Jävla skit!
Jag vet inte hur jag ska organisera detta Det är för mycket bilder & för mycket som ska skrivas... Det känns som jag gör detta för skolan (det måste vi faktiskt) och då går det bara inte. Vet inte hur jag ska börja & vet inte hur jag ska formulera mig...

Ska jag ljuga och beskriva hur mysigt, roligt, vackert, underbart, kul, härligt allt var? Eller ska jag skriva sanningen?

Okej.... Så här då...

Dagen innan vi reste så frågade jag chefen om någon skulle komma och hämta mig på morgonen? Neh, jag fick väl promenera... Okej... Jag bor inte långt ifrån skolan, några minuter med cykel. Men jag är verkligen SKITKLEN! Jag kan ju knappt promenera (när jag promenerar så har jag alltid cykeln med mig som stöd. Jag tar alltså bort mycket stötar mot benen på det viset), och nu skulle jag promenera med resväska & packning! Jo men tjena vad kul Jag blev självklart sur & bitter, fast jag visade det inte. Här tjatar dom med en på en skitresa man inte vill följa med på... & så måste man ta sig till skolhelvetet själv 06 på morgonen... Det låter väl inte som någon big deal antar jag? Men grejen är den att alla andra som inte hade någon skjuts blev upphämtade  av skolan Det var alltså BARA jag som fick promenera med all packning....

På morgonen var jag alltså bitter & sur. Jag hade haft en helvetesnatt eftersom jag inte hade fått tag I Puckot på kvällen innan. Neh, jag måste spola tillbaks lite...

Jag fyllde år... den 8:e. Puckot glömde bort det & ringde inte. Han hade hört av sig ett bra tag innan jag fyllde, så när jag skulle resa iväg den 12:e så hade vi inte pratat på länge då. Och han hade ju glömt att jag skulle resa bort också... Jag ringde honom alltså på kvällen den 11:e. Jag kände att jag måste få prata med honom innan jag drog... för det kunde vara så att mobilen inte funkade där borta. Men jag var ledsen redan innan jag ringde då... Och så var inte ens fonen på. Jag vet inte vad det innebär riktigt... Han har sagt (för länge sedan) att han inte har kvar någon av dom andra längre. Det var ju när han hade det som fonen kunde vara avstängd ibland. Nu finns det ingen anledning att den ska vara av.... Så när jag möttes av "Det går inte att nå blabla..." så dog mitt hjärta. Jag tänkte direkt att han var hos Gudinnan... Jaha, det var det det.

Jag skickade ett mess... som inte gick fram då. Jag skickade några fler mess. Jag skrev "Jag drar nu... & jag har fyllt år... & du är dum!" Jag skrev lite mer saker också... Sedan slog det mig att kanske han inte alls var hos Gudinnan? Han kanske var död? Han hade ju inte hört av sig på länge, och inte grattat mig, och inte ringt för att säga hej då... Självklart var han död! Det var ju antingen död eller Gudinnan. Vet inte vilket som är värst Jag kunde ju iaf inte göra något än att vänta på att jag skulle få leverans rapport på sms:en. det blev en lång natt av gråt & förbannande. Jag pratade iaf Med Heaven som fick Puckots mobilnummer... Om min fon inte funkade i det hemska utlandet så kunde hon ringa & kolla om Puckot levde, och sedan skicka mess till någon av dom andras fon. Jag hade inte råd att köpa något nytt kortgrejs till fonen, men det skulle funka om man gjorde så.

Jag kliver upp astidigt för att ge mig iväg. Jag har en tuuuung resväska (iofs på hjul men iaf) laptopen & världens knökfullaste vanliga väska. Jag har den stora gröna väskan som det får plats hur mycket som helst i. Datorn hänger snett över kroppen åt vänster & väskan på motsatt axel. Jag kan inte ens stå rakt upp... Det var ASTUNGT!!!!! Jag bittrar mig ännu mer över alla andra som blev hämtade Jag har inte heller fått med mig alla kläder eftersom jag var tvungen att ta en jättestor plastburk med lösgodis med mig. Inte mitt godis ens... Godis som skulle ges till dom ungarna vi skulle träffa där. Skolklassen alltså... Jag hade en liten resväska redan från början... som jag fick låna av köksläraren., och den där jävla godisburken tog upp hur mycket plats som helst. Plus att den vägde typ 3 kg Bitter, bitter, bitter.

Normalt tar det väl ca 5-8 minuter att gå till skolan... det tog mig nästan 20 minuter att komma dit. TJUGO JÄVLA MINUTER! Jag var totalt slut när jag var framme & vinglade bara fram. I väskan hade jag haft min fina vätskeflaska... med läsk i. Den höll inte tätt så läsken rann ut i väskan. Mobilen var så jävla nära från att bli sabbad! Gollafodralet var indränkt i läsk.

Ja, ja... Bitter.

Så drar vi... Buss till Sthlm... Vi var ju så få så man kunde ha två säten själv. Jag kunde inte tänka på annat än att Puckot var död... Jag tänkte att jag kommer att få veta om han lever vid typ 8-tiden. Om han är hos Gudinnan... då kommer han sätta på fonen när han åker till jobbet.... tänkte jag. Så var det förr iaf. Så jag väntade på att klockan skulle gå. Så blev den typ 08.30 & sms:en hade fortfarande inte gått fram.... Jag tänkte att om han var död... då skulle jag ju ha hört det. Sådant sprids ju asfort & även om han inte ens bor kvar här så skulle jag fått reda på det ryktesvägen. Så kom jag på att jag kunde messa Puckots brorsa & fråga lite försiktigt. Ville inte oroa hans föräldrar så dit vågade jag inte ringa. Brollan kunde jag luska lite med, tänkte jag. Jag skrev typ att jag försökte få tag i Puckot, men fonen verkar inte funka... Var han död så skulle ju brorsan hans berätta det. Inget svar.... Sms gick inte fram heller. Jobbet då! Kanske dom meddelar något? Jag vet ju att Puckot har telefontid men jag hamnar ju i någon växel. Växeln: "Du ringer på Puckot?" Jag: "Mmm... det gör jag..." Växeln: "Han har telefontid mellan 13-14". Jag: "Mmm... Men kan du se om han har stämplat in idag?" Växeln: "Näe, det kan jag inte se..."

Då började jag att lipa....

Jag gömde mig bakom en gardin och försökte smälta att Puckot var död. Det var ju därför han inte ringt & grattat mig. Det var därför han inte ringt för att säga hej då... Han var död... Det var över.

Så pep det till i fonen... Leveransrapport, leveransrapport, leveransrapport, leveransrapport.... & leveransrapport. Puckot hade återuppstått!

Han ringde upp... Att fonen hade varit avslagen hade berott på att han hade känt sig dålig på kvällen och därför slagit av den så han skulle få sova. Jo men tjena! Han försökte få mig på bättre humör men nu var resan ännu värre än innan. Han bad så hemskt mycket om ursäkt... att han hade glömt min födelsedag... Och att han hade glömt att jag skulle åka... Jag fick en massa fina sms, men inget hjälpte... "Jag älskar dig och tycker du är underbar... Förlåt att jag glömde din födelsedag. Puss & kram!"... Men jag hade noll lust att åka utomlands med alla tankar om att Gudinnan var tillbaks i mitt liv. Tillslut så fejkade jag att jag mådde bättre för annars låter han så sorgsen och då blir allt så vemodigt. Jag ville få honom gladare så allt skulle kännas som vanligt.

Resan fortsatte. Stressigt som fan på flygplatsen... Jag försökte undvika att prata med folk för då hade jag bara brutit ihop. Allt var bara jobbigt & ryggen värkte av den jävla packningen. Det finns en sak jag älskar här i livet... Det är att flyga! Jag har flugit från Östersund till Arlanda några ggr och vid dom tillfällena har jag kunnat dö i harmoni. Men självklart fick jag ingen fönsterplats Väl på planet hade jag redan sådan hemlängtan så jag ville dö. Jag ville hem... jag ville vara med Puckot... Jag ville att han skulle vara snäll & omtänksam... Men nä då, jag satt på ett jävla plan till ett land jag inte ville vara i

Jag får iaf sitta bredvid Cookie doe som jag gillar jättemycket. Cookie är hon som gjorde min pryttelgrej och hon som jag bytte väska med.

Cookie i luften... 

 Framme i landet... Djävulens land. Det var en himla kontrast mot för Sverige... I Sverige var alla tullar & genomgångar fina. Lite trädetaljer på inredningen, trevliga vakter & trevliga passkollare. Nu hade jag hamnat i Hitler-landet Allt var grått & dassigt. Det första man såg var att dom faktiskt rökte inne på flygplatsen... Jesus liksom! När man skulle gå ifrån själva planet så skulle man visa upp passet först... Alla stod i en lång kö, eller det var två köer, och i slutet var det en glasbur som innehöll ett st strikt vakt. Vakten var typ grå i ansiktet och kunde inte le. Jag tror inte han kunde öppna munnen ens... Han bara satt där som en... stel... pinne. Jag blev mer & mer rädd ju närmare jag kom. Det stod andra vakter utmed väggarna också och dom bara väntade på att få skjuta någon Jag kom igenom den kontrollen levande iaf.

Två st minibussar var hyrda för att köra oss till hotellet. Vi delar upp oss och hoppar in... Plötsligt har en polis kommit fram till bussen. Föraren blir uttagen ur bilen och en lång diskus uppstår... Polisen vill kolla i bussen, vilket han får. Sedan går dom iväg till polisbilen & gör något. Sedan får vi åka... Matteläraren (våran alltså) frågar föraren om han betalade polisen.... Det hade han gjort. Han sa att man aldrig ska betala... men denna gång gjorde han det... Och så skrattade han. Jag vet inte om han skojade eller ej faktiskt. När vi kommit 10 meter så ser vi hur samma polis har stoppat våran andra buss också På vägen ser man detta... fotat genom fönsterrutan alltså...

3 timmars minibussresa i en kokhet buss.... Framme... Vid världens sötaste hotell! Jag älskar det hotellet. Tyvärr så har jag inga bra bilder på hotellet, och jag tog faktiskt inte en enda bild av framsidan. Tror jag ska ha någon utanför iaf... När vi är på väg bort till något. Vänta... (typ)

 En av våra minibussar oxå...

Nu kommer det att följa en massa värdelösa bilder rent estetiskt... Men jag vill beskriva hotellet så det får bli sådana bilder. Jag kommer bara lägga upp bilder från Hotellet nu... Orkar alltså inte blogga alla skit vi gjorde alla dagar. Nu blir det hotell

Väl framme så möttes vi av tre ungar från den där skolan vi skulle möta. Det var någon jävla geniklass tydligen... Dom smartaste på skolan... Dom hade ett eget namn också men det skriver jag inte här för dom googlar säkert på sitt namn ibland Men typ som alla sådana där beta  omega-grupper i USA.

Entrén är till vänster här...
Hissen är bakom Miss Hysteriskt Rolig...
Det går att sätta ihop dessa bilder till en, den vita väggen skiljer dom gröna draperierna åt bara... Badhus med uppvärmd swimmingpool finns också till vänster här.

 Går man ned för trappan som Miss Hysteriskt Rolig går ned för så hamnar man vid den här soffgruppen där Cookie doe, Miss Vacker & Jocko sitter. Man ser Miss Cookies arm till höger här uppe också.

Sedan är det ytterligare en trappa, som man ser till vänster här, och den leder till ett stort tv-rum. Till vänster går man där... om man vill ut till terassen. Även matsalen & baren ligger åt det hållet.

Detta är bara en liten del av matsalen...
Buffé varje dag med en massa olika rätter... Som jag tröttnade på relativt snabbt. 

Terrassen då...

Om man kliver ut & vänder sig om så ser man detta... Där det är öppet är baren. Till höger om den är ingången till det där stora tv-rummet. Fast det är en stor trappa först, innnan tv-rummet. 

Och åt andra hållet ser det ut så här...

Går man fram till räcket så har man detta till vänster & höger...

Ska försöka blogga det här helvetet nu då. Eller snart iaf...

Jag funderade på om jag ska blogga det i den andra bloggen, bildbloggen. Det bara för att bilderna jag kommer att lägga ut är fula & jag vill inte förstöra den här bloggen med sådana bilder   Skulle ju kunna använda mig av "Sammanfattning" här också... så att bilderna döljs. Men det funkar ju aldrig med den där sammanfattningen... Bara första gången som det funkade. Är massor av buggar i de nya bloggarna. Jag gillar inte Passagen...

Så... Vete fan hur jag ska göra. Att bilderna är fula beror på att jag vill visa hur det såg ut där & därför tänker jag välja bilder som bara är knäppta rakt av. Trista, platta bilder alltså. Lägger jag in bilder på rosa solnedgångar över ett hav så får man ju ingen bild av landskapet eller miljön. Så helt vanliga trista semesterbilder där motivet inte är planerat, placerat, eller något annat. Klick bara...

Jag fotade typ 1400 bilder på resan & håller på att gå igenom dom nu... Inte roligt! Eftersom jag har så många bilder så tänker jag bara rycka första bästa att visa här. Orka sitta & försöka hitta den bästa av 1400 liksom... Nope! Aldrig!

Och jag ska försöka skriva positivt Om det nu är möjligt när man varit i Helvetet? En positiv bild av Helvetet? Tja, kanske...

Men först måste jag ladda upp bilder då... Och bestämma mig för om det ska ligga här eller i den andra bloggen.

Jag är röksugen Inte rökt sedan igår på kvällen. Eller faktiskt... Igår rökte jag inte en enda riktig cigg. Slut... Men jag rökte några enstaka fimpar ur askkoppen. Men inte ens vanliga fimpar... Hade bara blöta fimpar utan något vitt kvar på alls... Så på hela dagen igår rökte jag sammanlagt kanske 8 bloss av filter. Idag har jag inte ens rökt ett bloss på ett filter... finns inga fimpar att tända ens... Och jag har sådan hjärtklappning så jag dör

Jag tror aldrig jag varit utan cigg så här länge faktiskt... Om man bortser från sommarloven & sådant när jag var hos farmor. Då rökte jag inte... men det var ju jättelänge sedan. När jag fortfarande gick i skolan. Snart börjar jag lipa tror jag... NIKOTIIIIIN!!!!!

Inte så att jag slutat frivilligt nu, men jag har inga pengar så jag kan inte köpa cigg. Men jag ser det som bra bara... Passar på att sluta röka då ju. Jag skulle kunna låna pengar av Miss Vacker t .ex. men jag har inte frågat ens. Ska sluta nu... Jag kommer bli asrik! Jag har ca 2000 kr i månaden till mat, tvättmedel, schampo, tvål, balsam, tamponger, godis, Treo, cigg. Ok... Jag röker för ca 48.50 kr/dag vilket blir 1455 kr i månaden. Jag käkar Treo för kanske... 200 i månaden... 1655 kr blir det. Då har jag 345 kr till mat, hygien & godis. Går det ihop? NOOOOOO!!!!!!!!

Slutar jag röka så kommer jag bli miljonär ju Ja, ja... Nu var det inte det jag skulle säga... Jag återkommer snart med bilder från Helvetet. Men jag är röksugen Ujuj....
 

Nu drar jag... 

Tidigt, tidigt imorgon bitti. Men det känns inge bra alls Och den största anledningen är Puckot... Men inte bara det... Är neggo idag.
Har ångest över det jävla skithelvetespuckot Han glömde ju min födelsedag Och han har fortfarande inte kommit på att jag har fyllt år.

Detta är den 4:e födelsedagen jag firar "tillsammans" med honom. Han vet hur jävla mycket det betyder för mig att han kommer ihåg den... eller snarare hur jävla besviken jag blir när han glömmer den. Och varenda år har jag fått sådan ångest över att han ska glömma. För jag vet hur oviktig jag är för honom. Han har glömt förr... Förrförra året var jag så rädd att han skulle glömma så jag sa att jag fyllde år innan han hann säga något annat. Bara för att gardera mig... Då kunde han säga "Det vet jag väl, grattis" & jag skulle aldrig få veta om han glömt.

Och förra året gjorde jag samma sak... garderade mig. Jag har förklarat för honom  att jag krossas om han glömmer... För grejen är den, att han alltid kommer ihåg när Gudinnan fyller år. Och han kommer alltid ihåg när hans ex fyller år. Det är bara mig han glömmer Hans andra tjejer, ex och sådant, har alltid fått en liten present också... Inte jag... Men jag nöjer mig med att han minns. Vilket han inte gör då...

Denna gång gjorde jag det fatala misstaget att känna mig lugn. Han har varit så himla bra ett tag nu. Jag hade tappat mer & mer känslor för honom... Så vände det och han blev bättre. Så alla känslor kom tillbaks & nu tänkte jag inte ens tanken att han skulle glömma bort mig. Det verkade ju som om han brydde sig om mig nu... Så fel man kan ha då! Fel, fel, fel, fel!!!! På själva födelsedagen kom tanken lite hastigt vid ett tillfälle... "Tänk om han inte ringer?" Men så försvann det... kart han skulle ringa... Sure!
 
Och nu har han tydligen glömt bort att jag ska resa bort också... Vi pratade senast i... måste ha varit den 5:e eller 6:e. Nu har jag funderat om jag ska ringa och påminna om att jag åker imorgon... säga hej då liksom. Eller om jag ska strunta i det Mobilen funkar inte dit jag ska så vi kan inte höras förrän den 19:e om jag inte ringer... Dumma jävla Pucko!

Och inte bara det...

Jag har ju inte varit direkt jättesugen på den här resan alls... Jag gillar inte att resa. Inte för att jag varit utomlands någon gång, men jag har ju rest lite inom Sverige. Och jag längtar bara hem... mår bara dåligt. Den enda gången jag mått bra och varit harmonisk när jag rest bort var när jag åkte till Puckot. Men nu har jag accepterat detta. I ett svagt ögonblick när jag blev söndertjatad av chefen så sa jag "ja". Jag kunde ju hoppa av om jag ville... Hon har gett sig fan på att jag visst gillar att vara hemifrån en längre period. Hon säger att jag tycker det är jättekul. Hur fan kan hon säga så? Jag HATAR sådant... HATAR!!!! Och nu är jag bitter som satan.

Iaf så har jag vissa dagar känt att jag faktiskt kan följa med på den här resan. Att jag skulle stå ut... Och då är det ju bra att ta chansen. Om jag känner att jag överlever, att jag inte mår skit... Då är det bättre att följa med än att stanna hemma. Det jag känt lite rädsla över är att jag VET ju att jag inte känner så varje dag. Om jag en dag känner "Ja, men jag kan följa med. Blir det bra så blir det... Blir det dåligt så överlever jag.", så innebär inte det att jag alltid känner så... Därför ville jag inte tacka ja även fast jag kände att jag skulle kunna följa med.

Men det var sådant jävla tjat om att jag älskar att vara borta... Och jag älskar miljön dit vi ska. Häftigt att andra kan ta över min hjärna och veta exakt vad jag känner då... Inte så häftigt att deras hjärnor verkar vara trasiga eftersom dom mottager helt fel signaler. Hur som helst så fick jag veta att jag kunde hoppa av om jag ville. Det skulle bara kosta mig 200-300 typ. Då tänkte jag att då kan jag väl tacka ja då... Känner jag att jag absolut inte vill så kan jag bara skita i det ju.

Men neh... Så var det ju inte. Det gällde till ett speciellt datum bara och när jag började fundera på att hoppa av så var det försent. Isf så skulle jag få betala 3500 eller vad det var. Tack så jävla mycket Jag känner mig fan lurad... Kränkt. Att folk har ett sådant starkt behov av att kontrollera mig så dom smusslar & håller på. Jag gillar inte det och det hjälper mig definitivt INTE.

Jag har förträngt, eller snarare försökt förtränga, denna resa tills nu. Och det är så satans jobbigt att alla är på mig om den hela tiden. Dom menar bara väl, jag vet det... Dom är jättegulliga. Alla vet att jag inte vill följa med och försöker därför peppa upp mig. Men dom förstår inte att det bara blir motsatt effekt av det. Och jag kan inget säga för då gör jag dom nedstämda istället. Så jag har hela tiden, varje jävla dag i två månader, fått höra "Åhhh, snart åker vi Cinna. Det ska bli så jävla kul! Eller hur!!!" Nä, det ska det inte! Jag har ångest och vill inte allt åka till det där jävla skitlandet och träffa den utvecklingsstörda gruppen där som ska "motsvara" oss. Jag skiter i eran jävla strand för jag kan inte vara på stränder då jag aldrig någonsin skulle visa mig i linne, kjol, bikini, shorts, eller vad fan man har på sig på en strand! Och jag skiter i alla äckliga blommor som ni säger att jag kan fota! Kan ni bara hålla käften!

Så vill jag skrika... men det kan jag ju inte. För dom menar inget illa och dom försöker göra allt dom kan för att jag ska få det bra på resan Så jag svarar alltid "Ja, det blir nog bra det där " När dom sagt att vi ska ha skitkul på stranden så måste jag ju säga att nej, dit går jag INTE! Men det gör jag tydligen visst det... enligt dom. Jag har inte alls fobi för att visa mig i badkläder... eller allt som visar ben & armar. Det vet dom. Jag inbillar mig bara... Jag försöker förklara att dom jättegärna får vara på stranden, men jag följer inte med för jag GÖR INTE SÅDANT!!! Joho, det gör jag visst det ju... Varför tror dom att jag ljuger om en sådan sak för? Blir galen... Och jag orkar inte tjafsa om det hela tiden.

1994 var senast jag var på en strand... fullt påklädd, i långbyxor & långärmat. Det gör jag INTE om! Folk stirrade ju som om jag var galen... vilket jag är också ju. Men hur fan ska jag kunna vara på stranden om jag inte vill visa hud och inte får vara påklädd? Näe, då tänker jag vara på rummet istället. Då ser dom så ledsna ut... Nu har jag ju gått med på att följa med för deras skull... räcker inte det då? Krogar & pubar tror dom att dom ska dra med mig till också... Vilket dom kan GLÖMMA! Jag gillar inte sådana ställen. Då blir dom ledsna för det också... "Men jooo, du måste följa med. Annars blir det ju inge kul "

"Ja, men tack så jävla mycket för att ni lägger det på mig också!", vill jag säga då. Det blir så dubbelt i min skalle. Jag VET ju att dom säger så för att vara snälla, men dom gör ju så att jag får två alternativ. Antingen gör jag som dom vill, HELA TIDEN! Då mår jag dåligt. Eller så gör jag som jag vill, dvs sitter på hotellet när dom går ut på kvällarna... Och mår dåligt för att jag sabbar för dom. Varför kan inte dom göra det dom tycker är kul... & låta mig göra det jag tycker är kul  Allting känns som krav bara...

Jag ska göra saker, men jag tänker göra det alla måste göra. Det gemensamma schemat. Om dom ska ut och käka följer jag med... Shoppa tycker jag också om... Men jag vill inte vara på stranden & jag vill inte kroga. Så är det bara... Men tydligen så måste jag det, och jag måste sitta & låtsas att jag tycker det är jättekul också. Fan vad jag hatar sådant här!

Ja, jag är bitter & gnällig. BITTER!!!

Mmm, jag vet att den där tjejen inte passar så jävla bra in i det här inlägget...
Men den är så satans söt så jag vill ha med den. Den får väl representera den jag vill vara just nu då
Och förhoppningsvis så blir jag den där tjejen när vi väl kommit fram...

Ja, jag vet.... Det lyser "Försök se avslappnad & cool ut nu..." av den ena bilden  Men jag försökte få det att se bra ut bara... Ja, ja...

Eftersom jag drar utomlands nu så tyckte jag att jag fick slösa mina sista kronor på kläder... Jag köpte 2 t-shirts för 99 kr... På ICA Kvantum  Och självklart måste jag visa... Jeansen har jag fått av Miss Väninna... Som för övrigt har fått lämna sjukhuset nu

Jag, Cinnamon, ruler of the Universe, är stolt att presentera vinnaren av kommmentarstävlingen i gruvan.

Den allra värdigaste och självklara vinnare någon kan tänka sig, en fantastisk person:

Th

Genom hårt arbete, stor list och sin överlägsna intelligens knäckte han alla medtävlare (och främst Heaven) och nådde kommentar nr 1000! (TUSEN) allra först. Han är nummer ETT!

WOW!

Åhhhhh, vad jag beundrar honom, han är min främsta idol, alla kategorier.

Så är det!

Tre namn du går under - Li & Lie. Inget mer... Jo, Puckot brukar kalla mig för Vackra ibland. Väldigt sällsynt dock & det är bara ljug. Jag vet att han inte tycker så Men han får gärna ha det smeknamnet på mig för mig...

Tre saker som skrämmer dig - Framtiden. Var det tre saker?

Tre saker du har på dig - Ljusblå pyjamasbyxor, en vit top med Marilyn Monroe på &... Oj då, har inget mer. Inte ens trosor

Tre sanningar - Livet suger! Det kan alltid bli värre... &... äh orka!

Tre saker du verkligen vill ha - Puckot, en bebiskatt & hur mycket jag vill, när jag vill, av en speciell grej.

Tre personer jag utmanar -  Heaven, Hondjuret, A-linen, Thomas & Ninisen. Det var 3 va? 

Har typ alltid, i hela mitt liv, velat ha en Siames... men det har aldrig blivit så. Dom är ju inte precis billiga. När jag var liten så ringde jag alltid på annonser där man sålde just Siameser... Trodde väl att någon barmhärtig uppfödare skulle skänka mig en katt eller nåt  Så blev det ju aldrig. Istället så berättade dom om rasen och frestade mig ännu mer... Dom sa att när jag blev vuxen så skulle jag kunna köpa en. 

Sedan fick jag faktiskt en katt... Lill-Fia... & ja, det var jag som döpte henne till det värdiga namnet. Ingen Siames utan en svart & vit bondkatt. Men Lill-Fia var definitivt ingen innekatt så  hon fick tillslut flytta till en kompis till mamma. Hon rev i princip hela lägenheten...

Efter det fick jag Bubbelur istället Han såg ut precis som en Siames i kroppen men han var helt svart då. En ladugårdkatt som fick ungar var det iaf och det sprang faktiskt en Siameshane där fick jag veta... förmodligen han som var pappan då. Efter några år fick jag ju Fjoll också då. Bubbelurs motsats. Vit, halvlånghårig & tjock... Bubbelur & Fjolliver var ju hos mig i 20 & 16 år då.

Men jag släppte aldrig drömmen om en Siames och med åren så har det ju kommit en massa spännande raser. Jag har börjat gilla en massa Orientaler och tillslut hittade jag den ultimata katten! Jag har ju alltid gillat namnet Cinnamon... & jag har alltid velat ha en chokladbrun katt... det har aldrig funnits chokladbruna katter. Så bläddrade jag i en kattbok för några år sedan och vad ser jag? Jo en chokladbrun katt! Det är dessutom en Oriental & tamig17... färgen heter Cinnamon Detta har ju självklart blivit min absoluta favoritkatt då...

Anledningen till varför jag kallar mig Cinnamon... 

 
Dessa hittade jag i en Till salu-annons  

 

Ja, ja... En Cinnamon-katt lär jag aldrig få men nu har jag fått chansen på en annan cool katt. Ett erbjudande jag aldrig kommer få igen. En Rex... för 700 kr! Jag vet inte exakt vad dom ligger på normalt, men kanske mellan 4 och 6000 kr. Dom här 700 är någon halv veterinärskostnad. Dom sa att dom kunde sälja en för det då dom isf visste vart den hamnade när det gäller mig. Det är ett par som jag känner då.

Jag är så satans sugen så jag dör, men jag kan inte ha fler katter ju Sedan min kattskjuts flyttade har jag ju haft ett satans problem med Fjoll. Har han blivit sjuk så har jag ibland kunnat tagit en taxi in till veterinären men det är ju väldigt sällan jag har pengar till det. Och Puckot bor ju långt bort så dit kan man inte ringa. Man får inte längre ta veterinärsräkningar på faktura och Fjolls räkningar kunde bli på ca 700 - 2000 kr. Det är hela min månadsinkomst ju och det var inte ofta Fjoll timade in sina sjukdomar precis när jag hade fått pengar ju

Nu var ju just Fjolliver lite speciell då han hade rätt så många problem, & förhoppningsvis så ska man ju inte få en katt som blir sjuk ofta. Men sådant kan man ju aldrig veta. Det jag tänker på är att om jag slutar röka så skulle jag kunna lägga undan pengar varje månad så man får ett litet "kattsparande". Lite pengar som man har liggande ifall det händer något & man måste ta sig till veterinären. Men jag litar inte på mig själv faktiskt

Men fan vad jag saknar en katt! Fast jag vill ju isf ha två st också... så dom har varandra. Dubbelt så stor risk att någon blir sjuk & behöver åka till veterinär också ju. Jävla skit då!

Här är sötisarna iaf... En av dom som skulle kunna få flytta till mig Jag gillar den översta mest iaf, sedan den i mitten... men alla är ju toksöta! Rex-katter är det alltså... Sådana med kort, lockig päls... En del har så lite päls så dom ser lite nakna ut & vissa kan ha väldigt speciellt utseende. Dessa ser dock ganska "normala ut". När det gäller Rex så tycker jag Cornish Rex är dom finaste & det är vad dessa katter är då. Dom andra sorterna ser inte så Orientaliska ut som är dom katter jag gillar ju.

Den sötaste

 
Den näst sötaste

 

 
Den näst näst sötaste  

 

 
Mamman & Pappan

 

Men neh... kan inte  

Äntligen har jag fått nytt vardagsrum!

Lägger alla bilder under "Läs mer" så inte inlägget blir så långt.

Fick stipendium på skolan (som alla får) och jag och pengar ihop blir svett, stress & galenskap... Jag har shoppat som en jävla galning! Målat & tapetserat har jag alltså också gjort då. Eller inte jag... Jocko Men jag har faktiskt också målat... ganska mycket t.o.m. Nu blev det inte som jag hade tänkt mig eftersom de tapeter jag ville ha kostade alldeles för mycket Jag behövde 2 rullar till en fondvägg men de rullar jag ville ha kostade 675 spänn... för 2 st rullar då. (Lägger bild på den sist i inlägget). Hade jag köpt den tapeten hade jag inte kunnat handla något annat. Så Miss Vacker hittade en annan tapet åt mig för bara 198 kr... för 2 rullar då. Jag fick iaf tokmycket saker för lite pengar. Det var meningen att jag bara skulle köpa tapeter och färg, men Miss Vacker tog med mig till Dollar Store & Rusta... resten var oundvikligt.

Vi tog en vagn och började ösa ned saker... När vi nästan var klar på Rusta så mötte Jocko upp och vi gick dom 10 metrarna till Dollar. Där blev jag ännu mer vansinnig. Som jag sa... jag & pengar ihop blir kaos. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå utan irrade mest omkring... kastade mig skrikande på varannan sak jag såg. Miss Vacker köpte några saker hon också, men hon letade mest åt mig. Lika jävla frenetisk hon också. Och vi fick faktiskt sno en vagn från affären då det inte fanns en chans att få med sig allt hem till Miss Vacker Sedan fick jag ta en taxi därifrån...

Ja, ja... Lägger in bilder på nya vardagsrummet här under då. Skriver lite mer där också

 Förhandstitt

Tofflor 39,90 kr.
m.m. 

... under tiden jag varit borta, men nu har allt blivit normalt igen. Ganska normalt iaf

• Fjoll dör
• Mr. Wonderful flyttar
• Jag får en stalker
• En "gör mig fet"-medicin strular
• Bästa irl-vännen tar ett återfall i sitt missbruk
• En psykolog förtjänar att dö
• Bästa irl-vännen överdoserar & hamnar i respirator
  

Alldeles före jul tog vännen sitt återfall och hon gled längre & längre bort... Jag hade väldigt lite kontakt med henne runt jul. Jag skickade något sms ibland som jag oftast inte fick något svar på... men så blir det ju. Strax efter jul någon gång kom hon upp en sväng, med en ny manlig bekant som hon träffat under racet. Hon lånade 200 kr av mig och försvann igen.

Några dagar gick och så började jag få konstiga samtal. Det var någon som bara slängde på luren när jag svarade. Tillslut så pratade människan. Han ringde på en annons meddelade han och jag förklarade att han då ringt fel. Det var inte från skyddat nummer så jag såg att det var samma person som hade ringt i några dagar och slängt på. Han lät väldigt... skum, helt enkelt. Av någon anledning blev jag misstänksam och berättade för Puckot om samtalet. Puckot blev också misstänksam och messade killen... Här utbyttes tydligen några sms där Puckot låtsades ha det killen sökte på annonsen (som inte ens fanns) och tillslut ringer killen upp mig igen. Han fortsätter att envisas om annonsen och jag nekar. Han ber då om mitt mobilnummer för att se om det är samma som i annonsen och jag rabblar upp det. Han ber mig upprepa och jag inser försent att han skriver ned det. Hur som helst... Samtalet avslutas med en sur stalker och ett sms med texten "Du har en skön f***a du Cinnamon"

Här blir Puckot faktiskt arg och ringer upp stalkern. Han säger att att sådana saker säger man väl inte till en tjej. Vet inte vad mer han säger men stalkern berättar för Puckot att han har familj... & att han ber så hemskt mycket om ursäkt för det han skrev. Puckot påtalar att det inte är han som ska ha en ursäkt utan tjejen, dvs jag. Det piper till i min telefon och där står "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det jag skrev. Det är inte ok att skriva så. Är det lugnt?" Och här trodde jag att det var slut på stalkerfasoner då...

Men neh...  Människan fortsätter att bråka med mig men jag har fullt upp med att försöka ta mig in till veterinären för att avliva Fjoll. Och hur "bra" det gick har jag ju redan skrivit om. Stalkern messar mig flera ggr under tiden jag är hos veterinären t.o.m. Tillslut försöker jag få tag i Miss Väninna för att fråga några frågor om den här killen hon hade med sig upp till mig. Jag fick höra av en annan att det var en otäck filur som både misshandlat, brytit en arm på & våldtagit en tjej. Anledningen till att jag ville ha info om honom av Miss Väninna var att ett namn kom upp vid ett tillfälle... dvs hans namn. I alla fall förnamnet, även om det är ett vanligt namn. Det var dock omöjligt att få tag i Miss Väninna under den här perioden. Hon har glidigt undan förr några gånger. En tidig morgon (typ vid 06.00) ringer hon iaf upp mig, men jag är nyvaken & hon är virrig så jag fattar inte så mycket. Jag har skickat henne flera sms där jag berättat att det är viktigt att hon hör av sig, och jag beskrev även kort det om stalkern. Jag registrerar i alla fall något om att hon inte fattat hur allvarligt det varit men att hon nu hört om det av andra också. Jag försöker svara henne men hon beter sig som om jag vore en telefonsvarare som hon pratar in på. Och jag var som sagt var nyvaken och fattade inte om hon trodde hon hade ringt någon annan. Hon säger att hon ska komma förbi lite senare på dagen... och så lägger hon bara på luren. Kommer förbi senare gör hon självklart inte.

Medicinen jag börjat käka gör mig fruktansvärt trött. Det är en medicin som jag ätit förr, för många år sedan. Den gången fick jag den för sömnproblem och det visade sig att den var väldigt bra att gå upp i vikt på... om man nu gillar det. Och det gör jag. Egentligen är det något slags lyckopiller, men en biverkning är sömnighet och en annan biverkning är viktuppgång då. Det var en mirakelmedicin för mig och jag gick upp nästan 10 kg på den. Jag sov dessutom som en drottning. Den här sista gången fick jag den väl både för viktuppgång och säkert för att ta bort min nedstämdhet och stress också. Jag försökte ta itu med lite saker som har med den värsta Pucko-tiden att göra.

Ja, ja... Vännen är borta, katten är död, jag bara sover och sover och en stalker terrar mig. Jag tar mig knappt ur sängen på dagarna vilket inte går så bra ihop med skola. Jag får dessutom nästan ett psykbryt (eller nästan & nästan, jag fick väl det) pga av allt som sker runt mig så jag ber skolan att dom kanske kan ta det lugnt med mig en kort period? Nej, nej... hur kan jag tro något sådant! Jag ska vara i skolan varje dag kl 09, punkt slut. Jag förklarar att medicinen gör att jag INTE KAN komma upp till 9, hur än mycket jag försöker... men det hjälper inte. Puckot ringer mig varje morgon & försöker tjata upp mig utan resultat. Jag pratar tydligen med honom men har inget minne av det. Jag kämpar mig iväg till skolan vid 14-tiden på dagarna och då är jag knappt vaken. En morgon lyckades jag ta mig upp till 11... Min hjärna tyckte att detta var alldeles för tidigt så jag somnade om på datorstolen och vaknade av att jag slog skallen i golvet. Skolan...

Jaha... Stalkern då? Jag får helt plötsligt ett samtal ifrån en ny kille. Jag hinner inte svara men ringer upp numret och här uppstår svår förvirring. Jag frågar vad han vill och han kontrar med att fråga vad jag vill? För att korta ned allt... Min stalker har här börjat ge ut mitt telefonnummer och adress till okända män i Sverige. "Jag" skickar dessa män väldigt... hmm... sensuella sms där jag gärna vill träffas för en mysig stund. Jag ger självklart ut min adress. Killen som nu ringde upp mig vill ringa polisen, vilket jag hotat stalken med men då blev allt bara värre och han började messa frågor om jag haft besök på natten. Han messar också Puckot där han meddelar att han (Puckot) inte ska tro att jag är trogen Puckot på något vis. Han ger t.o.m. Puckot ett namn på min "älskare". Puckot tror honom inte för en sekund utan meddelar mig om vad han sagt & säger att han ska spela med för att få lite info... Sedan ringer Puckot tillslut polisen iaf.... Och han startar en egen jakt på killen som ringer. Puckot har kontakter i en lite sämre värld... och dom lyckas spåra upp en kille som bor här i min stad.

Jag går omkring i något slags hål bara... sönderstressad. Jag pallar inte med skolan och chefen ringer hela tiden och tjatar på mig. Jag bryter tillslut ihop med henne i luren. Jag tigger... jag förödmjukar mig... jag ber... snälla ge mig lite andrum! Hon förstår att medicinen gör mig trött och att jag har det lite stressigt just nu, men känner jag att jag vill ta livet av mig... undrar hon. Du kommer väl inte göra något dumt Cinnamon? Jag förklarar mellan snyftningar och hulkningar att jag bara är stressad, trött och ledsen och att jag vill vara ledig några dagar bara... Nej, det bästa för dig just nu är att gå i skolan. Imorgon kl 9!

Jag lägger mig tidigt för jag bara måste orka upp till skolan. Jag vaknar dagen efter, redo att gå till skolan. Jag slänger ett öga på tv:n och blir lite bekymrad. Varför är det Cops på 6:an vid 07-tiden på morgonen? Det brukar det ju inte vara... Nä, det brukar det ju inte... och klockan är faktiskt 19.30 på kvällen Jaha ja... Det var den skoldagen det! Jag hade sovit i nästan ett dygn... utan att vakna en enda gång! Och Puckot hade glömt bort att ringa & tjata upp mig också.

Okej... Jag pratar tillslut med matteläraren på skolan som tycker att det är jättebra att jag börjat äta medicinen och han pratar med soc om det. Nu har det gått ett tag och jag börjar komma in i det vilket innebär att jag börjar ta mig till skolan vid 12-13 iaf. Halvdag... Matteläraren säger att jag inte behöver oroa mig... jag kan gå halvdag tills medicinen stabiliserat sig. Jag får pengar iaf. Det är lugnt... Puh!

Men nehe... Chefen är inte nöjd. Hon fortsätter tjata på mig att jag ska komma i tid. Jag försöker åter förklara att det tar lite tid för medicinen att börja fungera korrekt, men hon tycker det är onödigt att jag äter någon medicin. Jag slutar med medicinen & alla blir nöjda och glada... typ. Någonstans här flyttar ju Mr Wonderful också

Tillslut ska jag äntligen få träffa en kurator också. Mitt i den här härvan... För ganska länge sedan så bestämde jag mig för att ge det en chans till... EN! Jag hatar psykologer sedan det förra försöket jag gjorde. Jag gick till en psykolog i en period där Puckot hade ställt till med saker för mig. Saker som jag fortfarande inte kommit över & som fortfarande ställer till det. Den psykologen förvärrade allt och jag har haft ett jävla bekymmer med läkare, psykologer, allmän sjukvård och soctant i några år nu. En förjävlig period var det... Men nu! Nu skulle jag prova igen. Jag fick en tid hos en kurator då...

Långt blir kort här också... För första gången så lyssnade någon. Jag har blivit så nonchad inom sjukvården så jag vill kräkas på dom men hon lyssnade. Och hon blev chockad över vissa saker. Hon misstänkte att jag led av posttraumatisk stress sedan saker med Puckot hände och hon reagerade även på hur vården hanterade vissa saker i den perioden. Hon var riktigt arg, ledsen & typ bestört. Ok... Vi diskuterade vad vi skulle lösa & hur. Hon tyckte att vi kunde jobba fram mot ett eventuellt möte med någon ansvarig från sjukvården. Hon ville även att jag skulle fundera på att anmäla vården för en del saker. Det var speciellt en sak hon tyckte jag skulle anmäla... Och det var det bästa jag någonsin hört. Jag blev så lättad! Även om jag inte hade en tanke på att anmäla någon, det vill jag inte. Men bara att hon reagerade, att hon förstod och tyckte lika som jag. Jag lipade som ett djur redan från början och innan jag gick så sa jag att det var så skönt att någon ÄNTLIGEN lyssnade. Att det kändes som en stor sten föll från hjärtat. Hon frågade om det inte var någon alls som hade lyssnat förr...

Så ja... Nästa tid då. Jag kommer dit och hon meddelar att hon inte riktigt vet vad hon ska kunna hjälpa mig med? Hon förstår som inte riktigt vad jag vill? Hon får en känsla av att jag inte riktigt vill vara där va? Och det som hänt... i Pucko-perioden... det är ju inte något hon kan ändra på. Det får jag leva med helt enkelt. Mardrömmar kanske jag får fortsätta ha helt enkelt & det är ju bara drömmar. Jag sitter bara tyst... Svarar "jo" ibland. Så får jag en ny tid som ska vara ett avslutningssamtal.... Jag går inte dit. Jag känner sådan skam och jag klarar inte av att se henne i ögonen igen. Jag förtjänade två samtal... eller snarare ett då. Varför kan inte alla få gå i samtal? Varför ska det finnas någon jävla gräns på vad som hänt en så man måste förtjäna samtal... beroende på någon jävla skala... eller vad dom nu går efter. Fattar inte heller hur hon kunde göra en sådan vändning. Hon gick från.. minns inte vilket ord hon använde... Men hon menade att hon reagerade starkt på vården då... och ville anmäla. Och gången efter skulle jag inte ens få några fler samtal. Jag tycker folk går till kuratorer och sådant hela tiden, men jag får inte. Aldrig är det som hänt mig hemskt nog för för samtal. Minns en läkare som kallade det för "kärleksbekymmer" och det var inget man gick i samtal för... Efter detta brukar jag tänka på ett par människor som satt i väntrummet med mig på det andra besöket, då jag fick veta att det inte skulle bli mer. Det var en kvinna som var runt 43 kanske... & en lite yngre kille, typ 25. Jag brukar tänka... undrar vad som hänt dom? Vad är det som gör att dom får gå i terapi och inte jag? Fast jag vet ju inte om dom kanske inte heller fick gå fler än en gång, men jag funderar iaf på det.

Okej, skit i det då. Nu är det slut på psykolog/kuratorer-äckel iaf. Chefen på skolan försöker tvinga iväg mig till någon för samtal men hon vägrar ju fatta att jag inte får prata med någon.

Här träffar jag Miss Väninna lite hastigt hos en annan vän. Hon är sliten. Jag får senare höra att hon åkte in på behandling en kort period här, men hon stack därifrån.

Tiden går... inte så mycket. Jag får ett brev ifrån soc... Det brev man får varje månad när man ansökt om pengar. Skillnaden denna gång är att jag får över 800 kr mindre (man får 3000 till räkningar & uppehälle) pga ogiltig frånvaro i januari. Jag har TYDLIGEN varit borta X antal dagar och timmar UTAN att meddela skolan om detta. Jag har alltså varit olovligt borta UTAN sjukdom. Det står "Under den ogiltiga frånvaron bedöms Cinnamon inte ha gjort vad hon själv kunnat för att komma närmare en egen försörjning. Hon bedöms också ha fördröjt sitt inträde på arbetsmarknaden genom att inte delta i sina studier och inte anmält sig sjuk. Hon bedöms därmed inte berättigad till försörjningsstöd för denna period." - Jaha ja.... jasså. Vi säger väl så då.

Nu är vi framme vid... för typ en månad sedan, lite mer. Tidigt en morgon får jag ett samtal i skolan. Min väninna ligger i respirator. Två dagar innan hade jag skickat ett sms till henne... som jag sparat. Kan inte radera det: "Hej *****... Saknar dig massor & hoppas att du mår bra. En liten hälsning bara... Hoppas detta kommer rätt nu. Hörde att du tappat fonen & fått nytt nummer. Fick det av *****. Ja, ja... Hoppas allt är bra iaf. /Cinna". Men det var det ju inte... så bra alltså. Jag gick iaf undan på skolan och messade en annan vän... fick lite info. Hon låg i respirator ja. Överdos... Hon låg på något sjukhus i en annan stad och allt hade tydligen hänt på ett LVM-hem som hon hade blivit hämtad till. Hon hade haft det hängandes över sig ett bra tag nu. Man vet inte om hon kommer att vakna mer. När hon hittades andades hon 2 andetag/minut och hon hade varit ensam i ett rum i 10 timmar. Jag går hem...

Dagen efter ska man koppla bort respiratorn men det misslyckas. Hon kan inte andas själv. Jag pendlar mellan att tro att det bara måste ordna sig och mellan tanken att det är kört. Hon är död... Man provar att koppla bort respiratorn igen och då andas hon. Men hon vaknar inte... Eller hon är vaken, men borta. Hon finns inte där... Stirrar bara rakt fram, rör inte en min. Läkarna säger att om hon "vaknar"... om... då kommer det inte att vara samma Miss Väninna som förr. Hon har förmodligen hjärnskador efter syrebristen. 22 år gammal... Det enda som sker är att hon ibland, vid tilltal och om någon rör vid henne, så börjar hon svettas. Hon svettas jättemycket och gör konstiga miner i ansiktet. Hon krampar även i händerna och benen.

Det går några dagar och ett tag ger jag upp helt. Pratar med en annan väninna i telefonen och då brister det. Jag accepterar att hon inte kommer att komma tillbaks. Jag har verkligen inte många vänner och för bara några år sedan, under Pucko-perioden, så umgicks jag inte med någon. Pratade inte med någon... förutom Puckot då.

Men... Så helt plötsligt så börjar hon svara på tilltal. Hon kan säga ja & nej om hon får en fråga. Iaf ibland så kan hon det. Nu kommer allt att ordna sig Här går det fort... Hon blir bättre och bättre och får tillsut komma hem till min stad. På sjukhuset här då. Hennes mamma ringer skolan och säger att Miss Väninna vill att jag ska komma och hälsa på henne på sjukhuset. Hon har inte fått ta emot besök innan. Jag har fått höra att hon är betydligt bättre och att hon kan sitta upp på sängkanten. Jag stannar till på ICA där jag köper massor av lösgodis. Bara sorter jag vet att hon älskar. Jag ringde Puckot (som är kunnig inom det området) innan och frågade om sådana som Miss Väninna fick äta surt godis Jag är lite nervös när jag kommer dit... Vet inte hur hon ska vara riktigt. Men jag blir glatt överraskad Hon står upp när jag kommer in... sätter på sig jackan för att gå ut & röka. Hon gnabbas lite med sin mamma & är precis som vanligt. Nästan då iaf. Hon rör sig långsamt, måste ha hjälp med jackan. Dålig balans har hon också och den högra armen funkar inte som den ska.

Nu, en månad senare ska hon snart få lämna sjukhuset. Det ska tas något beslut nu om hur länge hon ska vara kvar. Förra helgen hade hon permis och då var jag hemma hos dom hela fredagen & lördagen. På kvällen åkte vi hem till en killkompis och såg på film... Han betalde en taxi hem till mig där jag hon & sov. Hon har fortfarande problem med armen och benet och har dålig balans. Kan inte gå långa sträckor. Hon har även jätteont i armen som har fått nervskador efter att hon legat avsvimmad på den i så många timmar. Värktabletter får hon inte äta pga en kass lever. Mamman har ju självklart väldigt svårt att släppa iväg henne när hon är ute, men hon kan ju inte kontrollera henne heller. Hon var lite orolig den natten hon sov hos mig, att hon skulle sticka ifrån mig... men det gick ju bra

Men jag är så fruktansvärt arg på "samhället". Miss Väninna har blivit omhändertagen & tvångsbehandlad så många ggr i sitt liv, 14 gånger tror jag det är. Tvingad till behandling då hon inte varit motiverad. Om & om igen... Nu, efter detta, är det första gången i sitt liv som hon verkligen vill sluta med droger. Men hon är rädd... att det inte ska gå. Och rädd för vad som ska hända efter sjukhuset. Hon letar då själv på ett behandlingshem i en annan stad, långt härifrån. Dit vill hon... frivillig behandling. Och vad sker? Jo, hon får avslag! Vad i helvete Man har lagt ut så mycket pengar på henne nu så nu vill man inte lägga mer... Va? Jaha...

Så ligger det till nu. Och jag tror jag har skrivit världens längsta inlägg. Men Miss Väninna mår iaf bra nu, ganska iaf, och det är så satans jävla skönt! Det är fan ett mirakel att hon överlevde... om det nu finns mirakel.

Och jag lär väl kopiera detta på något vis innan jag postar för jag antar att jag måste logga in på nytt Det har tagit sin lilla tid... detta inlägg. Antingen så bloggar jag inget... eller så gör jag på detta vis... Ja, ja.

(Och jag orkar fan inte leta igenom denna mastodontblogg efter stavfel så ni får väl påpeka dom ni hittar då... om ni ens orkar läsa alla meter text).

Jaha... här är sammanfattningen ja. Vad är det då? Jävla skitblogg! Jasså, nu fattar jag sammanfattningen också. Skiter väl jag i Och nu finns det minsann en förhandsgranskning... jasså, jaha.

Jag som så gott som lagt ned min blogg blev utmanad =) Det blev jag av Mymlan.

Jag tänker fuska som fan och göra lite som jag vill... Jag ska lägga ut en låt med en grupp/artist som börjar på "V", sedan ska jag... tror jag... skicka vidare utmaningen med med bokstaven W. Men eftersom jag fuskar och anser att V är samma sak som W så blir det inte W jag skickar vidare... Jag kommer att skicka vidare bokstaven R. Neje =) Jag kommer skicka X... Hehe. Jag vet inte ens om detta är reglerna, minns dom inte riktigt... Men eftersom jag lagt ned min blogg så kvittar det väl ganska mycket.

Jag är bara glad att jag fick leka och det med bokstaven W eftersom en av världens bästa grupper börjar på W... The White Stripes =) Jag är nog inge bra på att leka, men det är kul iaf. Speciellt när man får en sådan bra bokstav som W.

Nu är jag så jävla krånglig så jag tänker lägga in TVÅ låtar jag älskar med The White Stripes...



Sedan ska jag då tydligen skicka X vidare... Eller är det V jag ska skicka vidare? Den jag utmanar får helt enkelt fråga lekledare Mymlan om detta =) X åker till: Heaven