Churchmill

Människor och Tro i SR är ett journalistiskt misslyckande. Inför årsdagen av Utöya osynliggjordes totalt den Norska kyrkans viktiga och erkända arbete för att stödja människor. Istället ägnade man sig åt att problematisera om kyrkorummet var den rätta platsen att minnas terrorns offer. Samma typ av kritiska vinkel tycks däremot aldrig drabba islam. Pubertalt, skriver journalisten Siewert Öholm i en utredande artikel om public services spegling av religion och livsåskådning.

Människor och tro heter det program i SR:s P1 som enligt sin egen beskrivning skall finnas i ”skärningspunkten mellan religion och politik”. Programmet är en av public servicebolagens rester från tidigare medvetna religionsredaktioner. I TV- finns ingen sådan unik redaktion längre. SR har anpassat sig till den nya tiden med att föra in ett antal program under samlingsnamnet Livsåskådning. I sanningens namn skall sägas att redaktionen under en normal vecka förmedlar ett stort antal program av både samtals- och gudstjänst/andaktskaraktär. I huvudsak speglande kristen tro och religion i Sverige. Program som ”Tankar för dagen” (tidigare morgonandakter) är idag oerhört spretiga både i kvalitet och innehåll. Generellt saknas berättande program om religion i vårt eget land.

Under många år i både SR och SVT var jag själv pådrivande i att skapa granskande, informerande och berättande program om ”religion i Sverige och världen”. Den sista formuleringen utgjorde underrubrik till tv-programmet ”Mellan Himmel och jord” som under en 10-årsperiod på 80-talet var ett välbesett nyhetsprogram om religion. Programmet gjordes på journalistisk grund, med stark medvetenhet om ett växande mångreligiöst Sverige och religionernas ökande påverkan på världspolitiken. Men störst fokus lades på berättelsen om aktiv religion i Sverige, vilket i praktiken blev berättelser om kristna ställningstaganden, verksamheter och människor här. En av poängerna var också att redaktionernas ämneskompetens var stor. Effekten blev naturligtvis att ett av publicservicemålen kunde uppfyllas: delaktighet, spegling och kunskap om det samhälle som omger medborgare, lyssnare och tittare.

Dagens religionsutbud i både radio och tv präglas med ett viktigt undantag, Människor och Tro,  av att produktionen i huvudsak lagts ut på produktionsbolag eller sponsorer. Engagemang, samband  och kvalitet blir klart lidande. Människor och Tro (MOT) blir i det sammanhanget, trots att det görs inhouse, både märkligt och ofta missvisande. Programförkortningen ”MOT” tycks ha blivit programmets eget motto: Att vara mot så mycket som möjligt när det handlar om religion, och särskilt kristen religion.

Senaste exemplet är förra veckans MOT-program. Årsdagen av terrordåden i Norge skulle belysas. För oss som följt nyhetsrapportering och andra program intensivt under året, har det varit både uppenbart och förvånande hur mycket kyrkan betytt i bearbetningen både av sorg och katastrof. Från första timmarna 22 juli 2011 stod främst Norska Evangeliska kyrkans präster och ledare på plats från fastlandet vid Utöya till Oslo och till varje liten ort som drabbats. Kyrkan stod redo när tiotusentals människor sökte tröst och begriplighet. Minnesgudstjänsten i Oslo Domkyrka, 2011, fullkomligt dallrade av andlighet, sorg, förtvivlan och tro. I gudstjänsten, som avslutades med den kristna trons klimax, nattvarden, blev den Aronitiska välsignelsen i Faderns och Sonens och Den helige Andes namn något av vägmärke för att kunna gå vidare. Det kristna kyrkorummet blev då en naturlig plats för både sorg och förtröstan. Även för de drabbade som inte delade kristen tro eller religion.

Det blir då närmast obegripligt när MOT-redaktionens inslag förra veckan om minnesdagen blir en lång ”problematisering” om huruvida ”kyrkan verkligen är den lämpligaste platsen” att minnas terrordådens offer. Man häpnar! Men mest kan man återigen konstatera att MOT-redaktionen ofta saknar både kompetens och förankring i de ämnen man skall skildra. Det kan i värsta fall också handla om en ganska ny journalistisk ”defekt” som skulle kunna benämnas ”islamförbländning”. Den förbländningen tar sig uttryck i att bara se den i både Skandinavien och Europa växande gruppen islamiskt troende medborgare.  Bländningen innebär också att trots att gruppen troende muslimer i Sverige inte är större än de traditionella frikyrkosamfunden, så ser man vare sig dem eller majoritetssamfundet Svenska Kyrkan. I Norge har Norska Kyrkan dessutom en starkare ställning i samhället än den Svenska Kyrkan har i Sverige idag. Minnesgudstjänsten blev en ny stor högtid med markerade kristna ramar, öppen och välsignande för alla, men i den kristne Gudens namn.

MOT-redaktionens närmast pubertala behov av att problematisera huruvida norrmännen skulle få minnas sina terroroffer i kyrkan eller ej, är bara ett exempel på märkligt redaktionsarbete. MOT- programmen innehåller ofta en alldeles överdriven spegling av islams roll både i Sverige och internationellt. Ofta är inslagen gjorda av ordinarie nyhetskorrar, utan specifik religionskunskap. Det leder till ytliga berättelser, där religionens sprängkraft ofta missas. Bra som nyhet, men inte som analys. Det har funnits fog för att ironiskt kalla MOT för ”Människor och islam”.

MOT-redaktionens problematisering skedde efter vad man sa ”viss kritik mot kyrkans roll”. I samma program hindrade problematiseringsfilosofin inte redaktionen att i stället ägna sig åt ”banalisering”. Nu skulle Ramadan-fastan skildras. Det blev ett relativt habilt om än inställsamt reportage om att muslimer minsann under fastan tänker på de fattiga och svältande. Särskilt på flyktingbarnen i Malmö. Där fanns hela berättelsen om rika muslimer som skänkte måltider, om böneskola i den nya stora samlingssalen (1500 kvadratmeter) för de unga, och nytt socialt engagemang. Som en liten jämförelse sa redaktören att man tidigare i MOT berättat om Svenska Kyrkans arbete för de fattiga. Skillnaden var bara att berättelsen om Svenska Kyrkans arbete ”problematiserades” till ett inslag om hur (regerings)politiken skapat både barnfattigdom och social misär i Sverige. Nu återstår bara diakonerna. Men inte i moskén. Där hjälper man de fattiga.

Det finns mer att säga om behovet av en rimlig berättelse om det andliga Sverige. MOT klarar inte det uppdraget. Där finns sällan berättelser om kristna manifestationer, stormöten, konserter eller andra aktiviteter. Den uteblivna berättelsen är inte bara ett journalistiskt misslyckande. SR är inte ensamt. Framför allt är den uteblivna berättelsen om kyrkornas liv i Sverige en demokratifråga.

En konsert med Bruce Springsteen kan vara en händelse väl värd att skildra. Utan problematisering! Det skulle en Frizonskonsert på Torp eller en Jesusmanifestation i Kungsträdgården  med 20 000 deltagare också vara, eller en ”Nyhemsvecka” i Jönköpingstrakten med 12000 deltagare eller det stora OAS-mötet i Kungsbacka för folk i Svenska Kyrkan.  Bara som exempel. Det behövs snart ett motprogram mot MOT, som kan behandla religion både granskande, informerande och berättande.

Siewert Öholm, journalist   

 Artikeln kommenterad på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer, läs HÄR.