Churchmill

Helena Edlund.

Frågan om Svenska kyrkans identitet har varit häftigt debatterad under det senaste året och särskilt under vårvintern 2012. En av de skribenter som initierade denna debatt i Kyrkans tidning under sensommaren 2011 var prästen Helena Edlund. Hon blev senare i samband med ytterligare en artikel om identitet och kyrkans samtalsklimat utsatt för en rad angrepp, bland annat i Kyrkans tidning. Men man lät inte Edlund komma till tals och bemöta dessa angrepp. Hennes artiklar togs inte in i tidningen. Därför publicerar vi dem nu på Churchmill. (Läs även "Inbördeskrig i Svenska kyrkan?" på kristen opinion )

Artikel II. Dags att avskaffa kyrkan?

Krav på absolut enighet i ideologiska frågor, politisk registrering och problematisering av sakramenten. Svenska kyrkan är inte längre på väg emot att bli en åsiktsgemenskap – den är redan där.

Utvecklingen inom Svenska kyrkan drar obevekligen åt ett enda håll: Enighet till varje pris. Dock inte vad gäller bekännelsen av en treenig gud, utan om allehanda ideologiska särfrågor. Alla ska tycka lika.

Det är inte utan att frågan infinner sig om hur åsiktsregistreringen ska användas. Maria Küchens uttalande om att utvisningshotade ”ska självklart inte behöva riskera att möta en prästvigd sverigedemokrat” borde ju i så fall föras längre. Lika självklart ska ingen som flytt från en högerdiktatur behöva möta en prästvigd moderat, ingen från en vänsterdiktatur ska riskera att möta en vänsterpartist. Är detta resonemang önskvärt eller ens rimligt?

Dessutom undrar jag varför kyrkan inkompetensförklarar sina egna präster? Vem är kvalificerad att uttala sig om en individs åsikter utifrån vilken röstsedel denne lägger i kuvertet på valdagen? Ingen har mig veterligt hävdat att en socialdemokratisk läkare behandlar en folkpartistisk patient sämre än en miljöpartistisk, så varför skulle präster göra det?

Däremot verkar kravet på politisk tillhörighet vara nära förestående. Anna-Karin Hammar uttalar sig i KT 11/12 och hävdar att ”det är en borgerlig lyx” att tänka på moralism och gärningslära. I så fall går det utmärkt att hävda att det är vänsterflummeri att blanda ihop tro och konsekvenser av tro.

Förutsatt att någon tar sin kristna tro på allvar, kommer denne nämligen att värna skapelsen. För detta behövs ingen bekännelsefråga. Det fungerar likadant med omsorgen om medmänniskan. För en kristen är det självklart med människors lika värde.

Ska alla konsekvenser av kristen tro bli bekännelsefrågor, kommer listan att bli väldigt lång. Kravet på enighet förutsätter också bestraffning. Kan man exempelvis prästvigas om man kör en bensindriven bil? Eller, av ekonomiska skäl, väljer ICAs bassortiment istället för rättvisemärkt?

Men förändringsarbetet når ännu längre, in i de frågor som bildar grunden i den kristna tron.

Att problematisera dopbefallningen borde vara omöjligt. Dopet är ett sakrament, en helig handling baserad på Jesu eget dop och hans uttryckliga befallning att vi som människor ska gå ut och döpa alla folk. Vid varje dop är jag som präst skyldig att läsa dopbefallningen – som i mina ögon är oerhört klart formulerad. Vi ska döpa och förkunna evangeliet.

Att förändra detta till att dopbefallningen handlar om att göra världen till en bättre plats är snarare en naturlig spin off-effekt av kristen tro.

Samtidigt som frågan efter en tydlig kristen identitet bemöts med ogrundade beskyllningar om dolda agendor, sjösätts en ny identitet, formulerad av diverse särintressen. En kristen kyrka, inklusive Svenska kyrkan, ska inte företräda ledarskiktets personliga hjärtefrågor. Då blir kyrkan inget annat än en dagslända, en snabbt föränderlig och populistisk organisation.

Men kanske är utvecklingen en logisk konsekvens. Utan en fokusering på att den treenige guden är det som binder oss samman oavsett hudfärg, kön eller särintressen, upphör kyrkan att vara kyrka. I så fall behöver vi inte oroa oss för att Svenska kyrkan nedmonteras på grund av vikande medlemsantal. Vi lyckas ju så bra med att bryta sönder den inifrån.

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan