Nu drar jag... 

Tidigt, tidigt imorgon bitti. Men det känns inge bra alls Och den största anledningen är Puckot... Men inte bara det... Är neggo idag.
Har ångest över det jävla skithelvetespuckot Han glömde ju min födelsedag Och han har fortfarande inte kommit på att jag har fyllt år.

Detta är den 4:e födelsedagen jag firar "tillsammans" med honom. Han vet hur jävla mycket det betyder för mig att han kommer ihåg den... eller snarare hur jävla besviken jag blir när han glömmer den. Och varenda år har jag fått sådan ångest över att han ska glömma. För jag vet hur oviktig jag är för honom. Han har glömt förr... Förrförra året var jag så rädd att han skulle glömma så jag sa att jag fyllde år innan han hann säga något annat. Bara för att gardera mig... Då kunde han säga "Det vet jag väl, grattis" & jag skulle aldrig få veta om han glömt.

Och förra året gjorde jag samma sak... garderade mig. Jag har förklarat för honom  att jag krossas om han glömmer... För grejen är den, att han alltid kommer ihåg när Gudinnan fyller år. Och han kommer alltid ihåg när hans ex fyller år. Det är bara mig han glömmer Hans andra tjejer, ex och sådant, har alltid fått en liten present också... Inte jag... Men jag nöjer mig med att han minns. Vilket han inte gör då...

Denna gång gjorde jag det fatala misstaget att känna mig lugn. Han har varit så himla bra ett tag nu. Jag hade tappat mer & mer känslor för honom... Så vände det och han blev bättre. Så alla känslor kom tillbaks & nu tänkte jag inte ens tanken att han skulle glömma bort mig. Det verkade ju som om han brydde sig om mig nu... Så fel man kan ha då! Fel, fel, fel, fel!!!! På själva födelsedagen kom tanken lite hastigt vid ett tillfälle... "Tänk om han inte ringer?" Men så försvann det... kart han skulle ringa... Sure!
 
Och nu har han tydligen glömt bort att jag ska resa bort också... Vi pratade senast i... måste ha varit den 5:e eller 6:e. Nu har jag funderat om jag ska ringa och påminna om att jag åker imorgon... säga hej då liksom. Eller om jag ska strunta i det Mobilen funkar inte dit jag ska så vi kan inte höras förrän den 19:e om jag inte ringer... Dumma jävla Pucko!

Och inte bara det...

Jag har ju inte varit direkt jättesugen på den här resan alls... Jag gillar inte att resa. Inte för att jag varit utomlands någon gång, men jag har ju rest lite inom Sverige. Och jag längtar bara hem... mår bara dåligt. Den enda gången jag mått bra och varit harmonisk när jag rest bort var när jag åkte till Puckot. Men nu har jag accepterat detta. I ett svagt ögonblick när jag blev söndertjatad av chefen så sa jag "ja". Jag kunde ju hoppa av om jag ville... Hon har gett sig fan på att jag visst gillar att vara hemifrån en längre period. Hon säger att jag tycker det är jättekul. Hur fan kan hon säga så? Jag HATAR sådant... HATAR!!!! Och nu är jag bitter som satan.

Iaf så har jag vissa dagar känt att jag faktiskt kan följa med på den här resan. Att jag skulle stå ut... Och då är det ju bra att ta chansen. Om jag känner att jag överlever, att jag inte mår skit... Då är det bättre att följa med än att stanna hemma. Det jag känt lite rädsla över är att jag VET ju att jag inte känner så varje dag. Om jag en dag känner "Ja, men jag kan följa med. Blir det bra så blir det... Blir det dåligt så överlever jag.", så innebär inte det att jag alltid känner så... Därför ville jag inte tacka ja även fast jag kände att jag skulle kunna följa med.

Men det var sådant jävla tjat om att jag älskar att vara borta... Och jag älskar miljön dit vi ska. Häftigt att andra kan ta över min hjärna och veta exakt vad jag känner då... Inte så häftigt att deras hjärnor verkar vara trasiga eftersom dom mottager helt fel signaler. Hur som helst så fick jag veta att jag kunde hoppa av om jag ville. Det skulle bara kosta mig 200-300 typ. Då tänkte jag att då kan jag väl tacka ja då... Känner jag att jag absolut inte vill så kan jag bara skita i det ju.

Men neh... Så var det ju inte. Det gällde till ett speciellt datum bara och när jag började fundera på att hoppa av så var det försent. Isf så skulle jag få betala 3500 eller vad det var. Tack så jävla mycket Jag känner mig fan lurad... Kränkt. Att folk har ett sådant starkt behov av att kontrollera mig så dom smusslar & håller på. Jag gillar inte det och det hjälper mig definitivt INTE.

Jag har förträngt, eller snarare försökt förtränga, denna resa tills nu. Och det är så satans jobbigt att alla är på mig om den hela tiden. Dom menar bara väl, jag vet det... Dom är jättegulliga. Alla vet att jag inte vill följa med och försöker därför peppa upp mig. Men dom förstår inte att det bara blir motsatt effekt av det. Och jag kan inget säga för då gör jag dom nedstämda istället. Så jag har hela tiden, varje jävla dag i två månader, fått höra "Åhhh, snart åker vi Cinna. Det ska bli så jävla kul! Eller hur!!!" Nä, det ska det inte! Jag har ångest och vill inte allt åka till det där jävla skitlandet och träffa den utvecklingsstörda gruppen där som ska "motsvara" oss. Jag skiter i eran jävla strand för jag kan inte vara på stränder då jag aldrig någonsin skulle visa mig i linne, kjol, bikini, shorts, eller vad fan man har på sig på en strand! Och jag skiter i alla äckliga blommor som ni säger att jag kan fota! Kan ni bara hålla käften!

Så vill jag skrika... men det kan jag ju inte. För dom menar inget illa och dom försöker göra allt dom kan för att jag ska få det bra på resan Så jag svarar alltid "Ja, det blir nog bra det där " När dom sagt att vi ska ha skitkul på stranden så måste jag ju säga att nej, dit går jag INTE! Men det gör jag tydligen visst det... enligt dom. Jag har inte alls fobi för att visa mig i badkläder... eller allt som visar ben & armar. Det vet dom. Jag inbillar mig bara... Jag försöker förklara att dom jättegärna får vara på stranden, men jag följer inte med för jag GÖR INTE SÅDANT!!! Joho, det gör jag visst det ju... Varför tror dom att jag ljuger om en sådan sak för? Blir galen... Och jag orkar inte tjafsa om det hela tiden.

1994 var senast jag var på en strand... fullt påklädd, i långbyxor & långärmat. Det gör jag INTE om! Folk stirrade ju som om jag var galen... vilket jag är också ju. Men hur fan ska jag kunna vara på stranden om jag inte vill visa hud och inte får vara påklädd? Näe, då tänker jag vara på rummet istället. Då ser dom så ledsna ut... Nu har jag ju gått med på att följa med för deras skull... räcker inte det då? Krogar & pubar tror dom att dom ska dra med mig till också... Vilket dom kan GLÖMMA! Jag gillar inte sådana ställen. Då blir dom ledsna för det också... "Men jooo, du måste följa med. Annars blir det ju inge kul "

"Ja, men tack så jävla mycket för att ni lägger det på mig också!", vill jag säga då. Det blir så dubbelt i min skalle. Jag VET ju att dom säger så för att vara snälla, men dom gör ju så att jag får två alternativ. Antingen gör jag som dom vill, HELA TIDEN! Då mår jag dåligt. Eller så gör jag som jag vill, dvs sitter på hotellet när dom går ut på kvällarna... Och mår dåligt för att jag sabbar för dom. Varför kan inte dom göra det dom tycker är kul... & låta mig göra det jag tycker är kul  Allting känns som krav bara...

Jag ska göra saker, men jag tänker göra det alla måste göra. Det gemensamma schemat. Om dom ska ut och käka följer jag med... Shoppa tycker jag också om... Men jag vill inte vara på stranden & jag vill inte kroga. Så är det bara... Men tydligen så måste jag det, och jag måste sitta & låtsas att jag tycker det är jättekul också. Fan vad jag hatar sådant här!

Ja, jag är bitter & gnällig. BITTER!!!

Mmm, jag vet att den där tjejen inte passar så jävla bra in i det här inlägget...
Men den är så satans söt så jag vill ha med den. Den får väl representera den jag vill vara just nu då
Och förhoppningsvis så blir jag den där tjejen när vi väl kommit fram...

I förrgår (inlägget under) så skrev jag om vaktmästarna som gjorde något fruktansvärt hos mig när dom skulle hänga upp en komposthållare... Här skrev jag lite om det.

Varför skulle jag gnälla? Varför kunde jag inte hålla käften och bara acceptera att jag inte längre hade en soppåseställning på dörren? Nä, för i Cinnas värld ska allt vara perfekt. Är det perfekt nu då? No, no...

I går när jag kom hem från Helveteshålet så hade dom varit här igen. Jag hade ringt och sagt att jag ville ha det åtgärdat. Jag ville att dom skulle skruva upp soppåseställningen på dörren igen. Och jag ville ha den på den högra dörren...

- Menar du att VI ska sätta upp den då! tyckte vaktmästaren...
- Ehhh... Ja, det var ju ni som tog ner den.
- Jamen, den kan du väl sätta upp själv!
- Men jag har ju ingen borr...
- Nä, du behöver ingen borr. Den skruvas upp.
- Men vi får ju inte göra hål själva har ni sagt. Och jag vet inte hur man sätter upp en sån. Jag vill inte riskera att förstöra dörren för då åker jag ju på att betala dörren.
- Men hur svårt är det att skruva i en skåpdörr då!
- Men jag har aldrig skruvat, jag törs inte det. Jag har inte ens en skruvmejsel ju...

(Jag har en minimalisk skruvmejsel som dessutom är trasig. Ja, den är trasig... Den är helt sned och den har inget handtag).

- Jaha... *suck* Ja, när kan vi komma till dig då?
- Ni kan komma när ni vill.
- Ja... *suck* vi skruvar väl upp den då.

Så kom jag hem i går då. Jag ser att dom varit här... Äntligen är min perfekta värld återställd. Dom extra skruvhålen dom hade gjort när dom satte upp komposten kunde jag väl leva med då... Jag öppnar skåpet. På höger sida sitter min soppåseställning... Dom nygamla skruvhålen syns... På den vänstra sidan sitter kompostbehållaren... Bra. Jag stänger sopskåpet och... det studsar upp. Jag stänger igen... det studsar upp. Igen... studsar upp.

Men åhhhhhhhh då!

När dom skruvade tillbaka soppåseställningen så skruvade dom upp den för långt in på skåpdörren... så när man stänger luckan så tar ställningen emot skåpets insida... & studsar upp! Detta märkte dom ju naturligtvis själva. Och det var också därför dom inte hade stängt sopskåpet efter sig när dom var klara... FÖR DET GÅR JU INTE! Vilket jag faktiskt lade märke till när jag kom hem.

Hur jävla kul och bra är det att inte kunna stänga sopskåpet då? Speciellt när man har en katt... speciellt när man har en katt som inte får äta människomat eftersom han blir sjuk och måste åka till veterinären då... Hur kul är det? Och även om jag inte hade en katt... eller något annat djur, så är det väl inge kul att inte kunna stänga sopskåpet?

Alltså... Jag är petnoga när det gäller hemmet. Jag har ingen kontroll alls när det gäler mitt liv. Det är endast hemmet som jag kan styra... hur det ska se ut. Och jag vill ha mitt perfekta hem Jag trivs inte om jag inte får ha soppåsen hängandes på skåpluckan... Och jag trivs absolut inte om jag inte kan stänga sopskåpet...

Och nu kan jag inte ringa och klaga mer heller ju Dom tyckte ju säkert att det var onödigt gnäll när jag ringde och bad dom skruva upp soppåsen som dom hade skitit i... Men har dom tagit ner den så får dom väl fan sätta upp den igen då. Jag tyckte ju att dom kunde ha satt komposten på den andra skåpluckan eller om dom nu bara måste sätta den på det högra skåpet så ska dom iaf skruva upp soppåsen på den andra dörren då... Inte bara lämna den!!! Ringer jag igen så vinner jag ju gnällkäringstävlingen utan konkurrens.

Hade jag inte gnällt så jävligt så hade jag nu haft en hel dörr och en dörr med en kompostbehållare på... och en soppåse i skåpet. Istället har jag nu en dörr med en kompostbehållare, en dörr med 12 fula skruvhål i och en soppåse i skåpet Varför kan jag inte bara hålla käften...

Inget problem? Detta är ju ett jättestort problem!!!

Här hade jag tänkt lägga in lite höstbilder... Men eftersom jag nu har kategorier här... och inte gillar oordning... så kan jag självklart inte lägga bilderna här. Jag lägger dom därför i ett eget inlägg som kategoriseras som "Foto-Cinn".

Ording & reda!

Och skolan är en av dessa saker... Dit ska jag imorgon, som vanligt. Så jag måste väl lägga mig då... så man orkar kliva upp. För det måste man ju. Om någon dag är det fredag... Då vet man att det är helvetesskola på måndag igen. Sånt är livet! På fredag måste jag gå igenom veckans planering... & sätta X på dom dagar där jag lyckats göra det jag ska. Sedan måste någon lärare kolla av & godkänna... Sedan sätts en signatur att dom har kollat av en. Jag vägrar göra det jag ska på rätt dagar bara för att jag vägrar få ett X. Får jag ett X någon dag så anser jag att jag misslyckats.

Jag får prata i enrum med chefen om detta... Att jag vägrar LÄRA mig planera dagarna. Jag blev hotad om att det ev kanske inte blev några referenser till stiftelsen som jag ansökt om dator ifrån också... Pga att jag inte brinner för skolan & betygen. Att jag faktiskt får bra betyg... det kvittar. Jag måste bli glad över betygen också... Jag måste känna plugglädje... Vara motiverad. Vad fan spelar det för roll så länge jag faktiskt gör det jag ska och får dom där satans gymnasiebetygen... Som jag inte ens vill ha. Skitbra om dom kommer till användning i framtiden... Jättebra! Men måste jag verkligen bli sprudlande när det går bra? Vad fan är det för regel?

Så i förrgår var det personligt samtal på kontoret...

- "Du skulle ju räkna 4 sidor matte & 5 sidor svenska på tisdagen... Varför klarade du inte av det då?"
- "Jag kände inte för att räkna 4 sidor på tisdagen, så jag gjorde det på onsdagen istället."
- "Men då kan du ju inte sätta ett X. Det är ju det som är meningen... Att du ska lära dig planera... Det måste man göra i ett arbetsliv."
- "Jag är 35 år & jag har jobbat i flera år."
- "Men du kanske inte ska skriva att du ska räkna 4 sidor då... Skriv 2 sidor på tisdagen... Så du kan sätta ett X sedan. Du kommer ju att må jättebra när du får sätta X. Känna att du KAN!"
- "Jag bryr mig inte..."
- "Ja, men nu är det dom här reglerna som gäller. Man ska planera & sedan kryssa av det man har klarat."
- "Mmmm... Men känner jag inte för matte på tisdag förmiddag så gör jag något annat istället."
- "Men då kan du ju inte sätta något X!"
- Nä..."
- "Men då får du ju försöka planera på något annat sätt då. Utan X blir du ju inte upplyft."
- "Men jag struntar i X:en. Huvudsaken att jag får något gjort."
- "Men då lär du dig inte att man måste planera sina arbetsdagar!"
- "Jag kan redan planera... Jag har jobbat i flera år. Jag är 35..."
- "Ja, men alla ska göra planeringarna."
- "Ja, och jag gör ju planeringen också."
- "Nu är det lunch iaf... Du går promenaden efter lunchen iaf. Tänk på att promenaderna ger X."
- "Mmmm..."

Min dator hatar jag också...

Den bara hänger sig....

Och så hänger den sig igen... & igen... & igen... & igen.

När jag väl fick igång den igen så försvann internet... igen. Nu har jag det igen... En dag eller så då. Msn skiter jag i. För då hänger den sig...

Som avslutning idag så blev jag tvingad att lyssna på när chefen läste ur Satans bok... Alltså Kaj Pollack då. *ryser* Den gubben har allvarliga problem!

Hej då! Nu sover jag!

Vet inte ens om jag vet vad det betyder... Börjar tro att det är något allvarligare fel på mig än vad jag trott från början =) Dom senaste dagarna har jag läst lite här & där om hur man tänker & vad man anser vara positiva & små ljuspunkter i livet m.m.

Börjar med Thomas inlägg om Tankekraft... Många tycker att tankekraft är superbra & det löser nästan alla problem man har... bara man tänker positivt. Jag har inte den förmågan & jag är lika säker på att det inte funkar som vissa är på att det funkar. Dom som klarar sig igenom livet bara genom att tänka positivt & ta itu med problem tror jag klarar det för att dom är en viss typ av personer. Inte på grund av tankekraft. Är dom inte den typen av personlighet så kan ingen positiv tanke i världen ta dom ur problem.

"Du kan bara du vill, för det funkade på mig" - Jag hatar det uttrycket om motsatsen är "Du vill inte, det är därför det inte går".

Är man totalt övertygad om att man inte kan få ett bättre liv trots kämpande så finns det ingen anledning att kämpa heller. Finns det inget man tycker är roligt & om man är övertygad om att allt man inte provat är trist, så finns det ingen anledning att prova på något.

Meningen där uppe funkar inte då... Jag vet inte om den kan funka på människor som har ett dåligt liv, men trots det tror att det finns ett bättre liv att leva men det känns för svårt att komma dit.

Men vad strävar man efter om man anser sig ha det så bra det bara går... & det man har är pissigt?

Som liten så längtade man efter julen eftersom man visste att man skulle få paket... Man blev ivrigare & ivrigare för varje dag. Man längtade efter dom där paketen... för man visste att dom fanns där. Att längta efter något man vet att man kommer få. Hade jag aldrig fått några julklappar så hade jag inte längtat efter dom... Möjligtvis hade jag hoppats på att jag skulle få några... Men det skulle inte kännas pirrigt & förväntansfullt... Det skulle kännas nervöst & lite ledsamt. Om jag hoppades i 10 år utan att få ett enda paket så skulle jag tillslut sluta att hoppas, speciellt om någon ibland höll fram ett paket framför mig för att sedan ge det till någon annan.

Vem orkar fortsätta att längta år efter år... Hoppas & vara sprudlande glad.... "Åhhh, äntligen jul... i år får jag säääkert nåt. Hej & hå jag är så glad".... för att sedan bli besviken igen. Jag orkar inte det.

Och så kommer någon & säger att bara jag tänker positivt så får jag oxå paket. Vart hämtar man dessa positiva tankar ifrån då? Hämtar man dom från sin sprudlande, ljusa, glada & hoppfulla personlighet? Om man inte har någon sådan då? Får man skylla sig själv då? "Man är ansvarig för sin egen lycka".... Man är alltså "ansvarig för sin egen olycka"....

Till mig får man säga dessa meningar... "Du kan bara du vill" & "Man är ansvarig för sin egen lycka" några ggr i välmening, men jag hatar när folk tjatar om det & sedan anklagar en istället. "Skyll dig själv då!"

Meningen "Bara du kan fixa situationen du är i... bara du vill" är inte så enkel att förstå om man är övertygad om att ett "fixande" innebär döden eller något värre än det man redan har.

En översättning på hur detta låter i mina öron är: "Ta den här laddade pistolen & tryck av den mot huvudet så blir du lycklig".

För mig låter det totalt ologiskt så jag kommer naturligtvis att ifrågasätta det. Då får man svaret "Du inbillar dig... Du tror bara att du inte kommer att överleva, men lita på mig... En kula genom skallen låter värre än vad det faktiskt är".

När man sedan säger "Nej, tack... så dum är jag inte" så får man skylla sig själv. Man är ju "ansvarig för sin egen lycka"... Mmmm... så är det nog & därför tänker jag inte sätta någon pistol mot skallen.

Okej... Detta blev långt =) & detta är inget nytt för mig... Det har bara tagit några år att reta upp mig tillräckligt mycket för att avreagera mig =)

Iaf... En av sakerna man kan göra är att acceptera faktum & traggla sig genom livet dag för dag... Detta innebär inte att man är nöjd & jag orkar inte höra att då får jag skylla mig själv eller att jag väljer att ha det så. Har man tur så löser det sig av en slump oxå... men jag tänker inte hoppas på det =)

Skulle skriva om positiva saker & ljuspunkter oxå men det orkar jag inte nu... Det är där min numera allvarliga skada kommer in =) Grejen var väl det att jag inte har så många ljuspunkter (näe... jag får inte fler om jag tänker positivt heller). Jag har svårt att tycka något är roligt... Antingen är det tråkigt, ett helvete eller likgiltigt. Alltså... bara för att jag svarar "nej" på frågan "det där var väl inte tråkigt?", så innebär inte det att det var kul heller.... Allt i enlighet med profetian!

(Ett stort tack till den underbara, överfantastiska, superduperotroliga, skitsmarta, megasnälla Thomas oxå...)

=)

Nu använder dom sig av en ny taktik för att få folk att byta till OT. Tidigare taktiker har varit att sälja telfonväxlingsdosor som inte funkar & att vara så tjatig så man nästan åker dit... för att plötsligt bli så otrevliga så man kommer till sans. Bra taktiker förresten...

Den nya taktiken går ut på att låtsas vara någon som ringer & gör en marknadsundersökning om olika telefonbolag. När dom ställt alla frågor som ingår i "undersökningen" så kommer det fram att det är OT som vill att man byter telefonbolag till dom.

Vet inte om jag är på extra dåligt humör idag, men jag vill åka till Optimal Helvetecom & strypa dom... Strypa varenda en som jobbar för detta skitäckliga företag. Spelar ingen roll om jag så ringer för 1 kr i månaden med OT... Jag skulle aldrig någonsin använda mig av deras tjänster.

Jag har provat OT för ett antal år sedan... Det var då jag fick dosan som inte fungerade. Jag bytte tillbaka till mitt gamla bolag. Efter några år ringer dom upp mig igen & vill att jag provar. Jag förklarar att jag inte är intresserad eftersom det inte funkade förra gången. Killen jag pratar med förklarar att dom hade problem förut men dom skulle vara åtgärdade nu. Jag påpekade att den jag pratade med sist bedyrade att jag skulle ringa billigare den första gången jag bytte... & så blev det ju inte, så varför skulle jag tro på honom när han sade att problemet var fixat?

Han fortsätter att tjata i ca 30 minuter tills jag säger att jag inte har tid längre. Då vill han ringa dagen efter istället. Jävla idiot! Jag försöker få hans jävla Optimalhjärna att förstå att jag inte vill att han ringer upp mig eftersom jag inte är intresserad av hans jävla Optimalskit. Han tjatar & tjatar tills jag ger med mig. Säger "ring imorgon då, men jag kommer inte att ha ändrat mig". Han säger att han ska ringa kl 20 vilket han oxå gör.

Fortfarande lika charmerande (förutom tjatet då) när han försöker övertyga mig om hur bra Optimal är. Efter många, många minuters tjatande så ger han upp, men nu är han skitsur på mig... "Nähä, men skit ire rå... Varför skulle jag ringa upp dig då & slösa på tid om du inte är intresserad för?" Den jävla Optimalskallen blir alltså förbannad på mig för att jag inte vill byta telefonbolag... Idiot!

Denna gång var det en övertrevlig kvinnlig Optimalskalle som ringde... En Optimalskalle som jag skulle vilja tillfoga smärta... Mycket smärta...

Jag vet att jag kan spärra min telefon så att inga försäljare kan ringa till mig, men det vill jag inte... Jag bygger upp mer & mer mod efter varje försäljare & någon gång i framtiden så kommer någon av dom att få en rejäl utskällning... Iaf så kommer dom inte att mötas av en kvittrande röst... Kanske vågar jag t.o.m. vara kort i tonen...

Sen så är det ju bra att ha något att reta sig på oxå....

Verkligen hatar alltså. Inte nog med att vi behandlas som dagisbarn & får poäng & presenter för att komma i tid... vi får inte vara sjuka heller.

Vad fan är det för jävla skit! I början så sa dom faktiskt att vi inte får vara hemma om vi har huvudvärk eller magont, men dom sa inget om förkylningar/influensor & sådant. Jag har varit hemma sedan i måndags nu pga förkylning. Jag ringde & sjukanmälde mig till skolans städerska eftersom hon var den enda som var där vid 8-tiden på morgonen. Hon skrev en lapp som hon lade på chefens skrivbord.

Sedan ringer chefen upp mig & undrar vad som "fattas mig". Jag förklarar att jag är sjuk & hon säger att jag ska komma på tisdagen om det går. Det går inte känner jag på tisdagen. Nu ringer hon igen & säger att dom ska på studiebesök på ett ställe nere på stan. Det vill hon att jag går på. Jag ska alltså hoppa på cykeln & ta mig ner på stan.... med värk i muskler & leder, huvudvärk & tokhosta. Jag förklarar att det inte går & då säger hon att jag måste komma imorgon iaf.

Är jag inte frisk i morgon så får jag använda skolans vilrum & ligga där & vara sjuk.

Den här jävla "skolan" är det mest förnedrande jag varit med om. En annan tjej på skolan har oxå (precis som flera andra) varit sjuk nu. Till henne sa dom att om hon inte kommer till skolan så kanske dom måste diskutera om hon ska vara kvar där. Hon förlorar inga pengar om hon blir utslängd, men eftersom jag har socialbidrag så blir jag av med det om jag inte går dit... även om jag är sjuk. Soc stänger alltså av mig som straff.

Jävla samhälle!