Idag trillade jag igenom en smula. Dags att ta tag i tack-korten efter begravningen. Och gravsättningen. Men jag vill inte. För det gör jätteont. 

Trösten är att jag vet att de båda har det bättre nu. Inget mer lidande. Ingen smärta. Ingen rädsla. 

Det är min lott. 

Tur att livet är fullt av sånt som väger upp. 

Som en helt magisk himmel från i söndags. Inga fototrix - jag svär. Det såg verkligen ut såhär!

Haft en lugn dag idag. Efter ett par stressiga jobbveckor har jag haft lite problem med bröstsmärtor och andningen, så idag blev det bara lite städ och en liten prommis till affären. 

Fast, var ju bara tvungen att rasta kameran en sväng också. Och då träffade jag på ett gäng "kompisar" som hade ungefär samma tempo som jag. 

Fast jäklar vad snabba de var på att dra in spröten. Som jag för övrigt gissar är ögon. 

Som sagt var - macrofoto öppnar upp en helt ny värld. Kanske jag till och med kan bli faschinerad av spindlar?

Nej, där går gränsen. Håller mig till sniglar. 

Välommen till snigalleriet.

"Du är för nära!"

"Mmmm, regnvåt pinne! Det bästa jag vet!"

"Jag håller ett öga på dig! Passarej!"

"Måste...pust...hinna...fram...pust...innan...buffén...pust...stänger!"

Att ha en rejäl zoom är inget nytt för mig. Det har nästan varit ett måste. Inte för att jag är överdrivet nyfiken av mig...eller, ok, det är jag. 

Som när man smyger förbi Globen och Sky View och undrar vad tar de kort på däruppe egentligen? Svaret?
Kolla själva:

Ganska onödigt att betala 120 spänningar för att ta kort på ungarna, kan jag tycka. Fast, de kanske inte står still annars. 

Stod still gjorde ett par skalbaggar jag hittade på vägen hem. Ja, jag erkänner att jag - Kinna - räddast-för-all-speciellt-sånt-som-kryper-och-flyger stannade och tog kort på skalbaggarna. 

Undrade varför det liksom satt två och två... Borde jag ju ha fattat. Varnar känsliga läsare. 

Blev så imponerad av det där med macrofoto (alltså, väldigt nära) att jag stökade runt där i diket i säkert en halvtimme och fotade maskrosor och skalbaggar. 

Sådär har jag aldrig sett en maskros förut. Tack vare Nora har jag upptäckt en helt ny värld. 

Och jag som bara skulle ta kort på Stadshuset. Och det gjorde jag ju.

Ja, jag tjatar. Det är snart resdags. Men efter att inte ha rest nånstans alls nästan på läääääääääängre skriker min själ av glädje över att få komma iväg på äventyr. 

Och visst, jag kommer säkert gnälla och tycka att det är bättre hemma och varför i sjuttsingen skulle jag ge mig iväg till nåt konstigt land där allt är ovanligt. 

Men är inte det själva vitsen med att resa? Att allt inte är som vanligt?

Nu är ju inte jag någon äventyrare av rang, så jag önskar mig ovanligheter i civiliserad form.

Och jag önskar att jag snart sitter med ett flin på läpparna och en resa bokad till Irland. 

För nu tjejer (och eventuella killar), nu suger det rejält i Irlandstarmen. 

Har ju inte varit där på två år. 

Fast... jag känner nog igen det

Giants Causeway i underbart Atlantsalt regn. 

Är det inte svårt att bli när en perfekt fullmåne hänger utanför fönstret och lockar. Trots att pjamasen är på och det är natti-nattidags för flera timmar sedan. 

Speciellt som jag har sett folk på internätet som har tagit fantastiska bilder på månen med "min" kamera. Jag lyckas aldrig få till det sådär kristallklart. 

Fast, vid närmare eftertanke hade de nog stativ. Och rätt inställning. 

Jag lutade mig mot ett staket och svor en massa. Förmodligen inte rätt inställning. 

Men, helt pjåkigt blev det inte. Eller vad tycker ni?

(Visste ni förresten att kratern på Månens "sydpol" är 7,8 mil i diameter?)

Vad var det? 

Det var de japanska körsbärsträdens blomning i Kungsan i Stockholm. Visst, det tog ca tre veckor från knopp till fall, men det verkar ändå gå lika fort varje år. 

Om bara ett par dagar kommer det vara över och då kommer horderna av människor som vallfärdat för att ta kort få...tja, ta kort på något annat

På ett sätt önskar jag att det kunde få vara hela sommaren. Men visst finns det en charm med att det bara är ett par korta veckor på våren. Det gör det lite dyrbarare på något sätt. Annars skulle man nog ta det för givet och inte ens reagera på hur vackert det är. 

Som solnedgångar, till exempel. Bland det vackraste som finns. Men hur ofta stannar vi upp och verkligen tittar?

Jag har blivit hemmablind nu. Känns som om Stockholm är görtråkigt. Jag har fotat varenda gränd, våg, körsbärsblomsblad och kyrktorn. 

Tror inte Parisresan kommer få mig att se Stockholm på ett nytt sätt, men som med körsbärsblommorna kommer det vara underbart och kort. Det tror jag i alla fall. 

Och till träden i Kungsan säger jag tack för uppvisningen och vi ses väl igen nästa år. 

Snart är det Paris-dags. En månad kvar. Och jag är nervös. 

Det är ju inte första gången jag ska ut och resa. Men det är första gången jag åker ensam till ett icke engelsktalande land. Och det tycker jag är läskigt. 

Men samtidigt orkar jag inte vänta. Vänta på vad?

Jo, jag hade en fånig idé om att jag skulle åka på kärlekssemester till Paris tillsammans med...någon. Men nu verkar det som om någon bestämt sig för att inte dyka upp. 

Och om jag ska vänta tills han eventuellt gör det kanske jag inte är i skick att åka någonstans alls. 

Så - kinnor kan, sägs det. Den här kinnan ska våga åka till Paris. Alldeles ensam. Och hoppas på att hon inte kräks på alla romantiska par. 

Läskigt är det - som sagt. Men också otroligt spännande. Paris har något att ge mig. Och kanske kan jag ge något tillbaks. Vi får väl se. 

Återkommer med bilder. Och vem vet, kanske det blir en och annan bild innan dess också. Om jag hinner. 

"Come fly with me..."

Igår när jag vaknade var världen vit. Som om någon under natten busat och använt alldeles för mycket tippex. 

Eftersom jag är smått galen tänkte jag att det kunde vara coolt att se om körsbärsblommorna slagit ut i Kungsträdgården - de var på g förra helgen - och om de i så fall var täckta av snö.

Nu kom jag inte så långt. Jag hamnade i Liljeholmen där jag hux flux blev med iphone och tillbringade ett par mycket trevliga timmar i angenämnt men en smula nervöst sällskap. 

Inte på grund av mig, utan för att hon skulle ut och resa. Ända till Florens. Ser fram emot att få rapporter därifrån. 

Själv var jag duktig i fredags och skaffade mig ett pass. Jag skaffade mig även nya skor, och idag blev jag med handväska. Nödvändiga inköp då jag har en tendens att använda saker jag gillar tills de faller i små bitar. Som skorna. 

Hade angenämt sällskap vid skoinköpet också. Jag har tur som har kompisar att hänga i galleriorna med. 

Idag sken solen och kämpade för att smälta snön som låg kvar från igår. Små sjöar och bäckar glittrade i solen, men vid horisonten lurade en buse.

Skyndade in till stan för att hinna få ett par kort på eventuella blommor innan molnen kom ifatt mig. Jag fick fem minuter på mig. Som tur var hade bara en handfull blommor slagit ut - så jag får fler chanser under veckan. Förutsatt att vädret samarbetar. 

Fast, blommorna ser ju likadana ut som förra året, och året innan det. Så, ni vet ju inte om jag använder en färsk eller gammal bild

Kunde ju inte låta bli att ge mig ut en sväng när solen formligen stod som strålar i backen utanför persiennen. Påsklunchen blev inställd pga sjuk bror. Så jag tryckte i mig ett kokt ägg och två kalla prinskorvar på stående fot innan jag greppade kameran och styrde kosan mot stan. 

Tänkte ta en prommis från Gamla Stan till Kastellholmen. Men efter att närapå blåst i sjön vid Skeppsholmen ställde jag in de planerna.

Istället bestämde jag mig för att försöka hitta några påskliljor. Vore ju inte omöjligt, tyckte jag. Och visst fanns de lite här och var. 

Men först försökte jag vara lite konstnärlig. Ännu mer konstnärlig försökte jag vara när jag skulle lägga ihop korten. Blev mest skräp. Så jag gav upp och bara lekte lite. 

Om ni undrar vad det randiga är så är det en "sittplats" vid Gustav III statyn. Men jag satte mig inte där. Jag strosade över till Kalle Dussin (Karl XII) och satte mig på en stol vid den stängda serveringen. Och där ägnade jag mig åt en stunds avancerad kamera-akrobatik. 

Jaja, jag hade roligt i alla fall

Strosade sedan via Hötorget tillbaks till Gamla Stan. På Drottninggatan köpte jag en korv och kikade på folket - mest turister - som njöt av solskenet. För i lä var det riktigt behagligt. 

Hoppas ni får en bra Påsk. 

Så har man flyttat fram klockan. I år har jag inte märkt någon skillnad. Kan bero på att jag har fullt upp med att vara tokförkyld. Vilket jag som vanligt inte har tid med. 

Men, men, inte mycket att göra åt. 

Jag tycker om den här tiden på året. Det är skönt att se livet spira och vakna till överallt fast jag själv fortfarande står i dödens skugga. 

Men visst kan jag se ljuset. Och visst när jag ett hopp om att det här året trots allt kan bringa fantastiska stunder och överraskningar. 

Ta hand om er och era kära och möt mig i framtiden. För, vi är ju redan där. 

Den första kvällspromenaden utan thermo-overall är alltid speciell. Särskilt om man får dela den med någon. Nån gång kanske det kan få bli jag. 

Hoppade på tunnelbanan till Kristineberg igår. Fick för mig att jag skulle fånga solnedgången från Fredhäll. Både uppifrån klipporna och nedifrån gångbron vid vattnet. 

Kom iväg lite sent. Så... 

Jag hittade hus, och något som såg ut som solen. 

Kan den vara vara där, bakom muren?

Nope, den hade redan gått och lagt sig. 

En lampa vid Lilla Essingen försökte tröstlysa, men det var junte riktigt samma sak. 

Stod och lät mig hypnotiseras av trafiken en stund innan jag insåg att det var för mörkt, kallt och halkigt att slingra mig ner till vattnet den här gången. 

Så jag får återkomma härifrån. Gärna med sällskap. 

Är den här snart, våren? Kommer den att ha med sig något bra? Vågar nästan inte hoppas efter hur februari var. Vågar nästan inte dra djupa andetag och släppa ner axlarna. Väntar bara på nästa smäll. 

Men kanske har jag fått min del för i år? Kanske är det värt att skaka loss och dra ett djupt andetag. 

För snart två år sedan var jag i Oxford. Dit skulle jag gärna vilja åka tillbaks. Och möta våren. 

Åt iofs pannkakor igår. Men det har blivit mycket färdigmat de senaste veckorna. 

Är fortfarande zombie. Nu även med nåt träligt virus. Eller så har sorgen tagit sig fysiska former - som host och rinnande näsa och igenkloggat huvud. 

Jaja. Jag går upp på morgonen och somnar ovaggad på kvällen. 

Ikväll ska jag försöka hålla mig vaken till klockan åtta och kolla på Melodifestivalen. Skulle inte satsa pengar på att jag klarar det. Och det är ju inte som om man inte får reda på vad som hänt i morgon i alla fall om jag skulle somna innan. 

Fast - för att öka chanserna tänker jag ta en tupplur nu. 

Har en massa bilder från förra veckans fotoutflykt. Men de får vänta. För nu dokumenterar jag den gågna veckan. Morgon och kväll. 

Gonatt!

Jag hann sitta några timmar hos mamma i lördags innan det var dags att säga farväl. Jag strök henne över håret och höll hennes hand, sjöng "sov du lilla videung" fast bytte ut vide mot mamma.

Jag vet inte om hon hörde mig eller ens märkte att jag var där. Men när jag kramade hennes hand tyckte jag att hon kramade tillbaks. Och det tänker jag fortsätta tro att hon gjorde. 

Det är svårt att inte vara helt introvert just nu. Vill helst bara ligga hemma på soffan och stirra i väggen. Men livet ger inte riktigt utrymme till det. Och inte är det särskilt givande i längden. 

Brorsan har plockat ihop de sista sakerna och kört dem till förrådet. Så nu är mammas rum tomt. Någon annan som behöver rummet kommer snart att flytta in. 

Och tomt känns det. Egentligen - praktiskt sätt - så gör det ju ingen större skillnad i mitt liv. Jag träffade ju inte mamma så ofta sista året i alla fall. Såg henne bli gradvis sämre. Men vi hade ingen daglig kontakt - inte som förr när vi pratade i telefonen nästan varje dag och sågs minst en gång i veckan. 

Det har jag saknat länge. Har saknat och sörjt min friska, vackra mamma. Och nu kan jag tillåta mig att sörja på riktigt. För nu är hon borta. Och det är den biten som gnager i hjärtat och gör ont. Aldrig mer. 

Jag gillar inte aldrig mer. 

Kommer nog bli färre besök i hemstaden nu. Fast, vem vet vad livet har i bakfickan. Ett galet infall kanske leder till...tja, ingenting antagligen. Men just nu har det i alla fall gett mig tröst och en antydan till ett leende. Och det räcker långt. 

Långt bort är hon nu, mamman. Någonstans mellan Domkyrkan och månen. Var hon än är hoppas jag att hon är hos pappa och att de är lyckliga. 

Sov gott, lilla mammaung. 

Känns lite, nej, väldigt konstigt idag. Fick ett sms av min bror straxt efter klockan sju imorse. Personalen på mammas boende hade ringt och sagt att mamma var sämre. Och med tanke på att hon inte precis slog frivolter igår så betyder nog tyvärr sämre bara en sak. 

Så det känns konstigt. Men det som känns ännu konstigare är att jag stökar runt här. Håller på att diska och göra frukost, har betalat räkningarna. Tänkte kanske damma lite. 

Men det är nog inte konstigt. Det är nog ett helt normalt flyktbeteende. För jag börjar känna paniken i kroppen. Precis som när de sa att det nog var dags att säga hejdå till pappa. 

Jag har ju vetat att det är på gång, men nu när det närmar sig...nej, då vill jag nog inte att det ska vara så. 

Så därför pysslar jag om mitt bo sålänge. Ställer saker i ordning. För jag tror att jag inte vet när jag kommer hem igen. 

Eller, alltså - vet inte om jag kommer hem ikväll eller imorgon. Men det kan ju vara skönt att komma hem till någon form av ordning. 

Tja, ni fattar.