis Collins (som är djupt kristen), och Lemaitre (katolsk präst). Vad är det för sätt att resonera? Jag är glad att KG Janunger inte har något som helst inflytande över KVA. Den typen av tankecensur han förespråkar vore ovärdig en vetenskapsakademi.

Patrik Lindenfors, evolutionsbiolog, docent i zoologisk ekologi, Stockholm

Tro och tyckande

13 okt kl 17:20, 2012

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 31 Kommentarer | Permalink

Richard Dawkins besökte nyligen Stockholm och gjorde bl a ett bejublat framträdande på Rival. Men varför bjuder Kungliga Vetenskapsakademin in en forskare som suddar ut gränsen mellan vetande och förhoppning när det finns andra forskare att tillgå, undrar läkaren KG Janunger i en kritisk artikel.

Richard Dawkins har nyligen besökt Sverige och framträtt vid ett samarrangemang med förlaget Fri Tanke och Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) under temat "Verklighetens magi - en kväll i upplysningens anda". I anslutning till besöket gjorde Dawkins även ett framträdande i Skavlans talkshow på TV.

Dawkins har under lång tid varit internatiionellt känd som en av ateismens främsta företrädare. Han presenteras som evolutionsbiolog, men den professur han tidigare var innehavare av benämndes "The Simonyi professorship for public understanding of science " , tillskapad med medel från en av Bill Gates medarbetare i Microsoft.  Någon akademisk position inom biologi/evolution  har Dawkins aldrig fått, och förklaringen till det kan man ana när man läser hans publikationslista.

Redan 1976 blev Dawkins uppmärksammad för sin bok "The Selfish Gene" där han spekulerar kring evoutionens mekanismer på genetisk nivå. Som ett försök att förklara beteenden i populationer, i synnerhet altruistiska, försöker Dawkins ge en evolutionär genetisk förklaring med ett nytt begrepp "meme". Fyrtio år har gått och Dawkins innovationsförsök tycks ha fallit i glömska.

Dawkins sannolikt mest spridda skrift är "The God Delusion" 2006, på svenska "Illusionen om Gud". Boken är skriven med avsikt att omvända till ateism, vilket författaren också själv skriver. Han hämtar argument för ateism från flera vetenskapliga områden, också långt utanför den egna kompetensen. Boken innehåller enligt mig inget av vetenskaplig valör.

Men trots tretton år på professorsstolen för "Public understanding of science" går det däremot inte att hitta en enda artikel av Dawkins i tidskriften med samma titel som hans professur. Det ger onekligen ett intryck av att professuren tillträddes mindre för att bidra till  forskning kring "Public understanding" än att ge den ateistiska argumentationen en akademisk valör.

Mycket av det Dawkins skrivit är av populärvetenskaplig karaktär och har ofta varit kontroversiellt. Dawkins har utan tvekan en lysande verbal talang både i tal och skrift, och är väl påläst beträffande evolutionen. Ett inom vetenskapen ofta framhållet psykologiskt problem är "man ser det man vill se". Dawkins är ett utmärkt exempel på denna sk "bias".

Dawkins har tyvärr också en förmåga att sudda ut gränsen mellan vetande och förhoppning och samtidigt ge det en vetenskaplig förklädnad.  Ett par citat ur boken "Illusionen om Gud" får belysa detta:

"Vad det religiösa psyket inte kan fatta är att bara två lösningar läggs fram. Gud är den ena. Den "antropiska principen" är den andra.  De är alternativ till varandra.

...

Ponera nu att livets uppkomst, det spontana framträdandet av något likvärdigt med DNA, verkligen vore en svindlande osannolik händelse. Ponera att det vore så osannolikt att det inträffar på en enda av en miljaard planeter.

...Men här talar vi om oddsen en på miljarden. Och ändå...även med sådana absurda odds måste livet ändå ha uppkommit på en  miljarplaneter - av vilka förstås jorden är en."

Den kände engelske fysikern/matematikern  professor sir Roger Penrose skriver i sin bok "The Road to Reality" beträffande den "antropiska principen", att den inte används av seriösa forskare, och att använda den är detsamma som att säga, "jag har ingen förklaring". Återstår alltså Gud? Det andra exemplet med Dawkins sannolikhetsresonemang är helt gripet ur luften, vi har ju bara ett exempel, livet på jorden, och då blir de statistiska resonemangen närmast löjeväckande.

Dawkins ger i boken också uttryck för en förvånande ytlig och förenklad syn på livet och livsprocesserna. Citat från "Illusionen om Gud":

"Jag tror inte en sekund att livets uppkomst alls var så osannolik i praktiken,. Jag tycker absolut att det är värt att satsa pengar på att försöka duplicera händelsen i laboratoriet och enligt samma resonemang på SETI-teleskopet, för jag håller det för troligt att det finns intelligent liv på andra ställen."

Och pengar kommer det att kosta. Det numera välkända experimentet där Craig Venters forskargrupp gjort en kopia på genomet hos bakterien "mycoplasma mycoides" och inplanterat den i en nära släkting, och fått denna bakterie att fortsätta att dela sig, krävde att tjugo forskare ägnade tio år åt projektet. I sig en prestation. Men bakterien själv gör den replikationen av drygt en miljon baspar på cirka tjugo minuter, eller cirka hundra basar per sekund, och därtill gör den själv det hundratal proteiner som behövs för styrningen av alla livsprocesser och skapar den energi som krävs och den nya komplexa cellmembranen. Det Venters grupp gjort är att man kopierat, inte skapat, en DNA-sträng, och inplanterat den i en redan levande organism. Att kalla detta artficiellt liv är begreppsförvrängning.

Mot bakgrund av Dawkins publikationslista blir KVA´s roll i arrangemanget problematisk, även om det ateistiska budskapet denna gång var påtagligt nedtonat. Är det denna typ av tendentiös populärvetenskap som KVA vill stimulera och uppmuntra, eller att svenska folket okritiskt ska anamma denna form av ensidig propaganda? En vecka senare var KVA medarrangör tillsammans med en italiensk katolsk organisation av en debatt med temat "Se världen - med eller utan Gud". Här fanns i panelen fyra ateistiska naturvetare, men igen troende med naturvetenskaplig bakgrund.  Man kan undra varför denna obalans.

Om KVA's intention med Dawkins föreläsning var att sprida kunskap om evolutionsteorin så fanns andra alternativa föreläsare att tillgå.  Den i USA av media och myndigheter ofta anlitade evolutionsbiologen Kenneth Miller, professor vid Braun University, Rhode Island, hade varit ett gott alternativ. Han har gjort sig känd som saklig och kunnig t.ex. vid bemötandet av kreationistiska uppfattningar, och även Dawkins refererar till honom. Miller gör upp med Dawkins slutsatser i boken "Finding Darwins God". Professorskollegan Martin Rees har i en intervju nyligen tagit avstånd från Dawkins som han kallar "militanta ateism" och den amerikanske filosofen professor Michael Ruse, själv ateist, underkänner också Dawkins filosofiska resonemang.

Dawkins fick vid framträdandet i Stockholm enligt uppgifter ett ovationsartat mottagande värdigt en "rockstjärna" eller nobelpristagare. Forskningsmässigt har han inte mycket i bagaget, så ovationerna avsåg nog närmast hans ateistiska budskap.

Som nämnts har Dawkins en beundransvärd vältalighet. Men redan Sokrates undrade om vältalighet alltid är något bra, eller kan färdigheten också vara skadlig? Dawkins och Hitchens är för mig exempel på att så är fallet. Att en organisation som kallar sig "Humanisterna" kan hylla dessa herrar som ikoner, är för mig en intellektuell och etisk gåta. Dawkins påhopp beträffande den unge musikern och sångarens religiositet i Skavlans TV-program var också generande ohyfsat och ovärdigt, och knappast uttryck för någon mera påtaglig humanistisk inställning.

KG Janunger, docent i kirurgi, Linköping

 

Känsliga frågor viktiga i seriös dialog

22 sep kl 11:08, 2012

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 4 Kommentarer | Permalink

Trångsynthet och bristande tolerans finns inom såväl religiösa som sekulära grupper. Men om man vill föra en meningsfull religionsdialog måste man kunna ta upp även känsliga frågor, skriver Nils Olof Ericsson och ger förslag på frågor som är viktiga att ställa i dialogen med muslimska företrädare.

En meningsfull dialog kan röra olika frågor, ge bättre kunskap om varandras religiösa tro och sedvänjor, hitta områden som gäller sociala frågor, segregation, ungdomars vilsenhet m m, som det finns möjligheter att samarbeta kring. Men om dialogen ska bli riktigt meningsfull måste ju också ”känsliga” frågor kunna tas upp . Vi kristna ska naturligtvis vara öppna för att möta alla de frågor som dem vi vill ha dialog med vill ställa. Vi får inte heller vara ”känsliga”. Men jag skulle vilja nämna några centrala frågor, som är kopplade till vad en majoritet i Sverige anser vara grundläggande mänskliga rättigheter. Trångsynthet och bristande tolerans i sådana frågor finns dock i olika grupper, både religiösa och sekulära. Men frågorna jag nämner är sådana som många av de muslimska företrädare som syns i offentligheten svävar på målet när de möter.

1.      * Hur ser du på vår äktenskapslagstiftning? Kan en muslimsk kvinna eller man gifta sig med vem hon/han vill, även om den tilltänkta partnern har en annan religion, eller är icke-religiös, och inte är beredd att konvertera till islam?

2.     * Hur ser du på homosexuellas rättigheter? Är den svenska lagstiftningen bra, som gör det olagligt att diskriminera homosexuella? Vore det en bra reform om även muslimska länder hade en lagstiftning som inte gjorde homosexuell samlevnad olaglig? Hur tycker du att svenska imamer ska göra om de får vetskap att en medlem är homosexuell, och lever i en relation?

3.     Hur ser du på vår religionsfrihetslagstiftning? Tycker du att det är bra att även en muslim i Sverige har grundlagsfäst rättighet att konvertera till en annan religion, eller bli ateist eller agnostiker? Vore det bra om även muslimska länder öppnade för fritt religionsbyte?

4.    *  Hur ser du på vår yttrandefrihets- och tryckfrihetslagstiftning? Vore det en bra lagändring om det fanns vissa inskränkningar, så att t ex Muhammedkarikatyrerna och Salman Rushdies ”Satansverserna” inte skulle vara tillåtna att trycka och sprida? Tycker du att det är okej om samma regler gäller för vad man får skriva och säga om Muhammed som gäller för t ex  Jesus och Buddha, dvs att man får yttra sig offentligt på ett sätt som troende kan känna sig kränkta av? Eller borde vi skärpa vår lagstiftning?

Det vore förstås också en stor poäng om journalister vågade ta upp sådana frågor när de intervjuar imamer, eller engagerad konvertit. Frågorna behöver ju inte alls ställas provokativt, utan kan framföras som ett led i ett öppet samtal. 

Nils Olof Ericsson, kyrkopolitikst aktiv i Göteborg, lärare i kinesiska och tidigare verksam vid Sveriges ambassad i Beijing.

SR-chefer blundar för fadäser

14 sep kl 15:18, 2012

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 0 Kommentarer | Permalink

Det är bra att två höga chefer inom Sveriges Radio svarar på min kritik. Men det jag kritiserade var att livsåskådningsredaktionen inte skildrar Sverige, alltså tvärt emot vad Catharina Vestin och Louise Welander svarar, skriver Siewert Öholm i en replik.

Bra att högsta cheferna för SR:s Samhällsredaktion och SR:s livsåskådningsredaktion tar ansvar och å redaktionsgruppens vägnar känner sig föranlåtna att svara på den kritik jag riktat mot delar av utbudet. Notera, att jag skriver ”delar av”. Jag vet att många lyssnare har både behållning och glädje av många program. Jag noterar också med tillfredsställelse att det totala utbudet under en veckas program med Livsåskådningsredaktionen är tämligen omfattande, allt från tidig morgonandakt till helgsmål reportage och gudstjänst. Jag noterar både det arbete och den ambition medverkande lägger ned, liksom försöken att hålla ett någorlunda brett register av kristna företrädare.  Tyvärr är det dock alltför lätt att se tydliga drag av RK (Religiös korrekthet) i många av medverkandevalen. Nu låg min kritik inte riktigt på planet om kvantitet eller helhetsutbud. Därför känner jag mig en aning förvånad över svaret som närmast är ett tunt ”god dag yxskaft”.

Jag känner till kvantiteten i SR-programmen. Jag känner till den pågående religionsdialogen mellan kyrkorna och andra religiösa samfund. Jag känner till det nya delvis mångreligiösa Sverige. Jag känner till att ett stort antal svenska medborgare firar Ramadan, även om de är oerhört många färre än de som varje vecka firar mässa i någon av de kristna kyrkorna i Sverige.

Problemet är inte den faktiska andlighet vi lever mitt uppe i, utan i hur Sveriges Radio skildrar denna verklighet i både samhälls- och livsåskådningsprogram. Jag kritiserar Sveriges Radio, som  public-serviceföretag för påtaglig ensidighet i det granskande programmet Människor och tro, och för tendenser till att bedriva en egen teologi med religionssynkretism som förtecken i vissa av gudstjänstprogrammen. Jag exemplifierar detta med de famösa ”ramadangudstjänsten” från högskolan i Malmö, liksom en, i Människor och tro, proportionslös skildring av islam i jämförelse med världskristendomen. Jag kritiserar också att skildringen av islam ofta är ickeproblematiserande och överslätande, medan skildringen av världskristendomen påfallande ofta handlar om amerikansk konservativ väckelsekristendom, gärna politiskt förknippad med Tea-Party-rörelsen, eller med påvens och den katolska kyrkans förhållningssätt till abort och preventivmedel.

Berättelser från svensk kristenhet är det sparsamt med, trots att den medlemsmässigt mätt med antalet gudstjänstbesök en vanlig söndag måste betraktas som en av våra största ännu levande folkrörelser. Det jag kritiserar är just detta att Livsåskådningsredaktionen, tvärt emot vad SR-cheferna svarar, INTE skildrar Sverige. Jag påstår också att redaktionen och producenterna med delar av sina program skapar en egen SR-teologi utan förankring i den världsvida kyrkans lära.

Ytterst är bristen på denna andliga berättelse om Sverige både ett kunskaps-och demokratiproblem. Konserter, manifestationer, unika arrangemang tycks gå redaktionerna förbi, bara för att de är kristna. En muslimsk hjälpinsats för behövande trossyskon missas inte lika lätt trots att både gamla Lutherhjälpen, Frälsningsarmen, LP-stiftelsen Livets Ord och andra kristna organisationer utgör civilsamhällets grundpelare i ”medmänniskobranschen”. Ett kvartssamtal till exempel med  Frälsningsarméns kommendör i Sverige, Marie Willemark,  tror jag mig inte hört av. Inte heller kvartssamtal med EFS-förankrade Credo-akademiens grundare, Stefan Gustafsson, som samlar årskullar av unga till studier i kristen tro. Samtal med Ulf Ekman skulle betraktas som mindre RK (Religiöst Korrekt) , varför redan tanken utgår. Bara för att ta några exempel på redaktionsresearch.

Det är alltså det här kritiken handlar om. Inte antal gudstjänster, utan vad de innehåller när de kallas kristna. Inte antalet grupper som känner igen sig, utan vilka redaktionerna tillåter att företräda dessa grupper och i vilken relativ proportion. I några fall gäller min kritik också direkt kunskapsbrist i vad ämnesområdet innehåller. SR-cheferna väljer att blunda som om ingenting hänt.

 Siewert Öholm, journalist

Sveriges Radio svarar Siewert Öholm

12 sep kl 21:22, 2012

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 0 Kommentarer | Permalink

Nej Siewert Öholm, Sveriges Radio vill inte manipulera vare sig dig eller våra andra lyssnare. I våra gudstjänster i P1 erbjuds radiopubliken en kristen upplevelse, skriver Catharina Vestin och Louise Welander.

Sveriges Radio har ett stort och varierat gudstjänstutbud och sänder totalt 62 gudstjänster i år, varav åtta är så kallade religionsmöten. Det är inte en typ av gudstjänst som Sveriges Radio har skapat. Religionsdialog är ett förekommande inslag i svenskt gudstjänstliv. Och,  det,  Siewert Öholm, är en konsekvens av det mångreligiösa Sverige som vi alla är en del av.

Vi uppmärksammar också Ramadan helt i enlighet med vår uppgift att skildra hela Sverige. Olika grupper i vårt samhälle ska kunna känna igen sig i Sveriges Radios utbud. Då krävs det att vi gör program om Ramadan och Jom Kippur.

Livsåskådningsredaktionen skildrar Sverige. Vi skapar inte teologi.

 

Catharina Vestin, gruppchef  livsåskådning och Louise Welander, chef Samhällsredaktionen, Sveriges Radio, P1

 

Det här svaret kom tidigare, men publiceras inte förrän nu på grund av tekniska problem, vi beklagar detta.

Sveriges Radio manipulerar och kyrkan hänger på

23 aug kl 14:37, 2012

Skrivet av churchmill under kategorin Senaste debatter | 9 Kommentarer | Permalink

Mitt inlägg på Churchmill  handlade om att Sveriges Radios livsåskådningsredaktion tillåter sig att skapa egen eterreligion genom religionsblandning och inte om en enskild präst, skriver Siewert Öholm i ett svar till universitetsprästen Kent Wisti. 

Som gammal folkskollärare skulle jag kunna avfärda Kent Wistis personligt riktade svarsartikel på Seglora Smedja som ”missuppfattning av  ämne” och därmed ge underkänt. Mitt inlägg handlade om att Sveriges Radios livsåskådningsredaktion tillåter sig att skapa egen eterreligion genom religionsblandning. Wisti har tydligen inte heller klart för sig att artikeln jag skrev inte publicerades på ”Smedjan” utan på Churchmill. Men det där är egentligen bara formalitetstrams, liksom när Wisti använder intellektuell härskarteknik för att misskreditera sin motdebattör med att inte vara ”påläst”. Låt oss i stället fokusera på vad ämnet faktiskt handlar om. I det kommer den aktuella gudstjänsten in som exempel, och hur de medverkande blir lydiga redskap i en, till synes, medveten manipulering av kristen tro. 

Jag analyserade alltså, på Churchmill, vad jag anser är ett populistiskt försök av SR:s livsåskådningsredaktion att på egen hand skapa en slags multiekumenik. Kalla det religionssynkretism eller teologiblandning. Jag kritiserade att bristen på kunskap hos vissa redaktörer/programskapare lätt leder till att man tappar proportioner både i synen på sitt uppdrag och i hur man utför det.  Som i en nyandlig Aha-upplevelse upptäcker redaktionen att nu är det Ramadan och ”det finns ju så många muslimer i Sverige”.  Redaktionssnacket förefaller ha låtit ungefär så här:

Vi har väldigt många invandrare från Mellanöstern och Nordafrika i Sverige. De är väldigt  religiösa. De är väl muslimer!? Vi på redaktionen jobbar ju med de religiösa frågorna. Då kan vi väl bli muslimer en stund allihop. Det är väl ändå samma gud!? Ja, vad bra! Då kan vi göra hela veckan till en ramdanvecka i alla våra program! Gudstjänsten på söndagen? Ja, den anpassar vi så temat håller även för kristna. Det är väl ändå samma gud, eller….?  Förresten är det är ju ändå allt färre svenskar som är kristna. Kyrkor stänger ner, har vi hört, och det är mest moskéer som byggs nu för tiden här i landet.

Denna redaktionsinblick skall uppfattas som ironi! Ironi har ofta den fördelen att den förstorar och sätter ljuset på detaljer som påverkar och ibland förvrider en vällovlig helhet och synliggör vad som fattas i tankemönster och argument.

Jag kritiserar SR efter två linjer. Dels uppdraget som ett företag i allmänhetens tjänst. Dels för manipulering av själva ”produkten” i stället för kompetent behandling av religion/religioner i utbudet.

Public-service-uppdraget innebär, förutom att granska och ibland analysera, också att berätta och spegla. Det är sant att en majoritet av nysvenskar och invandrare från mellanöstern och Nordafrika kommer från en muslimsk tradition. Många har en personlig islamisk tro. Troligen handlar det om fler är 300 000 personer. Det är också sant att det i samma invandrargrupp finns ett mycket stort antal kristna med ortodox eller romersk-katolsk tradition. De är ofta starkt personligt engagerade i sina församlingar. Lika sant är att företaget i allmänhetens tjänst inte kan blunda för att lyssnarbasen i redaktionens program är uttalat lutherskt/protestantiskt kristen. Att lösa serviceproblemet med att blanda ihop religionerna är direkt feltolkning av uppdraget. SR:s Astaro- service kan väl närmast betraktas som löjeväckande och en serviceeftergift för religionsprofessorn Mattias Gardell.

Att några präster i främst Svenska Kyrkan ägnar sig åt en ogenomtänkt så kallad religionsdialog med främst islam, är inte relevant för utbudet av andakter och gudstjänster, men väl för granskning och debatt. Det är dessutom en missuppfattning att de kristna kyrkorna/frikyrkorna ekar tomma i landet. Här handlar det om samma omställning som drabbar Konsum, Ica , Posten eller macken. Kravet på redaktionen måste vara att man likt en sportreporter faktiskt vet vilken gren man skall referera. Att det finns några villiga medlöpare är ingen ursäkt.

Religionskartan håller på att ritas om i Sverige, men det är inte säkert att det innebär ett minskat intresse för kristen tro. Den ”muslimska utmaningen”, liksom buddism och yoga-trender, innebär snarare ett ökat intresse. I den meningen är det viktigt att SR både berättar och ger ”service” till främst många muslimer här. Inget hindrar SR att ibland sända muslimska fredagsböner, som en sådan service.

Jag exemplifierar min kritik mot SR:s religionsnyskapande med det som kallades gudstjänst från Stilla Rummet på högskolan i Malmö (19/8). Jag nämner fler liknande företeelser och brist på proportioner. Kent Wisti känner sig kränkt och springer till Seglora Smedja, som inte precis utmärkt sig för att föra en objektiv linje i dialogfrågan med muslimer. Helle Klein, tongivande i Smedjan, har dessutom svårt med själva gudsbgreppet för muslimer och kristna. Jag pekade i min artikel inte ut någon enskild för att bryta mot sina prästlöften. Jag påstod generellt att en ”präst i Svenska Kyrkan som ….deltar i bön om islams utbredning” torde bryta mot sina prästlöften. Wisti kanske handlade i ”god tro” i programmet, men det faktum att hans gudstjänst innehöll denna bön är remarkabelt.  God tro, kanske, men knappast kristen tro.

Jag är inte teolog. Jag är kristen och ganska medveten om vad jag tror på. Jag är ingen expert på prästlöften, men jag är ganska bra på att som journalist genomskåda när någon, enskild eller maktgrupp, försöker manipulera både mig och den allmänhet jag är en del av.

Siewert Öholm, journalist