En av mina bästa vänner berättade precis att hon har det tufft nu. Och det gör ont i mig! Jag känner mig som en sån usel vän som inte kan vara hos henne nu. Varför måste hon bo så långt bort??? Jag vill hem!

Jag känner mig sårad, stött, trött och ensam.

Jag kan inte låta bli att kika in på facebook och titta på lite gullegullbilder på honom och hans sambo. Suck!

En fd dejt har dessutom tagit bort mig som vän på facebook. Men han är vän med mina vänner. Det stör mig. Varför dög inte jag att ha som vän på facebook ens en gång?

Varför duger jag inte åt någon? Vad är det för fel på mig eller på alla killar?

Det är inte mycket som förändras här. Jag trånar fortfarande efter den där killen.

Bara det att nu vet jag nog, jag vill ha honom. Men han bor långt bort, med en flicka. Ändå flirtar han. Eller så är det jag som misstolkar? Jag vet inte vad han vill, vad han menar. Om det är bekräftelse eller vänskap han är ute efter? Om han är en fuling eller bara min vän? Det gör mig förvirrad.

Jag vet inte heller vad jag vill säga till honom. Vad jag kan säga till honom? Det känns som jag bara förstör när jag försöker prata. Antagligen kommer han missförstå eftersom jag ändå inte vet vad det skulle tjäna till att förklara min kärlek när han redan är upptagen och frånvarande. Vad vill jag att det ska leda till? Och det är inte snällt att säga till någon med flickvän att man är hopplöst förälskad! Det tycker jag faktiskt inte att man gör... Dessutom så går det ju över om han håller sig borta ett tag. Det bäddas in och minskas ner till nästa gång vi ses.. Så jag ska väl bara vara tyst och kanske förska mig på att faktiskt ta ett kliiv mot nya äventyr.

Mitt nyårslöfte är att hitta en pojkvän!! Får väl se hur det går! Det vore i alla fall en stor förändring.