En Klosterlös Nunnas Bikt

Klarade en helg med bussar och spring på hala gator och perronger utan att slå mig det minsta lilla. Varit hemma i fem minuter och stukar axeln när jag går på toan.

Är det inte ironistkt, så säg.

Nä, säg inget. Jag lider. Aj! 

Ja, på sista tiden har jag börjat tro att den där sista tunneln fram till Liljeholmen innehåller ett maskhål som på något sätt får Stockholm och Montreal att smälta ihop till ett.

Jo, visst låter det vansinnigt och det är det förmodligen också. Men ändå.

Anledningen? Tja, nu ska jag ju börja med att erkänna att jag aldrig varit i Montreal. Men jag vet en som bott där en kort tid och utifrån hennes brev tolkar jag det som att Montreal är en stad full med snö. Mycket snö, kall snö och snö på franska. Eh... Le sneu? Nej, jag vet att det heter något liknande neige eller så.

Ha! Slog upp det och det hette ta mig tusan neige. Fast la, snö är tydligen feminint. La neige.

Men det var inte det jag skulle säga.

Montreal. Är också hemstaden för Mr Rufus och tack vare detta har jag blivit nyfiken på staden igen. Han pratar också om snö och kallt. Och i dokumentären "All I Want" (som för övrigt är sevärd) pulsar han runt i ett Montreal som man inte ser mycket av eftersom vädret påminde väldigt mycket om det väder vi hade här igår.

Så - jag konstaterar alltså att belägg ett för min teori är att Montreal är kallt.

Men ett belägg gör ingen teori - så därför lägger jag det faktum att det nästan alltid (vilken tid jag än åker) är någon på Tvärbanan som pratar franska. Eller läser en fransk bok. Eller äter en franska.

"Men, kan det inte vara Paris?" säger ni nu. Eller, det gör ni väl inte. Ni säger "Men för helsike, Kinna, har du inget vettigare att skriva.

Icke! Men det är liksom all snön som gör att det måste vara Montreal. Eller måste och måste...

Nåväl, hade en trevlig kväll på stan igår med födelsedags-C. Vi åt, såg på film och shoppade lite. Filmen var "Precious" och var mycket, mycket sevärd. Skratt, tårar och spänning.

Sådär... Får jag gå hem nu?

Dagens Rufus-sång: "14th Street"

Det finns folk som är nördigare än jag. Mer besserwissigare och pettimetriska. Och jag bockar och bugar i ödmjuk beundran.

För det är ju faktiskt tack vare dessa insnöade och ytterst till sin sak hängivna personer som ger oss andra kunskap. Som fallet med havsskorpionen till exempel.

Såg några minuter av ett program på BBC Knowledge imorse där den där tokiga människan som brukar springa runt och leta farliga djur (nej, inte Krokodiljägaren  - utan en brittisk mörkhårig variant) plockade upp en jätteäcklig sak ur vattnet. Som han sa var en havsskorpion.

Och bestämde mig för att inte aldrig nånsin doppa en tå i havet igen. No, nay, never, mo more!

Väl här på jobbet, och redan trött på mina kuvert, så var jag tvungen att tillfredställa mitt äckelbehov och googla på den där. Och det var då jag hamnade bland de underbara nördarna - som givetvis upplyste mig om att den där varianten har varit utdöd sedan några miljoner år tillbaks.

Så, jag är sååååååå lurad. Och samtidigt upplyst. Så i sann internetanda tänker jag dela med mig av denna kunskap. Och vill ni se klippet finns det här. Fast...nu vet nu ju redan att den inte är riktig... Jaja.

Nästa uppdrag blir väl att ta reda på vad Okynnesmässodagen är. Nej, Kyndelsmässo heter det visst. Och - vad sjutton är en Kyndel?

Det finns dropp också. Istapparna utanför mitt fönster dripp-drippar och drapp-drappar. Så, var försiktiga mina små lamm. Vill inte att ni ska bli kebaber.

Vaknade utsövd efter en lugn natt. Antingen har grannens stereo gått sönder eller så hade han och kompisarna råd att gå ut den här helgen. Nåväl, tills inatt är nog pengarna slut och ordningen återställd.

Men nu är jag på humör att sno ”Om mitt liv var en film - The Soundtrack of my Life” från C. Så det gör jag. Med en nypåfylld ipod och allt.

Gör så här:
1. Öppna iTunes/winamp/media player/ipod/et c.
2. Välj Shuffle
3. Tryck på start
4. För varje fråga nedan, skriv sången som spelas
5. När du går till en ny fråga, tryck för nästa sång
6. Ljug inte och försök inte låtsas att du är coolare än vad du är!

Här är mina svar:

Öppningsmusik: “The Consort” – Rufus Wainwright. ”Prepare to reign, no more to hide…Let streamers fly and canons roar on your arrival, beautiful queen.” Visst, det kan jag leva med

Första dagen i skolan: “Gold Dust” – Justin Currie. ”The things that makes your eyes glitter isn’t always gold dust. The wings you think life’s given you, they couldn’t lift a bread crust”. Deprimerande, men ack så träffande.

Jag blir kär: “The Background” - Third Eye Blind. Nää, det där får jag inte riktigt ihop. (sången handlar om nån som tänker tillbaks på nån han hade varit ihop med och som nu ligger i koma på sjukhus.)

Vi gör slut: ”Everybody Knows” – Leonard Cohen. ”Everybody knows you’ve been faithful, give or take a night or two” Jepp. Känns igen. Bitter? Jag? Näääää!

Studentbalen: ”Believe in Love” – Da Buzz. Jepp, jag har Da Buzz i min ipod. Så o-cool är jag. Och vad passar bättre på lite skoldans?

Mental krasch: ”When in disgrace with fortune and men’s eyes (Sonnet 29)” – Rufus Wainwright. Tja, att gå runt och yla tonsatta Shakespeare-sonetter är antingen det ultimata tecknet på genialitet eller mental ohälsa. ” When in disgrace with fortune and men’s eyes, I alone beweep my outcast state”. Tja, det passar ju. Och vilken vacker sång det är… *suckar ljuvt*

Flashbacks: ”Midnight Kiss” – Gaelic Storm. Mmmmm… Instrumental godisbit. Om ni bara får lyssna på en irländsk folkmusiksång för resten av livet – välj den här. Och vilka minnen den framkallar. Se – passar perfekt! Jag borde bli såndär musiktillsättare.

Jag och kärleken blir ihop igen: ”More than you’d ever know” – Del Amitri. Hihihihi! Ja, det stämmer fullt och komligt: Den som sjunger den här sången för mig och verkligen menar det tänker jag gifta mig med. Läs texten här. (och har du en gitarr i knät kan du spela med)

Bröllopsscen: ”The Origin of Love” – Rufus Wainwright. Tja, det är en helt underbar låt. Men ganska sorglig och kanske inte en jag personligen skulle välja till mitt bröllop. Men vem ved vad som händer där? Drama, drama, drama!

Slutstrid: ”A Place to Crash” – Robbie Williams. Jaha, ska det slåss nu också? Men, visst. Bring it on bara! Ska det göras ska det göras till bra musik. ”Every move you make is poetry, they all fake what you do naturally…” Aha, elaka aliens snor min polisongsnubbe för att klona han eftersom han har så himla snygga polisonger! Kom igen Alien, smaka på den här!

MMmMMmMmmm.... Vilken god middag jag gjorde. Synd att den tog slut. Snabb, lättlagad och nästan nyttig. Ser inte så god ut - men smakar desto bättre. Tillagningstid ca 10 minuter.

Det här behövs för 1 person:

2 stora nävar frusna broccolibuketter.
3 skivor rökt skinka - ju röktare desto bättre.
1 stor skopa creme fraiche
Några snurrar på Santa Maria's "Roasted Garlic & Pepper" kryddkvarn. (eller vitlök, salt och svartpeppar efter tycke för den som inte har en sån eller vill krydda själv).


Såhär gör man:

Koka upp broccolibuketterna - lämpligtvis i en kastrull med lite vatten. Under tiden det kokar så skär man skinkan in små bitar.
När broccolin är lagom sönderkokt tar man i creme fraichen och kryddorna, rör om lite och petar sist i skinkan. Rör runt lite på eftervärmen och servera sedan. (man ska givetvis hälla av kokvattnet, men jag tyckte liksom det var självklart. Om man inte ska göra soppa - då tillsätts bara en stavmixer.)

Klart!

Och väldans gott!

I år ska jag försöka att inte göra av med så mycket pengar. Och det bästa sättet att inte göra av med pengar är att inte resa en massa.

Visst, det blir nog en sväng till Irland i maj och en liten weekend i Belgien står också på schemat under våren om vi lyckas få ihop något som passar. Men annars är det inomlandsresor som gäller - och kanske den viktigaste av dem alla - den inre resan.

För nu är det ta mig tusan dags att rycka upp mig. Det var så skönt att flytta... Eller, det var det väl inte. Men befriande. Och skönt att bryta mönster.

Mönster som jag oroväckande snabbt verkar ha trillat tillbaks i. Men - ser jag det kan jag göra något av det. Ja, visst låter det fint

Jag måste inte åka utomlands för att göra nya upptäckter. Så fort solen och barmarken återvänder ska jag börja gå på upptäcksfärder i mina nya omgivningar. Visst, det finns inga klosterruiner eller havsvyer att förundras över.
Men det finns vackra sekelskifteshus (förra sekelskiftet, kanske till och med förrförra) och promenadstråk med sjöutsikt.

Än så länge är det lite mörkt och halt efter jobbet, men det varar (nog) inte för evigt.

Tidsresor ska det också bli av - en liten en imorgon till expempel då det åternyöppnade Medeltidsmuséet ska få ett besök.

Men jag ska inte köpa på mig en massa böcker - hur intressanta de än verkar. För jag ska inte göra av med en massa pengar.

Kate McGarrigle dog i måndags. Det var säkert många fler än hon som dog, speciellt på Haiti eller andra krigs- eller katarofdrabbade ställen.
Men de dödarna påverkade mig inte på samma sätt. Kanske för att jag inte känner någon som bor på Haiti eller på ett krigs- eller katastrofdrabbat ställe. Nordirland undantaget.

Jag känner inte Kate McGarrigle heller. Men hennes kamp mot cancer har berört mig. Kanske har jag lite genom de intervjuver jag sett och läst tyckt mig lära känna henne som person också. Sådär som man kan göra. Men det är klart jag inte känner henne, jag tyckte bara om det jag såg. Hon verkade vara en härlig människa.

Vem är hon då? Kanske ni undrar. Jo, hon är...eller var en folkmusiker från Kanada som tillsammans med sin syster Anna skrev och spelade musik från början på sjuttiotalet och framåt. Har ni inte hört dem har ni säkert hört någon av deras låtar som till ex "Heart Like a Wheel, Complaint de Saint Cahterine (ber om ursäkt för ev stavfel) eller "Going back to Harlan". I alla fall om ni hört Emmy-Lou Harris skiva "Wreckingball" som alla människor borde äga.

Numer är hon dock kanske mest känd som mamma till Rufus och Martha Wainwritght. Och ja, det är därför jag känner till henne. Jag ska inte ens försöka låtsas att jag är bildad.

Så, hon dog i måndags efter att ha kämpat mot cancer i flera år. Och det berörde mig djupt. Både för hennes och hennes barns skull - men även för min egen. För jag står mig själv närmast.
Tankar, känslor och minnen han slagits om att få ta plats i min hjärna och hjärta och för ett tag var jag tillbaks i samma slags vacuum-tillstånd som jag var när pappa dog.

Jag mindes saker jag valt att trycka undan, saker som varit så jobbiga att tänka på. Men nu - med ett par års distans - kan jag plocka fram dem och titta på dem utan att de gör alltför ont.

Ont har jag i sidan idag. Skrattade så mycket igårkväll att jag tror jag sträckte något. Det var skönt. Tja, inte att sträcka sig - men att få skratta sådär så man inte kan andas. Det var alldeles för länge sedan.

Man behöver flabba läppen av sig ibland. Och med vissa människor är det så lätt att blanda allvar och skratt. Jag har den enorma turen att ha många såna människor i mitt liv.

Och den här bloggen blev junte alls som jag tänkt mig. Hade till och med en slutknorr med poäng när jag satt och åkte tunnelbana från Lappland här på förmiddagen.

Jaja, det var säkert nåt med distans. Eller brist på den.

Utlyser härmed en tävling: Bästa slutknorr vinner!

Ställa mig och stoppa i kuverten. Men jag har ont i ryggen och de är så attans tunga. Jag väntar tills imorrn...

Leker lite med bilder istället. Har fått upp bildintresset igen. Tror det är ett gott tecken.

Och vi kan alla behöva goda tecken ibland. Speciellt när det känns lite extra motigt. Då är det skönt att veta att ljuset är på väg. Och att det faktiskt alltid finns där. Utanför eller inuti.

Så, varde ljus!

Det är jag det. Och ibland måste jag bara vara odräglig och bevisa att jag har rätt. Så - med det sagt så säger jag bara. Ja, de är faktiskt vita.

(För er som inte var med i diskussionen så var frågan ifall Dovers vita klippor verkligen är vita)

Från 90-talet. I alla fall om man kollar min skivsamling.

Satt och funderade på det imorse på vägen till jobbet. Köpte jag några nya skivor alls under 00-talet?

Klart jag gjorde. Keane och Snow Patrol var ett par upptäckter, Elin Sigvardssons debutskiva samt Duffy, Kate Nash och Lily Allen.

Blev även introducerad till och försedd med musik från den 'nya' Britpop-vågen. Kaiser Cheifs, The Feeling, The Kooks, Franz Ferdinand, The Killers (ja, jag vet att de är från USA) och mycket annat bra.

Annars var nog den största musikaliska upptäckten för mig inte musik som sådan - utan sättet att köpa och  lyssna på den. Itunes var ett genombrott och Spotify har fått mig att jubla. Där kan jag samla på mig låtar - inte skivor. För det är en skillnad.
Äntligen kan jag lyssna på favoritlåtarna med Ultravox och Sweet och T-Rex utan att behöva köpa en skiva där jag tycker att mer än hälften i n t e borde dammats av och petats in på en tveksam Best of samling.

Vad det gäller skivor är det fortfarande de från 90-talet som är de där som ofta åker fram allt som oftast. Jag "återupptäckte" Del Amitri under 00-talet. Och från att inte ägt mer än deras samlingsskiva från...98? har jag nu i princip allt de gjort.

Det var nästa musikaliska upptäckt. MySpace och det nätverk av musikälskare jag fann där. Härliga människor jag träffat på riktigt och som blivit goda vänner.

Funderade även på (imorse) om jag bara fick ta med mig 5 skivor till en öde ö - vilka skulle det bli?

Och jag kom fram till denna lista:

1. The Wall - Pink Floyd
2. Misplaced Childhood - Marillion
3. Affirmation - Savage Garden
4. Change Everything - Del Amitri
5. Soul's Core - Shawn Mullins.

På reservlistans förstaplats trängs Poses - Rufus Wainwright med Out of the Blue - ELO, Cheerio & Toodlepip - Toy Dolls och Sing When You're Winning - Robbie Williams.

Nu hoppas jag ju innerligt att jag slipper åka till en öde ö med bara 5 cd-skivor. En öde ö lockar i och för sig emellanåt, men då ska den vara utrustad med lyxhotell och alla mina vänner. Ja, jag vet - inte så värst öde då förstås. Men tänk vad roligt vi skulle ha.

Och om bara en av oss kunde spela gitarr och ta med den skulle vi ju inte behöva några skivor alls.

Som jag tjajat om förut och kommer tjata om igen släpps i alla fall två skivor som jag ska köpa i år. Rufus Wainwright och Justin Currie.
Och sen kommer jag tjata om hur bra (eller inte) de är. Men, bra eller inte - de har i alla fall rockvärldens snyggaste polisonger.

Det är kallt, och det är vackert. Även om vintern bara är inne i sin femte vecka är det nog den längsta sammanhängande snöperioden jag har varit med om på länge.

Inte sedan vintern i Fränsta har jag sett så mycket snö och is - som ligger kvar. Och för min del får det gärna vara vitt ända fram till början på mars, så vi kan få en riktig vår. Som det var när jag var liten, i mitten på 1800-talet eller nåt.

Nog pratat - och kanske vill ni inte se bilder på snön, det räcker ju att titta ut genom ett fönster. Men det struntar jag i. Snöbilder galore! Vassegod!

I april släpper Justin Currie sitt nya album - och av de nya låtarna på hans MySpace-sida att döma är det ett album att se fram emot.

Det låter lite av Del Amitri, vilket inte är det minsta konstigt eftersom han skrev de flesta av sångerna. Men det låter mer som de b-sidor hans penna är ansvarig för. Och enligt min åsikt är det där de riktiga juvelerna finns. Låtar som "The verb to do" och "One step at the time".

(De finns f ö att höra på Del Amitris hemsida - värd ett besök. Om ni inte varit där redan alltså.)

Han röst är bättre än nånsin och texterna saknar inte hans skärpa och svarta humor.

Ett något muntrare album än "What is love for?" Och så efterlängtat.

Hoppas få se honom på scen igen. Det är där han gör sig allra bäst.

Frågar vi oss nog alla emellanåt. Jag gjorde det igår när jag försökte få en sabbad helg att få någon form av normalitet.

Hela lördagen försvann i ett slags migränanfall och söndagsnatten sprang jag runt i trappen och försökte hitta källan till min sömnlöshet. Men det ekade så i trappen att jag inte kunde platsbestämma oväsendet. Det är nog dags att ringa störningsjouren.

Tja, inte nu alltså. För nu vet jag vad som stör. Jobbet.

Men alltså - jag har känt mig kluven. Jag vill inte vara en gnällig tråkmåns. Jag vill att alla ska få ha kul och festa ibland. Jag minns faktiskt min ungdom och alla fester vi hade då.
Men - jag är också löjligt förtjust i att sova på nätterna.

Nåväl, som sagt var  - lördagen låg jag utslagen i soffan, oförmögen att ens sitta upp. Att laga mat var ett äventyr men framåt åtta-tiden på kvällen kunde jag sitta upprätt och med datorn i knät kunde jag stråla samman med internetvännerna för den inplanerade chatten.

Så, igår efter fyra timmars slummer mellan 7 och 11 (jösses vad jag gnäller, förlåt mig!) tog jag det lugnt och pös omkring. Startade en porterstek och sockerkaka (som blev i det närmaste oätlig - torr som fnöske) och började sedan plocka undan julen.

När jag kom till fönstret (och poängen med den här bloggen) bestämde jag mig för att jag ville lyssna på musik. Men inte på Justin eller Rufus. Jag ville lyssna på något som var jag.
Och där fastnade jag en lång stund. Vem är jag? Hur låter jag? När jag inte lyssnar på dem, vad lyssnar jag på då. Stod där och stirrade och stirrade. Tori Amos? k.d. lang? Tracy Chapman? Oasis? Third Eye Blind? Turin Brakes? Keane?
Inget dög. Lars Winnerbäck? Frank Sinatra? Marilyn Manson? Steps? Robbie Williams? Nej, ingen lust. E-type, ABBA och Morrisey fick också nobben och det slutade med identitetskris och Star FM.

Inte blev det bättre av att gardinerna jag hängde upp fick mig att undra vem som bodde i den här lägenheten. Fönstret blev en stilstudie i minimalism och såg så otroligt vuxet ut. Opersonligt. Hotell-likt.

Så - jag känner mig hemskt vilsen just nu och antingen får jag återgå till elefant-gardinerna - eller så behöver jag gå till Indiska. Jag tror på alternativ två.

Hej, jag heter Kinna och jag är en shopaholic. Sådärja, nu vet jag i alla fall vad jag är.

Som ett tillägg till förra inlägget.

Gotland, jag glömde Gotland. Förstår inte hur jag kunde. Och bok-releasefesten. Och min mini-fest med karaoke.

Och allt annat jag borde ha kommit ihåg. Som nya brorsan och hans fru.

Förlåt!

Tjoho! Hittade en snodd frågelista - tänk så mycket enklare det blev att summera året. Få se om jag kommer ihåg något...

Äsch, annars får jag väl hitta på ett svar

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Japp, bland annat rökte jag cigarr två gånger.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Förmodligen inte i år heller.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i  år?
Nej, inte vad jag kan komma ihåg - ni får slå mig om jag har fel.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, har sluppit dödsfall i år. Tack och lov. Men det var himla nära med mamma där ett tag.

5. Vilka länder besökte du?
England, Belgien och Irland. Tja, och Nordirland också förstås.

6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
Ork, har känt mig som en urvriden skurtrasa större delen av året. Velat myckt men utfört hemskt lite.

7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Den 5:e juni och middagen på The Crown i Belfast...
 
8. Vad var din största framgång 2009?
Att jag struntade i mina rädslor och hömningar och följde mitt hjärta för en stund.

9. Största misstaget?
Att jag inte skickade ett mail tidgare till hyresvärden i samband med trasiga lampan. Då kanske jag fortfarande hade bott i Solna. Önskar jag kunde tagit med den lägenheten till den område jag bor i nu.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Hade en tokförkylning när jag åkte till Irland - tappade både hörsel och röst och snöt ut gröna saker. Och stukade foten det första jag gjorde förra nyårsnatten.  En konstig sträckning i amband med flytten. Men inget allvarligt. Tack och lov.

11. Bästa köpet?
Min marockanska skärm/rumsavdelare. Kankse inte det vettigaste - men det snyggaste.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Resor. Som vanligt. En månads tjänstledighet. Och min marockanska skärm/rumsavdelare.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Oh, ja. Födelsedagsresan var ett rent lyckopiller. Att tillbringa Midsommar med bror och nästansyster på Skansen och Grönan var en höjdare. Och massor, massor med fikor, promenader, sms och mail.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
"I don't know what it is" och "This Love Affair" med Rufus Wainwright. "Falling Slowly" med Glenn Hansard och "Say It To Me Now" med The Frames. Säkert många fler, men just de fick en alldeles speciell betydelse.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Oj, jag har nog varit gladare. I alla fall än förra året. Även om det kanske inte har märkts :D

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Jag önskar att jag hade orkat träffa folk mer och varit mer social.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Samma sak som förra året. Lagt tid på dumt grubbel.

18. Hur tillbringade du julen?
I hemstaden med massor av sömn och vänner. Lite familjetid också.

19. Blev du kär i år?
Ja, för ett tag i alla fall.

20. Hur många one night stands?
Eh...typ ett?

21. Favoritprogram på TV?
Har inte följt något speciellt, jag har tittat om jag råkat snubbla förbi tvn och trampat på fjärrkontrollen och sett något intressant. Har däremot upptäckt nöjet med Youtube.

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej, jag hatar ingen. Men jag börjat tröttna på vissa personer.

23. Bästa boken du läste i år?
Har jag läst nån bok alls i år? Ja, jag läste "There will be Rainbows" en biografi om Rufus Wainwright. Vet inte om den var den bästa. Men eftersom jag inte minns någon annan...Ja, ok, boken med nakna män jag fick av J och C. Men det var ju konst. Och ingen text... Nästa fråga!!! 

24. Största musikaliska upptäckten?
Glen Hansard. Ha! det trodde ni inte...Ok då, Rufus. Men tekniskt sätt upptäckte jag honom för ett par år sen. Även om jag inte tyckte han var så värst bra.

25. Något du önskade dig och fick?
Ja, jag fick uppleva en gnutta tvåsamhet när den är som allra bäst. Att få titta in i någons ögon och känna "det där".  

26. Något du önskade dig men inte fick?
Ett tillfredställande avslut på en härva. Mest mitt eget fel - kan inte släppa taget fast jag borde. 

27. Årets bästa film?
Once. Tre år efter alla andra såg jag den och blev rörd.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Jag åt pannkakor i Londonderry/Derry. Jag doppade tassarna i Atlanten och jag drack vatten från en helig källa. Inte illa.

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Sömngångaraktig.

31. Vad fick dig att må bra?
Vännerna.

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Eh... tja...Justin Currie :D

33. Vem saknade du?
Tja, det vet ni som...vet.

34. De bästa nya människorna du träffade?
Irländaren måste ju nämnas. Och S från Vancouver och hennes internetvänner även om S tekniskt sätt inte är en ny vän. Men hade aldrig tillbringat en vecka i husvagn med henne förut. Gör det hemskt gärna igen.
Annars var det härligt att få hem C och bli meddragen på teater. Och sist men absolut inte minst - Nora. En räddare i mången nöd. Tack!

35. Bästa stunderna
Veckan på Nordirland. Tja ok, båda veckorna även om första veckan var ett enda långt flabb och den andra var lite mer utmanande - på ett bra sätt.
Sommaren i Stockholm. Besöket i Belgien och alla gånger jag har träffat vännerna.


Tja, det var väl allt? Som jag kommer ihåg.