Jävla skit!
Jag vet inte hur jag ska organisera detta Det är för mycket bilder & för mycket som ska skrivas... Det känns som jag gör detta för skolan (det måste vi faktiskt) och då går det bara inte. Vet inte hur jag ska börja & vet inte hur jag ska formulera mig...

Ska jag ljuga och beskriva hur mysigt, roligt, vackert, underbart, kul, härligt allt var? Eller ska jag skriva sanningen?

Okej.... Så här då...

Dagen innan vi reste så frågade jag chefen om någon skulle komma och hämta mig på morgonen? Neh, jag fick väl promenera... Okej... Jag bor inte långt ifrån skolan, några minuter med cykel. Men jag är verkligen SKITKLEN! Jag kan ju knappt promenera (när jag promenerar så har jag alltid cykeln med mig som stöd. Jag tar alltså bort mycket stötar mot benen på det viset), och nu skulle jag promenera med resväska & packning! Jo men tjena vad kul Jag blev självklart sur & bitter, fast jag visade det inte. Här tjatar dom med en på en skitresa man inte vill följa med på... & så måste man ta sig till skolhelvetet själv 06 på morgonen... Det låter väl inte som någon big deal antar jag? Men grejen är den att alla andra som inte hade någon skjuts blev upphämtade  av skolan Det var alltså BARA jag som fick promenera med all packning....

På morgonen var jag alltså bitter & sur. Jag hade haft en helvetesnatt eftersom jag inte hade fått tag I Puckot på kvällen innan. Neh, jag måste spola tillbaks lite...

Jag fyllde år... den 8:e. Puckot glömde bort det & ringde inte. Han hade hört av sig ett bra tag innan jag fyllde, så när jag skulle resa iväg den 12:e så hade vi inte pratat på länge då. Och han hade ju glömt att jag skulle resa bort också... Jag ringde honom alltså på kvällen den 11:e. Jag kände att jag måste få prata med honom innan jag drog... för det kunde vara så att mobilen inte funkade där borta. Men jag var ledsen redan innan jag ringde då... Och så var inte ens fonen på. Jag vet inte vad det innebär riktigt... Han har sagt (för länge sedan) att han inte har kvar någon av dom andra längre. Det var ju när han hade det som fonen kunde vara avstängd ibland. Nu finns det ingen anledning att den ska vara av.... Så när jag möttes av "Det går inte att nå blabla..." så dog mitt hjärta. Jag tänkte direkt att han var hos Gudinnan... Jaha, det var det det.

Jag skickade ett mess... som inte gick fram då. Jag skickade några fler mess. Jag skrev "Jag drar nu... & jag har fyllt år... & du är dum!" Jag skrev lite mer saker också... Sedan slog det mig att kanske han inte alls var hos Gudinnan? Han kanske var död? Han hade ju inte hört av sig på länge, och inte grattat mig, och inte ringt för att säga hej då... Självklart var han död! Det var ju antingen död eller Gudinnan. Vet inte vilket som är värst Jag kunde ju iaf inte göra något än att vänta på att jag skulle få leverans rapport på sms:en. det blev en lång natt av gråt & förbannande. Jag pratade iaf Med Heaven som fick Puckots mobilnummer... Om min fon inte funkade i det hemska utlandet så kunde hon ringa & kolla om Puckot levde, och sedan skicka mess till någon av dom andras fon. Jag hade inte råd att köpa något nytt kortgrejs till fonen, men det skulle funka om man gjorde så.

Jag kliver upp astidigt för att ge mig iväg. Jag har en tuuuung resväska (iofs på hjul men iaf) laptopen & världens knökfullaste vanliga väska. Jag har den stora gröna väskan som det får plats hur mycket som helst i. Datorn hänger snett över kroppen åt vänster & väskan på motsatt axel. Jag kan inte ens stå rakt upp... Det var ASTUNGT!!!!! Jag bittrar mig ännu mer över alla andra som blev hämtade Jag har inte heller fått med mig alla kläder eftersom jag var tvungen att ta en jättestor plastburk med lösgodis med mig. Inte mitt godis ens... Godis som skulle ges till dom ungarna vi skulle träffa där. Skolklassen alltså... Jag hade en liten resväska redan från början... som jag fick låna av köksläraren., och den där jävla godisburken tog upp hur mycket plats som helst. Plus att den vägde typ 3 kg Bitter, bitter, bitter.

Normalt tar det väl ca 5-8 minuter att gå till skolan... det tog mig nästan 20 minuter att komma dit. TJUGO JÄVLA MINUTER! Jag var totalt slut när jag var framme & vinglade bara fram. I väskan hade jag haft min fina vätskeflaska... med läsk i. Den höll inte tätt så läsken rann ut i väskan. Mobilen var så jävla nära från att bli sabbad! Gollafodralet var indränkt i läsk.

Ja, ja... Bitter.

Så drar vi... Buss till Sthlm... Vi var ju så få så man kunde ha två säten själv. Jag kunde inte tänka på annat än att Puckot var död... Jag tänkte att jag kommer att få veta om han lever vid typ 8-tiden. Om han är hos Gudinnan... då kommer han sätta på fonen när han åker till jobbet.... tänkte jag. Så var det förr iaf. Så jag väntade på att klockan skulle gå. Så blev den typ 08.30 & sms:en hade fortfarande inte gått fram.... Jag tänkte att om han var död... då skulle jag ju ha hört det. Sådant sprids ju asfort & även om han inte ens bor kvar här så skulle jag fått reda på det ryktesvägen. Så kom jag på att jag kunde messa Puckots brorsa & fråga lite försiktigt. Ville inte oroa hans föräldrar så dit vågade jag inte ringa. Brollan kunde jag luska lite med, tänkte jag. Jag skrev typ att jag försökte få tag i Puckot, men fonen verkar inte funka... Var han död så skulle ju brorsan hans berätta det. Inget svar.... Sms gick inte fram heller. Jobbet då! Kanske dom meddelar något? Jag vet ju att Puckot har telefontid men jag hamnar ju i någon växel. Växeln: "Du ringer på Puckot?" Jag: "Mmm... det gör jag..." Växeln: "Han har telefontid mellan 13-14". Jag: "Mmm... Men kan du se om han har stämplat in idag?" Växeln: "Näe, det kan jag inte se..."

Då började jag att lipa....

Jag gömde mig bakom en gardin och försökte smälta att Puckot var död. Det var ju därför han inte ringt & grattat mig. Det var därför han inte ringt för att säga hej då... Han var död... Det var över.

Så pep det till i fonen... Leveransrapport, leveransrapport, leveransrapport, leveransrapport.... & leveransrapport. Puckot hade återuppstått!

Han ringde upp... Att fonen hade varit avslagen hade berott på att han hade känt sig dålig på kvällen och därför slagit av den så han skulle få sova. Jo men tjena! Han försökte få mig på bättre humör men nu var resan ännu värre än innan. Han bad så hemskt mycket om ursäkt... att han hade glömt min födelsedag... Och att han hade glömt att jag skulle åka... Jag fick en massa fina sms, men inget hjälpte... "Jag älskar dig och tycker du är underbar... Förlåt att jag glömde din födelsedag. Puss & kram!"... Men jag hade noll lust att åka utomlands med alla tankar om att Gudinnan var tillbaks i mitt liv. Tillslut så fejkade jag att jag mådde bättre för annars låter han så sorgsen och då blir allt så vemodigt. Jag ville få honom gladare så allt skulle kännas som vanligt.

Resan fortsatte. Stressigt som fan på flygplatsen... Jag försökte undvika att prata med folk för då hade jag bara brutit ihop. Allt var bara jobbigt & ryggen värkte av den jävla packningen. Det finns en sak jag älskar här i livet... Det är att flyga! Jag har flugit från Östersund till Arlanda några ggr och vid dom tillfällena har jag kunnat dö i harmoni. Men självklart fick jag ingen fönsterplats Väl på planet hade jag redan sådan hemlängtan så jag ville dö. Jag ville hem... jag ville vara med Puckot... Jag ville att han skulle vara snäll & omtänksam... Men nä då, jag satt på ett jävla plan till ett land jag inte ville vara i

Jag får iaf sitta bredvid Cookie doe som jag gillar jättemycket. Cookie är hon som gjorde min pryttelgrej och hon som jag bytte väska med.

Cookie i luften... 

 Framme i landet... Djävulens land. Det var en himla kontrast mot för Sverige... I Sverige var alla tullar & genomgångar fina. Lite trädetaljer på inredningen, trevliga vakter & trevliga passkollare. Nu hade jag hamnat i Hitler-landet Allt var grått & dassigt. Det första man såg var att dom faktiskt rökte inne på flygplatsen... Jesus liksom! När man skulle gå ifrån själva planet så skulle man visa upp passet först... Alla stod i en lång kö, eller det var två köer, och i slutet var det en glasbur som innehöll ett st strikt vakt. Vakten var typ grå i ansiktet och kunde inte le. Jag tror inte han kunde öppna munnen ens... Han bara satt där som en... stel... pinne. Jag blev mer & mer rädd ju närmare jag kom. Det stod andra vakter utmed väggarna också och dom bara väntade på att få skjuta någon Jag kom igenom den kontrollen levande iaf.

Två st minibussar var hyrda för att köra oss till hotellet. Vi delar upp oss och hoppar in... Plötsligt har en polis kommit fram till bussen. Föraren blir uttagen ur bilen och en lång diskus uppstår... Polisen vill kolla i bussen, vilket han får. Sedan går dom iväg till polisbilen & gör något. Sedan får vi åka... Matteläraren (våran alltså) frågar föraren om han betalade polisen.... Det hade han gjort. Han sa att man aldrig ska betala... men denna gång gjorde han det... Och så skrattade han. Jag vet inte om han skojade eller ej faktiskt. När vi kommit 10 meter så ser vi hur samma polis har stoppat våran andra buss också På vägen ser man detta... fotat genom fönsterrutan alltså...

3 timmars minibussresa i en kokhet buss.... Framme... Vid världens sötaste hotell! Jag älskar det hotellet. Tyvärr så har jag inga bra bilder på hotellet, och jag tog faktiskt inte en enda bild av framsidan. Tror jag ska ha någon utanför iaf... När vi är på väg bort till något. Vänta... (typ)

 En av våra minibussar oxå...

Nu kommer det att följa en massa värdelösa bilder rent estetiskt... Men jag vill beskriva hotellet så det får bli sådana bilder. Jag kommer bara lägga upp bilder från Hotellet nu... Orkar alltså inte blogga alla skit vi gjorde alla dagar. Nu blir det hotell

Väl framme så möttes vi av tre ungar från den där skolan vi skulle möta. Det var någon jävla geniklass tydligen... Dom smartaste på skolan... Dom hade ett eget namn också men det skriver jag inte här för dom googlar säkert på sitt namn ibland Men typ som alla sådana där beta  omega-grupper i USA.

Entrén är till vänster här...
Hissen är bakom Miss Hysteriskt Rolig...
Det går att sätta ihop dessa bilder till en, den vita väggen skiljer dom gröna draperierna åt bara... Badhus med uppvärmd swimmingpool finns också till vänster här.

 Går man ned för trappan som Miss Hysteriskt Rolig går ned för så hamnar man vid den här soffgruppen där Cookie doe, Miss Vacker & Jocko sitter. Man ser Miss Cookies arm till höger här uppe också.

Sedan är det ytterligare en trappa, som man ser till vänster här, och den leder till ett stort tv-rum. Till vänster går man där... om man vill ut till terassen. Även matsalen & baren ligger åt det hållet.

Detta är bara en liten del av matsalen...
Buffé varje dag med en massa olika rätter... Som jag tröttnade på relativt snabbt. 

Terrassen då...

Om man kliver ut & vänder sig om så ser man detta... Där det är öppet är baren. Till höger om den är ingången till det där stora tv-rummet. Fast det är en stor trappa först, innnan tv-rummet. 

Och åt andra hållet ser det ut så här...

Går man fram till räcket så har man detta till vänster & höger...

Ska försöka blogga det här helvetet nu då. Eller snart iaf...

Jag funderade på om jag ska blogga det i den andra bloggen, bildbloggen. Det bara för att bilderna jag kommer att lägga ut är fula & jag vill inte förstöra den här bloggen med sådana bilder   Skulle ju kunna använda mig av "Sammanfattning" här också... så att bilderna döljs. Men det funkar ju aldrig med den där sammanfattningen... Bara första gången som det funkade. Är massor av buggar i de nya bloggarna. Jag gillar inte Passagen...

Så... Vete fan hur jag ska göra. Att bilderna är fula beror på att jag vill visa hur det såg ut där & därför tänker jag välja bilder som bara är knäppta rakt av. Trista, platta bilder alltså. Lägger jag in bilder på rosa solnedgångar över ett hav så får man ju ingen bild av landskapet eller miljön. Så helt vanliga trista semesterbilder där motivet inte är planerat, placerat, eller något annat. Klick bara...

Jag fotade typ 1400 bilder på resan & håller på att gå igenom dom nu... Inte roligt! Eftersom jag har så många bilder så tänker jag bara rycka första bästa att visa här. Orka sitta & försöka hitta den bästa av 1400 liksom... Nope! Aldrig!

Och jag ska försöka skriva positivt Om det nu är möjligt när man varit i Helvetet? En positiv bild av Helvetet? Tja, kanske...

Men först måste jag ladda upp bilder då... Och bestämma mig för om det ska ligga här eller i den andra bloggen.

Jag är röksugen Inte rökt sedan igår på kvällen. Eller faktiskt... Igår rökte jag inte en enda riktig cigg. Slut... Men jag rökte några enstaka fimpar ur askkoppen. Men inte ens vanliga fimpar... Hade bara blöta fimpar utan något vitt kvar på alls... Så på hela dagen igår rökte jag sammanlagt kanske 8 bloss av filter. Idag har jag inte ens rökt ett bloss på ett filter... finns inga fimpar att tända ens... Och jag har sådan hjärtklappning så jag dör

Jag tror aldrig jag varit utan cigg så här länge faktiskt... Om man bortser från sommarloven & sådant när jag var hos farmor. Då rökte jag inte... men det var ju jättelänge sedan. När jag fortfarande gick i skolan. Snart börjar jag lipa tror jag... NIKOTIIIIIN!!!!!

Inte så att jag slutat frivilligt nu, men jag har inga pengar så jag kan inte köpa cigg. Men jag ser det som bra bara... Passar på att sluta röka då ju. Jag skulle kunna låna pengar av Miss Vacker t .ex. men jag har inte frågat ens. Ska sluta nu... Jag kommer bli asrik! Jag har ca 2000 kr i månaden till mat, tvättmedel, schampo, tvål, balsam, tamponger, godis, Treo, cigg. Ok... Jag röker för ca 48.50 kr/dag vilket blir 1455 kr i månaden. Jag käkar Treo för kanske... 200 i månaden... 1655 kr blir det. Då har jag 345 kr till mat, hygien & godis. Går det ihop? NOOOOOO!!!!!!!!

Slutar jag röka så kommer jag bli miljonär ju Ja, ja... Nu var det inte det jag skulle säga... Jag återkommer snart med bilder från Helvetet. Men jag är röksugen Ujuj....
 

Nu drar jag... 

Tidigt, tidigt imorgon bitti. Men det känns inge bra alls Och den största anledningen är Puckot... Men inte bara det... Är neggo idag.
Har ångest över det jävla skithelvetespuckot Han glömde ju min födelsedag Och han har fortfarande inte kommit på att jag har fyllt år.

Detta är den 4:e födelsedagen jag firar "tillsammans" med honom. Han vet hur jävla mycket det betyder för mig att han kommer ihåg den... eller snarare hur jävla besviken jag blir när han glömmer den. Och varenda år har jag fått sådan ångest över att han ska glömma. För jag vet hur oviktig jag är för honom. Han har glömt förr... Förrförra året var jag så rädd att han skulle glömma så jag sa att jag fyllde år innan han hann säga något annat. Bara för att gardera mig... Då kunde han säga "Det vet jag väl, grattis" & jag skulle aldrig få veta om han glömt.

Och förra året gjorde jag samma sak... garderade mig. Jag har förklarat för honom  att jag krossas om han glömmer... För grejen är den, att han alltid kommer ihåg när Gudinnan fyller år. Och han kommer alltid ihåg när hans ex fyller år. Det är bara mig han glömmer Hans andra tjejer, ex och sådant, har alltid fått en liten present också... Inte jag... Men jag nöjer mig med att han minns. Vilket han inte gör då...

Denna gång gjorde jag det fatala misstaget att känna mig lugn. Han har varit så himla bra ett tag nu. Jag hade tappat mer & mer känslor för honom... Så vände det och han blev bättre. Så alla känslor kom tillbaks & nu tänkte jag inte ens tanken att han skulle glömma bort mig. Det verkade ju som om han brydde sig om mig nu... Så fel man kan ha då! Fel, fel, fel, fel!!!! På själva födelsedagen kom tanken lite hastigt vid ett tillfälle... "Tänk om han inte ringer?" Men så försvann det... kart han skulle ringa... Sure!
 
Och nu har han tydligen glömt bort att jag ska resa bort också... Vi pratade senast i... måste ha varit den 5:e eller 6:e. Nu har jag funderat om jag ska ringa och påminna om att jag åker imorgon... säga hej då liksom. Eller om jag ska strunta i det Mobilen funkar inte dit jag ska så vi kan inte höras förrän den 19:e om jag inte ringer... Dumma jävla Pucko!

Och inte bara det...

Jag har ju inte varit direkt jättesugen på den här resan alls... Jag gillar inte att resa. Inte för att jag varit utomlands någon gång, men jag har ju rest lite inom Sverige. Och jag längtar bara hem... mår bara dåligt. Den enda gången jag mått bra och varit harmonisk när jag rest bort var när jag åkte till Puckot. Men nu har jag accepterat detta. I ett svagt ögonblick när jag blev söndertjatad av chefen så sa jag "ja". Jag kunde ju hoppa av om jag ville... Hon har gett sig fan på att jag visst gillar att vara hemifrån en längre period. Hon säger att jag tycker det är jättekul. Hur fan kan hon säga så? Jag HATAR sådant... HATAR!!!! Och nu är jag bitter som satan.

Iaf så har jag vissa dagar känt att jag faktiskt kan följa med på den här resan. Att jag skulle stå ut... Och då är det ju bra att ta chansen. Om jag känner att jag överlever, att jag inte mår skit... Då är det bättre att följa med än att stanna hemma. Det jag känt lite rädsla över är att jag VET ju att jag inte känner så varje dag. Om jag en dag känner "Ja, men jag kan följa med. Blir det bra så blir det... Blir det dåligt så överlever jag.", så innebär inte det att jag alltid känner så... Därför ville jag inte tacka ja även fast jag kände att jag skulle kunna följa med.

Men det var sådant jävla tjat om att jag älskar att vara borta... Och jag älskar miljön dit vi ska. Häftigt att andra kan ta över min hjärna och veta exakt vad jag känner då... Inte så häftigt att deras hjärnor verkar vara trasiga eftersom dom mottager helt fel signaler. Hur som helst så fick jag veta att jag kunde hoppa av om jag ville. Det skulle bara kosta mig 200-300 typ. Då tänkte jag att då kan jag väl tacka ja då... Känner jag att jag absolut inte vill så kan jag bara skita i det ju.

Men neh... Så var det ju inte. Det gällde till ett speciellt datum bara och när jag började fundera på att hoppa av så var det försent. Isf så skulle jag få betala 3500 eller vad det var. Tack så jävla mycket Jag känner mig fan lurad... Kränkt. Att folk har ett sådant starkt behov av att kontrollera mig så dom smusslar & håller på. Jag gillar inte det och det hjälper mig definitivt INTE.

Jag har förträngt, eller snarare försökt förtränga, denna resa tills nu. Och det är så satans jobbigt att alla är på mig om den hela tiden. Dom menar bara väl, jag vet det... Dom är jättegulliga. Alla vet att jag inte vill följa med och försöker därför peppa upp mig. Men dom förstår inte att det bara blir motsatt effekt av det. Och jag kan inget säga för då gör jag dom nedstämda istället. Så jag har hela tiden, varje jävla dag i två månader, fått höra "Åhhh, snart åker vi Cinna. Det ska bli så jävla kul! Eller hur!!!" Nä, det ska det inte! Jag har ångest och vill inte allt åka till det där jävla skitlandet och träffa den utvecklingsstörda gruppen där som ska "motsvara" oss. Jag skiter i eran jävla strand för jag kan inte vara på stränder då jag aldrig någonsin skulle visa mig i linne, kjol, bikini, shorts, eller vad fan man har på sig på en strand! Och jag skiter i alla äckliga blommor som ni säger att jag kan fota! Kan ni bara hålla käften!

Så vill jag skrika... men det kan jag ju inte. För dom menar inget illa och dom försöker göra allt dom kan för att jag ska få det bra på resan Så jag svarar alltid "Ja, det blir nog bra det där " När dom sagt att vi ska ha skitkul på stranden så måste jag ju säga att nej, dit går jag INTE! Men det gör jag tydligen visst det... enligt dom. Jag har inte alls fobi för att visa mig i badkläder... eller allt som visar ben & armar. Det vet dom. Jag inbillar mig bara... Jag försöker förklara att dom jättegärna får vara på stranden, men jag följer inte med för jag GÖR INTE SÅDANT!!! Joho, det gör jag visst det ju... Varför tror dom att jag ljuger om en sådan sak för? Blir galen... Och jag orkar inte tjafsa om det hela tiden.

1994 var senast jag var på en strand... fullt påklädd, i långbyxor & långärmat. Det gör jag INTE om! Folk stirrade ju som om jag var galen... vilket jag är också ju. Men hur fan ska jag kunna vara på stranden om jag inte vill visa hud och inte får vara påklädd? Näe, då tänker jag vara på rummet istället. Då ser dom så ledsna ut... Nu har jag ju gått med på att följa med för deras skull... räcker inte det då? Krogar & pubar tror dom att dom ska dra med mig till också... Vilket dom kan GLÖMMA! Jag gillar inte sådana ställen. Då blir dom ledsna för det också... "Men jooo, du måste följa med. Annars blir det ju inge kul "

"Ja, men tack så jävla mycket för att ni lägger det på mig också!", vill jag säga då. Det blir så dubbelt i min skalle. Jag VET ju att dom säger så för att vara snälla, men dom gör ju så att jag får två alternativ. Antingen gör jag som dom vill, HELA TIDEN! Då mår jag dåligt. Eller så gör jag som jag vill, dvs sitter på hotellet när dom går ut på kvällarna... Och mår dåligt för att jag sabbar för dom. Varför kan inte dom göra det dom tycker är kul... & låta mig göra det jag tycker är kul  Allting känns som krav bara...

Jag ska göra saker, men jag tänker göra det alla måste göra. Det gemensamma schemat. Om dom ska ut och käka följer jag med... Shoppa tycker jag också om... Men jag vill inte vara på stranden & jag vill inte kroga. Så är det bara... Men tydligen så måste jag det, och jag måste sitta & låtsas att jag tycker det är jättekul också. Fan vad jag hatar sådant här!

Ja, jag är bitter & gnällig. BITTER!!!

Mmm, jag vet att den där tjejen inte passar så jävla bra in i det här inlägget...
Men den är så satans söt så jag vill ha med den. Den får väl representera den jag vill vara just nu då
Och förhoppningsvis så blir jag den där tjejen när vi väl kommit fram...

Ja, jag vet.... Det lyser "Försök se avslappnad & cool ut nu..." av den ena bilden  Men jag försökte få det att se bra ut bara... Ja, ja...

Eftersom jag drar utomlands nu så tyckte jag att jag fick slösa mina sista kronor på kläder... Jag köpte 2 t-shirts för 99 kr... På ICA Kvantum  Och självklart måste jag visa... Jeansen har jag fått av Miss Väninna... Som för övrigt har fått lämna sjukhuset nu

Jag, Cinnamon, ruler of the Universe, är stolt att presentera vinnaren av kommmentarstävlingen i gruvan.

Den allra värdigaste och självklara vinnare någon kan tänka sig, en fantastisk person:

Th

Genom hårt arbete, stor list och sin överlägsna intelligens knäckte han alla medtävlare (och främst Heaven) och nådde kommentar nr 1000! (TUSEN) allra först. Han är nummer ETT!

WOW!

Åhhhhh, vad jag beundrar honom, han är min främsta idol, alla kategorier.

Så är det!