En Klosterlös Nunnas Bikt

Man kan ha vänner till mycket. Och ska man vara krass och inte lägga några känsloaspekter utan bara se till behov så har man olika vänner till olika saker.

Den gemensamma nämnaren är att de alla tillför något till ens liv. Och lägger man sedan då till känsloaspekten igen så betyder det väldigt, väldigt mycket.

Jag har nu tänkt utnyttja mina vänner på bästa sätt - genom att låta dem (er) dekorera mitt fula kylskåp. Det är som jag gnällt om förut ett kylskåp av modell gammalt och sunkigt, och istället för en praktisk magnetisk dörr sitter där en fläckig och gulnad plastskiva.

Har funderat på att måla eländet med magnetfärg, men igårkväll fick jag alltså den briljanta idén att istället låta vänner, snyggingar och trevliga minnen pryda den fula dörren.

Kanske fungerar det också så att jag - istället för att gläppa i kylskåpet efter nåt ätbart när jag blir sugen - stannar upp och ögnar igenom bilderna, minns något från den resan, eller den fikastunden eller den sommardagen och istället ler och bestämmer mig för att ringa någon och tala om att jag tycker om den.

Fast, det beror ju på vad som finns inuti kylskåpet förstås...

Sa jag och kände mig i samma ögonblick precis lika korkad som det lät.

Det var jag och kollegan som stod och pratade medan vi jobbade. Ja, för ibland gör vi faktiskt sånt på jobbet också.

Han ondjorde sig över julen, hur mycket han hatade den och sa att han gått ur kyrkan för att slippa allt sånt där.

Vad jag egentligen menade var nog att det ju knappast blir mindre jul om man går ur kyrkan. Nej, ska man undvika julen får man nog fly Sverige. Och större delen av västra Europa.

Han sa även att han hatade julklappar - och de har i alla fall inget med kyrkan att göra.

Det har inte min nya ljusstake heller - jepp, fortfarande väldigt, väldigt förälskad. Och eftersom att jag bestämt att den kan vara en året-runt-pryl har jag av-julifierat den.

Annars är det fortfarande väldans mörkt och dimmigt och blött ute. Tycker - som varje år - att det vore en toppenidé att gå i ide. Djuren är smarta de.

Grågrågrågrågrågrå... Det blir liksom inte ljust. Och så blir man trött och grinig och vill bara dra täcket över huvudet och sova, sova, sova.

November känns ofta som en ganska onödig månad. En transportsträcka fram till jul. Ett förlåt till alla er som fyller i November. Men så tycker jag faktiskt.

Det finns ljuspunkter dock. Som vänner. Och ljus. Massor med ljus. Och ljusstakar.

Min nya älskling är från Indiska (såklart) och är egentligen en adventsljusstake. Men jag har en stark känsla av att den kommer bli ett permament inslag i mitt hem. Testkörde den i lördags kväll medan jag satt i soffan och åt satsumas och chattade lite.

Och den fick fem adventsstjärnor av fem. Det fick chatten också. Och vännen som erbjöd gräddfil och ett öra. Synd bara att feberfrossan vann över gräddfilssuget.

Eller kanske snarare förmiddag, närmar sig lunch. Och jag har fortfarande pjamas. Underbart.

Regn ute, mörkt inne. Vill ut och shoppa, men magen är tveksam.

Vi får väl se vem som vinner.

Jag behöver verkligen mer prylar.

Jo, det gör jag!

Har börjat bra. Vaknade faktiskt nästan utvilad. Kände mig i alla fall inte medvetslös när jag släpade mig in i duschen. Tog mig en titt i badrummet och bestämde mig för att lite shopping behövs. Tant Bruuns hjälp var ovärderlig, men jag behöver lite mer lull lull. Har blivit besatt av inredningsspöket tror jag.

När jag kom ut rörde himlen på sig. Ut ur huset alltså, inte badrummet. Det var inte jämngrått, utan molnen skiftade i färg och svepte fram över en blekblå bakgrund. Från dessa ametistfärgade bomullstussar föll det  - snö!!! Små vita flingor som singlade ner i vinden och fick träd, grindstolpar och en och annan utelampa att se frostade ut. Uuuuuunderbart.

Kollektivtrafiken var på min sida och jag vara bara 5 minuter sen till jobbet. Till skillnad från de 75 minuter sen jag var igår. Fast det hade egentligen mer med min oförmåga att lämna sängen än kollektivtrafiken att göra.

Fick genom mailen reda på att Justin Currie ska spela med ett storband i Aberdeen den 26 mars. Hmmm, det var ju faktiskt ett tag sen jag var i Skottland nu och Aberdeen har jag ju aldrig varit i...

Äsch, jag får se. Det finns andra saker som lockar. Shopping, som sagt var. Lampor, mattor, ljuslyktor, överkast, kuddar, pryttlar. Jag som slängde ett ton pryttlar i samband med flytten. Jag har tydligen inte lärt mig nånting.

Och...idag blir det officiellt. Pratade med fastighetsskötaren som "hade bokstäverna i fickan". Idag när jag kommer hem kommer mitt namn att sitta på dörren. Mitt namn. Min dörr. Min lägenhet!!!!

Vi får väl se hur resten av dagen artar sig - men det är en månad kvar till Lucia, det ligger snö på taket utanför fönstret och jag anser att livet är rätt underbart.

Åh, nej! Börja inte redan! Stönar några av er nu. Men se - det tänker jag visst det. För det är faktiskt bara 44 dagar kvar till Julafton. Eller 43. Det beror lite på hur man räknar. Rätt eller fel eller så.

Men - jag har just bokat mig en liten lägenhet i Linkeboda. Precis som förra året. Och precis som förra året skulle jag givetvis hellre fira julen hemma eller i en stuga i skogen med bara vänner.
Med snö upp till öronen och mat och godis att göda en liten armé. Öppen spis och julmust och sånger och hela baletten.

Fast baletten får vara försktiga så att de inte välter granen.

Gran ska jag inte ha någon i år. Men det kan bli en en. Och i år ska jag göra skinka. För i år har jag en ugn. En riktig ugn som ger stekyta och sånt som ugnar ska göra.

En hel timme kvar till lunch... jag som är hungrig nuuuuuuuu!

Hur som helst så känns det bra att ha min egen lilla lya i hemstaden. Det är så skönt att komma dit, skruva ner tempot och vara...hemma.

Julen blir inte som den brukar i år heller. Nya tider ger utrymme för nya traditioner. På gott och ont. Och det är väl egentligen bättre att följa med strömmen - sin eget livs ström - än att försöka streta emot. Det finns viktigare strider att utkämpa.

Jag har egentligen bara en fundering just nu... Kan man ha både ljusstake och stjärna i samma fönster?

Vaknade halv åtta imorse och försökte tappert somna om eftersom jag kunde och fick. Men nehej då. Så, jag gick upp och fånglodde på dumburken någon timme tills det var ok att börja väsnas. 
Fick en massa gjort på kort tid. Så nu ser det faktiskt ut som ett hem här. Bara ett gäng lådor som ska snickras ihop och sättas in i bordet. 
Men de sparar jag till det för avsedda fikatillfället.

Eftersom min "date" tyvär blev inställd passade jag på att göra det jag inte orkat eller hunnit sedan jag flyttade hit - nämligen att ta en promenad och utforska omgivningen.  Med kamera.

Och jag måste säga att trots att det är världens ände och fel sida av stan och allt annat - så är det ganska fint i världens ände på fel sida av stan.

Konstaterade också att jag måste bo i WoHo. West of Hornstull. Vet inte om det är lika cred eller hippt eller vad man nu säger som SoFo (som betyder South of Folkungagatan för er som inte vet. och det är tydligen väldigt cred...eller hippt...eller nåt). Men lite coolt måste det ju vara eftersom det går att göra en förkortning av det. Eller?

Hur som helst. Så här ser det ut på samma avstånd från mitt hus som jag förut hade en fotbollstadion.

Om jag hade den utsikten från mitt fönster skulle jag nog inte gnälla hälften så mycket. WoHo!!

Är livet idag. Inga katastrofer, bara en massa såna där småsaker som utmanar mitt humör och får mig att vilja yla.

Saker som skoskav, värkande bihålor, långsam dator och ett till synes ändlöst jobb med att vika papper som sen ska ner i kuvert.

Nej, inte ändlöst. Det var att ta i. Jag vet exakt hur många papper jag behöver vika eftersom maskinen inte vill utan att slita sönder dem. Nämligen 1649 stycken. Har vikt sådär en 200 snart. Och är redan trött på det. Jag förstår mycket väl att maskinen protesterar. Det är en mycket klok maskin.

Men, tror samtidigt att vika papper ligger fas med vad min intelligensnivå klarar idag. Bihålevärken för även med sig en enlak yrsel som liksom slår ut det mer avancerade tankeverksamheten.

Så jag ägnar mig åt små tankar. Som att det var härligt att vara hemma i Östergökland och ladda batterierna i helgen. Och att Antiques Roadshow borde visas tidigare på morgonen så att jag slapp komma försent till jobbet varje dag.

Och att jag verkligen behöver köpa nya skor som inte nyps.

Annars har julabstinensen börjat bli allt svårare att stå emot. När jag sluter ögonen ser jag nysnö mot en stjärnklar himmel. Jag hör avlägset bjällerklang och känner doften av glögg.

Så, igår när McGyver informerade mig om att det bara var 8 veckor kvar till jul så gav jag mig tillåtelse. Jag petade i Mannheim Steamroller i CD'n, lutade mig tillbaks och bara njöt.

För med ljuvt klingande julmusik i öronen står man ut med både skoskav och pappersvik.

Får man genom att...tja, inte sjutton vet jag. Generna skulle jag tro. Eller transplantation. De här benen skulle jag vilja ha i alla fall.

Kan det vara hösten måntro? Eller är det bara livet som sugit musten ur mig i största allmänhet.

Känner mig livstrött liksom. Har svårt att uppbringa entusiasm för något.

Tror jag väntar på julen. Då brukar jag piggna till.

Har tjuvstartat med lussekatt o julmust. Och lite julmusik. Ja, redan. Men det snöade! Och då får man lyssna på julmusik. Så står det i klostrets stadgar.

Väntar också på att kopiatorn ska bli färdig så jag kan börja plocka pärmarna. Det är ok, då fryser jag inte så mycket.

Ringde och gratulerade lilla mamman på födelsedagen igår. 65. Om saker vore "som de skulle" så skulle hon ha gått i pension i år. Inte suttit där på hemmet. Jag var så ledsen efter vårt samtal, för jag förstod ingenting av vad hon sa. Det var bara läten. Och jag hörde hur frustrerad hon var att jag inte förstod.

Men ändå, med vissa saker i perspektiv, så känns det skönt att trots att jag inte kan prata med henne veta att jag står henne nära. Vissa kan prata med sin mamma men ändå inte. Och det är så mycket svårare.

Fast visst, klart jag önskar att det vore annorlunda. För många av oss. Önskar att de där man så gärna skulle vilja prata med skulle vilja lyssna.

Men, man får inte alltid som man vill. En del dör ifrån en, en del går sin väg och en del liksom bara flyter bort. Det är så livet är och det är bara på film man får avslutning, closure, och kan gå vidare.

Vi andra, vi väntar. Och hoppas. Och under tiden antar jag att man får göra som Carina skrev i sin blogg - man får helt enkelt skratta åt eländet.

Jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var väl roligt hurra! Tja, i alla fall för mig som sitter inomhus och kan njuta av synen utan att behöva ge mig ut i det. I alla fall under de närmsta timmarna.

Ska åka in till stan och hämta mitt kontrakt på lägenheten - har liksom glömt det. De ringde från fastighetsbolaget igår och påminde. De frågade också hur jag trivdes i nya lägenheten och jag muttrade något om att det var ok.

Det är inte alls så illa som jag tycker. Ja, det är lyhört. Ja, det är silverfiskar på ställen silverfiskar inte borde vara. Och ja, jag saknar Solna. Men efter att Tant Bruun och hennes magiska fingrar (och borrmaskin) hjälp mig i helgen så börjar det faktiskt se ut som ett hem.

Och min marockanska vikskärm är såååå snygg!!!

Så - det är bra. Allt är som det ska. Det är bara min attityd som måste justeras. Dessutom har jag - efter endast 4 veckors pendling - drabbats av tunnelbaneseende. Det är en företeelse som faller under "Sköt dig själv skit i andra"-kategorin.

Likt ett gäng zombie-lämlar hasar vi oss av tunnelbanan för att byta till andra transportmedel. Och ingen nåd visas den som är långsam, gammal, ung, vilsen eller handikappad. Åh, nej. Vassa armbågar och onda blickar utdelas och Gud förbjude att du skulle råka stanna till för att ta reda på var din anslutning går ifrån.

För er som är från eller är bekanta med Linköping finns ett liknande fenomen. Nämligen ett gäng cyklister som varje morgon och varje kväll kom susandes genom tunnlarna under Brokindsleden på väg till eller från arbetet. De var fruktade pga sin förmåga att likt en rasslande tsunami svepa med allt i sin väg.
Det finns skrönor om en kille som var ute och cyklade i sakta mak längs med Stångån och som råkade svepas med i klungan och sedan trampade så att svetten skvätte hela vägen till Ekholmen* innan han lyckades ta sig loss och kunde vänta tillbaks in till stan.

*Ekholmen är ett bostadsområde i Linköping ca 7 km från stadskärnan där många av SAAB-arbetarna bor.

Jag tycker inte om att ha tunnelbaneseende. Jag blir lite rädd för mig själv när jag känner att jag bara trampar på utan att ens titta åt sidan och ägna mina medpassagerare en sekund.
Men jag vet ju att det finns både värme och hjärta här i denna kalla huvudstad också. För jag fick lite av den igår.

Två härliga C'n mötte upp och kollade på en utställning på Armémuseum. Utställningen var inget vidare, men sällskapet var desto bättre. En stor dos antibiotika mot Tunnelbaneseende.

Nu har det slutat snöa. Och jag ska väl jobba lite. det är ju faktiskt därför jag sitter och kavar tvärs över stan varje dag.

Jag ska gå på mitt livs första opera.  Verdis Aida.

I New York.

Fast i Hallunda.

Hur det går till?

Det vet i sjutton. Det är väl en sladd eller nåt.

Blev fisk. Och inte vilken fisk som helst, utan silverfisk.

Nej, jag åt den inte. Men den låg där - mitt på tallriken som jag plockade ur skåpet.

Mysigt - not!

Imorrn blir det älgfärsbiffar med kantarellsås. Med eller utan silverfisk återstår att se.

Godnatt.

Nån som kommer ihåg dem? Med låtar som "Unbelievable" och "Children".

Deras skiva "Shuberts Dip" är fortfarande, efter ganska många år en av mina favoriter. Så pass bra tycker jag att den är att jag faktiskt funderar på att köpa den på CD.
Den och Soup Dragons, och James...fast James har jag ju... Äsch...

Vad jag skulle säga är att en av låtarna börjar med en strof från vad jag tror är en dikt. "This is how the world ends - not with a bang, but with a whimper."

Jag har alltid gillat den strofen. Och det var lite så det kändes igår. Sista dagen i Solna. Sista besöket i lägenheten som varit min trygghet i de stormar som rasat under de senaste åren.

Jag trodde jag skulle gråta massor. Och visst, en tår kom det. Men tack vare en underbar människa som försett mig med distraktion - ironisk nog skulle jag gå på min första fotbollsmatch på Råsunda samma dag som jag alltså flyttade därifrån - så fick jag ett härligt avslut.

Så nu vet jag vad det är de har pysslat med under de sex år jag har undrat. Nu vet jag vad det är som låter, lyser och vilka kompletta idioter som befinner sig därinne.

Puckon! Med minnen lika små som deras underutvecklade penisar. Det var en himla massa hånande av Djurgården (som visserligen spelade som krattor och en samling andra trädgårdsredskap) men att AIK själva var nere och harvade...he he...i den lägre divisionen för bara ett par säsonger sedan verkade vara totalt bortglömt.

Ja, ok, jag förstår att jag har missat hela fan-mentaliteten. Men jag kan nog tänka mig att gå igen. Fast då vill jag se Man Utd eller nåt annat lag som jag håller på så att det blir lite känsla. Annars är fotboll väldigt tråkigt. Från läktaren ser man ju inte om de är snygga eller inte.
Och - jo - det är viktigt!

Kändes en smula konstigt att gå ut från Råsunda och inte traska 50 meter hem utan istället ge sig iväg tvärs över stan. Men det gick det också. Och när jag kom till min nya lya möttes jag av - åska!!!

Tänk, det är precis lika mysigt som att lyssna på EMF och gunga runt.

"You're unbelievable!"

Har just kollat på DVD'n "I'm your man" där olika artister t ex U2, Nick Cave och Beth Orton tolkar låtar av Leonard Cohen.

Och det finns ett par låtar som gör mig både tårögd och mållös.

Kände att jag var tvungen att dela med mig av detta. Om ni inte redan hört dem förstås.

Den första är "Chelsea Hotel" framförd av Rufus Wainwright. Den andra är "Tonight will be Fine" med Teddy Thompson.

Jösses, vilka röster, vilken känsla.

Njut.