... under tiden jag varit borta, men nu har allt blivit normalt igen. Ganska normalt iaf

• Fjoll dör
• Mr. Wonderful flyttar
• Jag får en stalker
• En "gör mig fet"-medicin strular
• Bästa irl-vännen tar ett återfall i sitt missbruk
• En psykolog förtjänar att dö
• Bästa irl-vännen överdoserar & hamnar i respirator
  

Alldeles före jul tog vännen sitt återfall och hon gled längre & längre bort... Jag hade väldigt lite kontakt med henne runt jul. Jag skickade något sms ibland som jag oftast inte fick något svar på... men så blir det ju. Strax efter jul någon gång kom hon upp en sväng, med en ny manlig bekant som hon träffat under racet. Hon lånade 200 kr av mig och försvann igen.

Några dagar gick och så började jag få konstiga samtal. Det var någon som bara slängde på luren när jag svarade. Tillslut så pratade människan. Han ringde på en annons meddelade han och jag förklarade att han då ringt fel. Det var inte från skyddat nummer så jag såg att det var samma person som hade ringt i några dagar och slängt på. Han lät väldigt... skum, helt enkelt. Av någon anledning blev jag misstänksam och berättade för Puckot om samtalet. Puckot blev också misstänksam och messade killen... Här utbyttes tydligen några sms där Puckot låtsades ha det killen sökte på annonsen (som inte ens fanns) och tillslut ringer killen upp mig igen. Han fortsätter att envisas om annonsen och jag nekar. Han ber då om mitt mobilnummer för att se om det är samma som i annonsen och jag rabblar upp det. Han ber mig upprepa och jag inser försent att han skriver ned det. Hur som helst... Samtalet avslutas med en sur stalker och ett sms med texten "Du har en skön f***a du Cinnamon"

Här blir Puckot faktiskt arg och ringer upp stalkern. Han säger att att sådana saker säger man väl inte till en tjej. Vet inte vad mer han säger men stalkern berättar för Puckot att han har familj... & att han ber så hemskt mycket om ursäkt för det han skrev. Puckot påtalar att det inte är han som ska ha en ursäkt utan tjejen, dvs jag. Det piper till i min telefon och där står "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det jag skrev. Det är inte ok att skriva så. Är det lugnt?" Och här trodde jag att det var slut på stalkerfasoner då...

Men neh...  Människan fortsätter att bråka med mig men jag har fullt upp med att försöka ta mig in till veterinären för att avliva Fjoll. Och hur "bra" det gick har jag ju redan skrivit om. Stalkern messar mig flera ggr under tiden jag är hos veterinären t.o.m. Tillslut försöker jag få tag i Miss Väninna för att fråga några frågor om den här killen hon hade med sig upp till mig. Jag fick höra av en annan att det var en otäck filur som både misshandlat, brytit en arm på & våldtagit en tjej. Anledningen till att jag ville ha info om honom av Miss Väninna var att ett namn kom upp vid ett tillfälle... dvs hans namn. I alla fall förnamnet, även om det är ett vanligt namn. Det var dock omöjligt att få tag i Miss Väninna under den här perioden. Hon har glidigt undan förr några gånger. En tidig morgon (typ vid 06.00) ringer hon iaf upp mig, men jag är nyvaken & hon är virrig så jag fattar inte så mycket. Jag har skickat henne flera sms där jag berättat att det är viktigt att hon hör av sig, och jag beskrev även kort det om stalkern. Jag registrerar i alla fall något om att hon inte fattat hur allvarligt det varit men att hon nu hört om det av andra också. Jag försöker svara henne men hon beter sig som om jag vore en telefonsvarare som hon pratar in på. Och jag var som sagt var nyvaken och fattade inte om hon trodde hon hade ringt någon annan. Hon säger att hon ska komma förbi lite senare på dagen... och så lägger hon bara på luren. Kommer förbi senare gör hon självklart inte.

Medicinen jag börjat käka gör mig fruktansvärt trött. Det är en medicin som jag ätit förr, för många år sedan. Den gången fick jag den för sömnproblem och det visade sig att den var väldigt bra att gå upp i vikt på... om man nu gillar det. Och det gör jag. Egentligen är det något slags lyckopiller, men en biverkning är sömnighet och en annan biverkning är viktuppgång då. Det var en mirakelmedicin för mig och jag gick upp nästan 10 kg på den. Jag sov dessutom som en drottning. Den här sista gången fick jag den väl både för viktuppgång och säkert för att ta bort min nedstämdhet och stress också. Jag försökte ta itu med lite saker som har med den värsta Pucko-tiden att göra.

Ja, ja... Vännen är borta, katten är död, jag bara sover och sover och en stalker terrar mig. Jag tar mig knappt ur sängen på dagarna vilket inte går så bra ihop med skola. Jag får dessutom nästan ett psykbryt (eller nästan & nästan, jag fick väl det) pga av allt som sker runt mig så jag ber skolan att dom kanske kan ta det lugnt med mig en kort period? Nej, nej... hur kan jag tro något sådant! Jag ska vara i skolan varje dag kl 09, punkt slut. Jag förklarar att medicinen gör att jag INTE KAN komma upp till 9, hur än mycket jag försöker... men det hjälper inte. Puckot ringer mig varje morgon & försöker tjata upp mig utan resultat. Jag pratar tydligen med honom men har inget minne av det. Jag kämpar mig iväg till skolan vid 14-tiden på dagarna och då är jag knappt vaken. En morgon lyckades jag ta mig upp till 11... Min hjärna tyckte att detta var alldeles för tidigt så jag somnade om på datorstolen och vaknade av att jag slog skallen i golvet. Skolan...

Jaha... Stalkern då? Jag får helt plötsligt ett samtal ifrån en ny kille. Jag hinner inte svara men ringer upp numret och här uppstår svår förvirring. Jag frågar vad han vill och han kontrar med att fråga vad jag vill? För att korta ned allt... Min stalker har här börjat ge ut mitt telefonnummer och adress till okända män i Sverige. "Jag" skickar dessa män väldigt... hmm... sensuella sms där jag gärna vill träffas för en mysig stund. Jag ger självklart ut min adress. Killen som nu ringde upp mig vill ringa polisen, vilket jag hotat stalken med men då blev allt bara värre och han började messa frågor om jag haft besök på natten. Han messar också Puckot där han meddelar att han (Puckot) inte ska tro att jag är trogen Puckot på något vis. Han ger t.o.m. Puckot ett namn på min "älskare". Puckot tror honom inte för en sekund utan meddelar mig om vad han sagt & säger att han ska spela med för att få lite info... Sedan ringer Puckot tillslut polisen iaf.... Och han startar en egen jakt på killen som ringer. Puckot har kontakter i en lite sämre värld... och dom lyckas spåra upp en kille som bor här i min stad.

Jag går omkring i något slags hål bara... sönderstressad. Jag pallar inte med skolan och chefen ringer hela tiden och tjatar på mig. Jag bryter tillslut ihop med henne i luren. Jag tigger... jag förödmjukar mig... jag ber... snälla ge mig lite andrum! Hon förstår att medicinen gör mig trött och att jag har det lite stressigt just nu, men känner jag att jag vill ta livet av mig... undrar hon. Du kommer väl inte göra något dumt Cinnamon? Jag förklarar mellan snyftningar och hulkningar att jag bara är stressad, trött och ledsen och att jag vill vara ledig några dagar bara... Nej, det bästa för dig just nu är att gå i skolan. Imorgon kl 9!

Jag lägger mig tidigt för jag bara måste orka upp till skolan. Jag vaknar dagen efter, redo att gå till skolan. Jag slänger ett öga på tv:n och blir lite bekymrad. Varför är det Cops på 6:an vid 07-tiden på morgonen? Det brukar det ju inte vara... Nä, det brukar det ju inte... och klockan är faktiskt 19.30 på kvällen Jaha ja... Det var den skoldagen det! Jag hade sovit i nästan ett dygn... utan att vakna en enda gång! Och Puckot hade glömt bort att ringa & tjata upp mig också.

Okej... Jag pratar tillslut med matteläraren på skolan som tycker att det är jättebra att jag börjat äta medicinen och han pratar med soc om det. Nu har det gått ett tag och jag börjar komma in i det vilket innebär att jag börjar ta mig till skolan vid 12-13 iaf. Halvdag... Matteläraren säger att jag inte behöver oroa mig... jag kan gå halvdag tills medicinen stabiliserat sig. Jag får pengar iaf. Det är lugnt... Puh!

Men nehe... Chefen är inte nöjd. Hon fortsätter tjata på mig att jag ska komma i tid. Jag försöker åter förklara att det tar lite tid för medicinen att börja fungera korrekt, men hon tycker det är onödigt att jag äter någon medicin. Jag slutar med medicinen & alla blir nöjda och glada... typ. Någonstans här flyttar ju Mr Wonderful också

Tillslut ska jag äntligen få träffa en kurator också. Mitt i den här härvan... För ganska länge sedan så bestämde jag mig för att ge det en chans till... EN! Jag hatar psykologer sedan det förra försöket jag gjorde. Jag gick till en psykolog i en period där Puckot hade ställt till med saker för mig. Saker som jag fortfarande inte kommit över & som fortfarande ställer till det. Den psykologen förvärrade allt och jag har haft ett jävla bekymmer med läkare, psykologer, allmän sjukvård och soctant i några år nu. En förjävlig period var det... Men nu! Nu skulle jag prova igen. Jag fick en tid hos en kurator då...

Långt blir kort här också... För första gången så lyssnade någon. Jag har blivit så nonchad inom sjukvården så jag vill kräkas på dom men hon lyssnade. Och hon blev chockad över vissa saker. Hon misstänkte att jag led av posttraumatisk stress sedan saker med Puckot hände och hon reagerade även på hur vården hanterade vissa saker i den perioden. Hon var riktigt arg, ledsen & typ bestört. Ok... Vi diskuterade vad vi skulle lösa & hur. Hon tyckte att vi kunde jobba fram mot ett eventuellt möte med någon ansvarig från sjukvården. Hon ville även att jag skulle fundera på att anmäla vården för en del saker. Det var speciellt en sak hon tyckte jag skulle anmäla... Och det var det bästa jag någonsin hört. Jag blev så lättad! Även om jag inte hade en tanke på att anmäla någon, det vill jag inte. Men bara att hon reagerade, att hon förstod och tyckte lika som jag. Jag lipade som ett djur redan från början och innan jag gick så sa jag att det var så skönt att någon ÄNTLIGEN lyssnade. Att det kändes som en stor sten föll från hjärtat. Hon frågade om det inte var någon alls som hade lyssnat förr...

Så ja... Nästa tid då. Jag kommer dit och hon meddelar att hon inte riktigt vet vad hon ska kunna hjälpa mig med? Hon förstår som inte riktigt vad jag vill? Hon får en känsla av att jag inte riktigt vill vara där va? Och det som hänt... i Pucko-perioden... det är ju inte något hon kan ändra på. Det får jag leva med helt enkelt. Mardrömmar kanske jag får fortsätta ha helt enkelt & det är ju bara drömmar. Jag sitter bara tyst... Svarar "jo" ibland. Så får jag en ny tid som ska vara ett avslutningssamtal.... Jag går inte dit. Jag känner sådan skam och jag klarar inte av att se henne i ögonen igen. Jag förtjänade två samtal... eller snarare ett då. Varför kan inte alla få gå i samtal? Varför ska det finnas någon jävla gräns på vad som hänt en så man måste förtjäna samtal... beroende på någon jävla skala... eller vad dom nu går efter. Fattar inte heller hur hon kunde göra en sådan vändning. Hon gick från.. minns inte vilket ord hon använde... Men hon menade att hon reagerade starkt på vården då... och ville anmäla. Och gången efter skulle jag inte ens få några fler samtal. Jag tycker folk går till kuratorer och sådant hela tiden, men jag får inte. Aldrig är det som hänt mig hemskt nog för för samtal. Minns en läkare som kallade det för "kärleksbekymmer" och det var inget man gick i samtal för... Efter detta brukar jag tänka på ett par människor som satt i väntrummet med mig på det andra besöket, då jag fick veta att det inte skulle bli mer. Det var en kvinna som var runt 43 kanske... & en lite yngre kille, typ 25. Jag brukar tänka... undrar vad som hänt dom? Vad är det som gör att dom får gå i terapi och inte jag? Fast jag vet ju inte om dom kanske inte heller fick gå fler än en gång, men jag funderar iaf på det.

Okej, skit i det då. Nu är det slut på psykolog/kuratorer-äckel iaf. Chefen på skolan försöker tvinga iväg mig till någon för samtal men hon vägrar ju fatta att jag inte får prata med någon.

Här träffar jag Miss Väninna lite hastigt hos en annan vän. Hon är sliten. Jag får senare höra att hon åkte in på behandling en kort period här, men hon stack därifrån.

Tiden går... inte så mycket. Jag får ett brev ifrån soc... Det brev man får varje månad när man ansökt om pengar. Skillnaden denna gång är att jag får över 800 kr mindre (man får 3000 till räkningar & uppehälle) pga ogiltig frånvaro i januari. Jag har TYDLIGEN varit borta X antal dagar och timmar UTAN att meddela skolan om detta. Jag har alltså varit olovligt borta UTAN sjukdom. Det står "Under den ogiltiga frånvaron bedöms Cinnamon inte ha gjort vad hon själv kunnat för att komma närmare en egen försörjning. Hon bedöms också ha fördröjt sitt inträde på arbetsmarknaden genom att inte delta i sina studier och inte anmält sig sjuk. Hon bedöms därmed inte berättigad till försörjningsstöd för denna period." - Jaha ja.... jasså. Vi säger väl så då.

Nu är vi framme vid... för typ en månad sedan, lite mer. Tidigt en morgon får jag ett samtal i skolan. Min väninna ligger i respirator. Två dagar innan hade jag skickat ett sms till henne... som jag sparat. Kan inte radera det: "Hej *****... Saknar dig massor & hoppas att du mår bra. En liten hälsning bara... Hoppas detta kommer rätt nu. Hörde att du tappat fonen & fått nytt nummer. Fick det av *****. Ja, ja... Hoppas allt är bra iaf. /Cinna". Men det var det ju inte... så bra alltså. Jag gick iaf undan på skolan och messade en annan vän... fick lite info. Hon låg i respirator ja. Överdos... Hon låg på något sjukhus i en annan stad och allt hade tydligen hänt på ett LVM-hem som hon hade blivit hämtad till. Hon hade haft det hängandes över sig ett bra tag nu. Man vet inte om hon kommer att vakna mer. När hon hittades andades hon 2 andetag/minut och hon hade varit ensam i ett rum i 10 timmar. Jag går hem...

Dagen efter ska man koppla bort respiratorn men det misslyckas. Hon kan inte andas själv. Jag pendlar mellan att tro att det bara måste ordna sig och mellan tanken att det är kört. Hon är död... Man provar att koppla bort respiratorn igen och då andas hon. Men hon vaknar inte... Eller hon är vaken, men borta. Hon finns inte där... Stirrar bara rakt fram, rör inte en min. Läkarna säger att om hon "vaknar"... om... då kommer det inte att vara samma Miss Väninna som förr. Hon har förmodligen hjärnskador efter syrebristen. 22 år gammal... Det enda som sker är att hon ibland, vid tilltal och om någon rör vid henne, så börjar hon svettas. Hon svettas jättemycket och gör konstiga miner i ansiktet. Hon krampar även i händerna och benen.

Det går några dagar och ett tag ger jag upp helt. Pratar med en annan väninna i telefonen och då brister det. Jag accepterar att hon inte kommer att komma tillbaks. Jag har verkligen inte många vänner och för bara några år sedan, under Pucko-perioden, så umgicks jag inte med någon. Pratade inte med någon... förutom Puckot då.

Men... Så helt plötsligt så börjar hon svara på tilltal. Hon kan säga ja & nej om hon får en fråga. Iaf ibland så kan hon det. Nu kommer allt att ordna sig Här går det fort... Hon blir bättre och bättre och får tillsut komma hem till min stad. På sjukhuset här då. Hennes mamma ringer skolan och säger att Miss Väninna vill att jag ska komma och hälsa på henne på sjukhuset. Hon har inte fått ta emot besök innan. Jag har fått höra att hon är betydligt bättre och att hon kan sitta upp på sängkanten. Jag stannar till på ICA där jag köper massor av lösgodis. Bara sorter jag vet att hon älskar. Jag ringde Puckot (som är kunnig inom det området) innan och frågade om sådana som Miss Väninna fick äta surt godis Jag är lite nervös när jag kommer dit... Vet inte hur hon ska vara riktigt. Men jag blir glatt överraskad Hon står upp när jag kommer in... sätter på sig jackan för att gå ut & röka. Hon gnabbas lite med sin mamma & är precis som vanligt. Nästan då iaf. Hon rör sig långsamt, måste ha hjälp med jackan. Dålig balans har hon också och den högra armen funkar inte som den ska.

Nu, en månad senare ska hon snart få lämna sjukhuset. Det ska tas något beslut nu om hur länge hon ska vara kvar. Förra helgen hade hon permis och då var jag hemma hos dom hela fredagen & lördagen. På kvällen åkte vi hem till en killkompis och såg på film... Han betalde en taxi hem till mig där jag hon & sov. Hon har fortfarande problem med armen och benet och har dålig balans. Kan inte gå långa sträckor. Hon har även jätteont i armen som har fått nervskador efter att hon legat avsvimmad på den i så många timmar. Värktabletter får hon inte äta pga en kass lever. Mamman har ju självklart väldigt svårt att släppa iväg henne när hon är ute, men hon kan ju inte kontrollera henne heller. Hon var lite orolig den natten hon sov hos mig, att hon skulle sticka ifrån mig... men det gick ju bra

Men jag är så fruktansvärt arg på "samhället". Miss Väninna har blivit omhändertagen & tvångsbehandlad så många ggr i sitt liv, 14 gånger tror jag det är. Tvingad till behandling då hon inte varit motiverad. Om & om igen... Nu, efter detta, är det första gången i sitt liv som hon verkligen vill sluta med droger. Men hon är rädd... att det inte ska gå. Och rädd för vad som ska hända efter sjukhuset. Hon letar då själv på ett behandlingshem i en annan stad, långt härifrån. Dit vill hon... frivillig behandling. Och vad sker? Jo, hon får avslag! Vad i helvete Man har lagt ut så mycket pengar på henne nu så nu vill man inte lägga mer... Va? Jaha...

Så ligger det till nu. Och jag tror jag har skrivit världens längsta inlägg. Men Miss Väninna mår iaf bra nu, ganska iaf, och det är så satans jävla skönt! Det är fan ett mirakel att hon överlevde... om det nu finns mirakel.

Och jag lär väl kopiera detta på något vis innan jag postar för jag antar att jag måste logga in på nytt Det har tagit sin lilla tid... detta inlägg. Antingen så bloggar jag inget... eller så gör jag på detta vis... Ja, ja.

(Och jag orkar fan inte leta igenom denna mastodontblogg efter stavfel så ni får väl påpeka dom ni hittar då... om ni ens orkar läsa alla meter text).