Churchmill

En präst i Svenska kyrkan bryter mot sina prästlöften genom att i en gudstjänst utesluta eller förändra väsentliga delar i kyrkans trosbekännelse och genom att delta i bön för islams utbredning. Så skedde dock i radiogudstjänsten den 19 augusti. Problemet är inte att SR ger service till den stora muslimska gruppen och nysvenska medborgare. Men att livsåskådningsredaktionen tar sig friheten att driva en teologisk okunnig men medveten religionssynkretistisk programpolitik är oacceptabelt, skriver journalisten Siewert Öholm i en andra artikel som granskar SR:s livsåskådningsutbud.

Sveriges Radio är och skall vara ett oberoende medieföretag i allmänhetens tjänst. Ofta använder vi ordet ”public service” för att definiera företagets uppdrag. Uppdraget gäller givetvis även religionsredaktionen. Men där frestas man vid en hastig titt på utbudet i ramadantider tro att redaktionen missförstått uppdraget en aning och gärna tolkar det som SMS, Svensk Muslim Service.  För SR skall kristen tro i Sverige inte innebära sändningsmonopol för kristna program. Men public service på livsåskådningsredaktionen borde ändå  kunna innebära att  ”service” bland annat tar hänsyn till den förkrossande majoritet kristna som förväntar sig just service av SR.

Den gångna veckan har istället redaktionens utbud helt dominerats av hyllningar till och uppmärksamhet på islams fastemånad Ramadan. Det har gällt de tidiga morgonandakterna kl 0645 (som faktiskt fått finnas kvar med namnet andakt) till söndagsgudstjänsten och i halvsekulära  Tankar för dagen, kl 0650. Det är för övrigt bara muslimer som i Tankar för dagen tillåts öppet tala om Gud och bekänna tro. Kristna förekommer ofta, men förefaller censureras i vissa ordval.

Problemet är egentligen inte att SR ger service till den stora muslimska gruppen invandrare och nysvenska medborgare. Problemet uppstår när livsåskådningsredaktionen tar sig friheten att driva en ofta okunnig, oteologisk men inte desto mindre också en direkt medveten religionssynkretistisk programpolitik. Ofta präglas urvalen i de här sammanhangen av flummighet och romantik. Det förefaller som om redaktörerna, barnsligt lyckliga, tror att de ensamma skall omvända världen till någon slags Bahai-religion där alla böner går till allas gemensamma Gud. Superminoriteter (i Sverige) som buddister eller asatroende tas gärna med i den naiva mixen. Örebroproducenten Martin Dyfverman är mästare i aningslöst flummeri i sina urval. New Age ligger som Ängeln ”runt hörnet”.

Det är givetvis problematiskt när SR gärna marknadsför välkända varumärken som  ”gudstjänst” och ”andakt” med helt nya innehåll, som medvetet och på egen hand producerats av redaktionen. Dels faller lätt servicebegreppet samman, därför att en majoritet av konsumenterna inte kan känna igen sig. Dels genomskådar konsumenten att produkten är undermålig. Det kan närmast liknas vid att en friidrottsexpert på längdhopp sätts att referera en simtävling. Det går inte bara att skylla på att ”regnet ändå står som spön i backen”. 

Söndagen den 19 augusti inledde SR sin morgonandakt med den förre frikyrkopastorn, numera imamen Abd al Haqq som fick berätta om sina fastevedermödor och sin glädje nu när fastan är över. Ja, han berättade också om sitt starka sökande efter Gud. Inget fel på Haqq, men kanske är felet veckans muslimska proportioner. Om 300 000 muslimer i Sverige firar Ramadan är det högt räknat. Nästa märklighet kommer sedan samma söndag kl 11, i det som kallas gudstjänst och av majoriteten lyssnare förväntas vara en kristen gudstjänst om annat inte särskilt annonseras. Söndagen avslutas senare med ett program i P1 kl 1903, Id al-Fitr, om ramadanfirandet i muslimska Egypten.

Gudstjänsten kl 1103 torde knappast kunna karaktäriseras som kristen ens med en generös ekumenisk definition. Den sändes från Stilla Rummet på Malmö Högskola och hade en uppenbar religionsblandande karaktär. Jag inser att Stilla Rummet inte är en kyrka, men predikan och böneledare gjorde anspråk på att företräda kristen tro. Allmänna kyrkobönen var anpassad till Gud som Kärlek. En trend i synkretismkretsar. Dessutom allmänflummighet i sånger som Ängeln i rummet och Lisa Ekdahls Bortom det blå. Men höjdpunkten nåddes när imamen (?) Kerim Hrustanovic  avslutade med bön på arabiska och till Allah. I bönen bad Hrustanovic, nu på svenska, också om islams framgång i våra hjärtan och i vår omgivning. (Islam är också en missionerande religion). Det framgick inte om de närvarande under denna bön också vände sig mot Mecka.

Religionsdialog med islam kan aldrig främjas av att slumpvis blanda ihop kristen tro med islam. En präst i Svenska kyrkan torde dessutom bryta mot sina prästlöften, dels genom att utesluta eller förändra väsentliga delar i Kyrkans trosbekännelse och Jesu betydelse för kristen tro, och dels genom att delta i bön för islams utbredning. Så långt hittills är känt gäller missionsbefallningen fortfarande som en del av Svenska kyrkans och världskristendomens bekännelse. Här medverkade SR:s livsåskådningsredaktion återigen till att producera medvetet religionspolitiserande och för kristen tro främmande teologi.

Kristen majoritetstolkning är, i motsats till en del av synkretismivrarna, att islams Gud inte är den kristne Guden, Fadern, Sonen och Anden. Brända kyrkor i Egypten, Syrien, Pakistan och förföljelser av kristna i Afrika är tillräckliga praktiska bevis för detta. Religionsdialog måste börja i människosyn och demokratipraktik, även i Malmö.

SR kan gärna uppfylla public-serviceuppdraget med gudstjänster och andakter för muslimer, judar och buddister. Gör det i proportion till ”efterfrågan” och i spegling av de krav på service som även mainstream av svensk kristenhet kan förvänta sig. En majoritet av svenskarna bekänner sig inte som kristna, det är sant. Men en förkrossande majoritet vill gärna tillhöra den Svenska kyrkan, eller säger sig be då och då. Många säger sig söka en tro, men det kan inte vara Sveriges Radios uppgift att tillhandahålla en hemmasnickrad etertro anpassad efter populistiska trender hos lekande producenter.  SR:s religionsredaktion har en gedigen och sakkunnig historia att förvalta. Något slags teologisk bildning kanske kan krävas även av religionsproducenter.

Siewert Öholm, journalist 

Artikeln har givit upphov till reaktioner! Läs HÄR och HÄR!