Det finns en kille. Han har funnit i mitt liv i flera år, ända det tog slut mellan mig och min första pojkvän när jag var 20 år.

Vi träffades på vårt dåvarande jobb och pratade massor. Jag kommer så väl ihåg hur han tittade på mig första gången vi sågs. Han satt bakåtlutad nästan lutande på kontorsstolen med huvudet vänt mot mig och bara tittade på mig, som om han försökte memorera varenda detalj av mig, samtidigt som han pratade i telefon. Vi sågs en del på jobbet och sen bytta bägge jobb utan att vi hade bytt nr.

Vår historia är så lång och våra vägar har korsats så många gånger att jag inte orkar ta allt nu.

Men senaste gången vi sågs var nu i julas. Då var det planerat och vi har sen länge varandras telefonnummer. Då bägge bodde hemma med våra familjer blev det att passa på när min familj inte var hemma en kväll. Vi såg på film, pratade lite och jag passade på att mysa ihop mig med honom så mycket jag kunde och satt nästan i knät på honom. Hade det helt enkelt genommysigt. Problemet var att allt det mysiga gjorda att jag sen grät hela dagen efter för att jag inte vet vad jag vill...?

Han är den enda killen där jag känner mig liten, på ett bra sätt, där jag kan slappna av, inte behöva ta hand om. Han känns stark, stabil, trygg samtidigt som jag ibland ser honom som en liten pojke, han är den som jag vill ska vara lycklig och må bra och som jag skulle göra nästan vad som helst för. Jag blir svartsjuk när jag ser honom med andra, tappar nästan andan och ägnar all min energi åt att inte titta dit men kan ändå inte, så klart, låta bli. Jag vill få kalla honom min, fast samtidigt så är jag inte beredd att låta honom få kalla mig sin. Och jag vet ju att vi inte delar samma intressen, att jag aldrig riktigt kommer kunna förstå honom och att han inte heller någonsin kommer kunna förstå mig. Det finns nog inte två så olika människor?!

Skulle jag verkligen få en chans, skulle det antagligen inte funka... Vår relation är lite som två singlar som har en affär med varandra, den bygger på något vis på spänning och det där att vilja få men inte kunna... Så märkligt alltihop!