Är lite småsur, såhär på tisdagseftermiddagen. På inget särskilt. Är nog hormoner. Och en liten smula sockersug. En ganska stor liten smula. 

Åkte inte ifrån matlådan idag, tack och lov. Eller, tekniskt sett var det faktiskt den som åkte ifrån mig med tunnelbanan förra veckan.

Jag försöker minska mina portioner, har insett att jag äter alldeles för stora laddningar. Men idag tror jag att mina tre fläskkorvsbitar, min potatis och mina två broccolibitar var i minsta laget. För nu är det en timme kvar till mellis och jag börjar morra så smått. 

Har Paris som morot. Mmm...morot... 

Experimenterar dessutom med att leva billigt. Så jag lever verkligen upp till mitt bloggnamn nu. Är närapå asketisk. Tja, om man bortser från kladdkakan jag bakade igår. Men den blev bränd, så jag led faktiskt lite av att äta den. 

Nej, jag åt inte upp hela. Hade tänkt ta med den till jobbet. Men, som sagt var, den var bränd. Inget kul att bjuda på.

Bjuda på foton tänker jag inte heller göra. Har gått i fotostrejk. Inget kul längre. Onöjd med mig och med kameran. Eller, kameran är jätteduktig och tar finfina kort. Men...jag är inte säker på att jag klär i den. 

Därför är jag onöjd. 

Kunde bara inte låta bli. Lyssnade på The Corrs igår. Får mig alltid så himla sugen på chokladkola. Varför?

Därför:

"Well now my body's weak - so just give me a Riesen
And my make-up's off - so just give me a Riesen
And my defense's down - so just give me a Riesen
Give me a Reisen
Give me a Reisen"

Det är inte lätt att lägga av. Cold turkey funkar inte. Mmm, rökt kalkon och keso med skivad avocado och ägg...

Se!! Det går inte att bara sluta äta. Men visst, det går att sluta tvärt att äta dåligt. Även om det också kan vara ganska svårt. När man är van.

Jag ska inte påstå att jag tillhör kategorin som gjort "allt" för att gå ner i vikt. Det har jag inte. Jag har försökt mycket, men oftast lagt av när det tar emot.

Däremot har jag nog provat allt för att gå upp i vikt. Med lyckat resultat. Och det är något jag ägnat mig åt under lång tid och med stor entusiasm.

Så, det är inte konstigt att det är svårt att sluta. Och cold turkey funkar ju inte som sagt var.

Jag tillhör kategoring som håller med experterna när de dragit slutsatser som passar mig de säger att man ska göra små förändringar, och kanske bara en i taget. Då är chansen större att man lyckas arbeta in en ny vana.

Och jag tror att det har hänt något litet.

Vågen gnäller lika mycket och visar envist samma siffror. Jag pendlar i vikt - som nästan alla gör - och kan diffa på upp till tre kilo på två dagar. Så jag brukar jämföra högsta och lägsta och sedan utgå ifrån att den lägsta är sanningen.
(Jamen, kom igen - om ni vägde som jag skulle ni också gripa efter halmstrån!)

Men ändrigen kan jag se i mitt dagliga beteende. Istället för att på autopilot ragla in på kiosken och köpa en halvliter cola och en stor kexchoklad att sparka igång dagen med dricker jag en proviva shot innan jag åker hemifrån och inmundigar sedan en tallrik Special K väl framkommen till arbetet.

På samma vis har jag lärt mig att undvika chips-gången i affären och kommer ut med det jag faktiskt skulle ha. Jag är lika imponerad varje gång.

Har börjat känna mig en smula piggare i huvudet och har inte lika stor lust att begå massmord i tunnelbanan. Så kanske gör det en smula nytta ändå att skynda långsamt.

Helt plötsligt, bara sådär utan förvarning, blev jag sugen på teppanyaki. Eller, helt plötsligt var det väl inte. Googlade på vilken som är Stockholms längsta gatan och hamnade på På Stan, DN's hemsida.

Där stod det lite frågor och svar, och en av frågorna handlade just om teppanyaki.

Har bara provat det en gång, och det lilla jag kunde äta var rätt smaskigt. Men, det var själva konceptet som tilltalade mig. Att sitta där runt en stekhäll och se sina matbitar bli tillredda. Ganska frustrerande också iofs när man är tokhungrig.

Så, jag följde tråden, smög mig in på Murasaki's hemsida och läste deras meny. Enligt svaret på På Stan var det nämligen det enda ställe - förutom Hasseluddens Yasuragi - som har teppanyaki i Stockholm. Det kan ju ha ändrat sig, men det har jag inte kollat.

Hur som helst, tyckte stället verkade mysigt, så jag läste menyn och kände hur jag suckade. Dels var det dyrt som satan, och dels innehöll alla deras menyer fisk, skaldjur och allt däremellan.

Visst, huvudrätten var en entrecoterulle med vitlök och vårlök. Men för 600 kronor? Nja...

Och visst, igen, ska man äta traditionell japansk mat så bör man gilla fisk. Eller tåla det. Och det gör ju inte jag alla gånger.

Hade hoppats på ett vegetariskt alternativ, men det verkar inte funka så. I alla fall gjorde det inte det på Hasseludden. Trots att jag sa till vid bokningen, incheckningen och när hovmästaren tog emot oss i dörren fick jag ändå mina grönsaker stekta tillsammans med pilgrimsmusslor. Kocken sa att han inte blivit informerad och att jag borde sagt till i förväg. Ja, det borde ju jag ha tänkt på.

Det är väl ändå ok för mig, jag blir ju bara magsjuk av skaldjur. Men det finns de som kan dö.
Och nog tycker jag att de i så fall borde informera redan vid bokningen att maten kan innehålla spår av fisk - /skaldjur.

Fast, å andra sidan, om man är så korkad att man försöker äta en fiskfri meny på en japansk restaurang - tja, då får man förmodligen skylla sig själv.




Ps. Jag vet, entrecote är inte heller särskilt vegetariskt.
Pps. Den längsta gatan är för övrigt Vallhallavägen.

Jag vet, jag borde inte. Det är elakt att driva med folk som inte kan stava. Men, vad sjutton. Jag kan inte låta bli.

Vår lilla lunchresturang på hörnet, som för övrigt serverar väldigt god mat, har inte riktigt fått till det där med stavningen.

Eller så är det precis det de har.

I veckans meny läser vi att de bland annat serverar:

Nött stek med champinjongås och potatisgratäng. Man kan dessutom få falafel tallrik med tillbehör (bestick?), och plommonspäckad kärna.

Det sista kanske inte ens är roligt, utan en riktig maträtt. Isåfall är det jag som får skämmas. Fast, jag har svårt att se vad plommon har med mat att göra.

Färska direkt från trädet, ok. Men torkade och inblandade i mat? Nää...yuck!

Kanske skulle gå och ta reda på vad en champinjongås är.

Och kasta lite...nä, nu har jag glömt hur ordspråket går...Ägg i hönshus? Glas i stenhus?

Soppa framför min egen dör.

Fniss.

Det blev ingen glögg igår. Det blev en jultallrik istället. Sponsrad av Scan skulle man kunna tro. Om jag inte hade betalat för den alltså. Men de andra sorterna jag provat har inte rätt "känsla". Eller smak.
Nej, Scans julskinka, Scans julköttbullar och Scans prinskorv ska det vara. Inte julvarianten dock, utan delikorvarna. Med lite potatis och rödbetssallad och sen var lyckan gjord.

Ok, en ägghalva och en sillbit hade nog slunkit ner om jag haft dem. Men nu börjar det verka jul, banne mig. Så, julkorten blev skrivna. Har säkert glömt någon. Isåfall ber jag så hemskt mycket om ursäkt.

Det låg ett kort och väntade på mig här imorse. Från "mina" tjejer på konferensfirman. Det var en julgåva från Delicard Kitchen Tools.
Jag får välja bland ett antal kökstillbehör. Knivar, bakformar, kastruller, redskapsset m m.

Funderade på kniven. En riktig kockkniv är dyr och mycket bra att ha. Men jag tror faktiskt att jag lutar åt grillpannan. Har velat ha en i en herrans massa år nu, men har liksom aldrig kommit mig för att köpa en.
Och om jag kan få en - kvalitetsvariant också, inte bokklubbspremie - så varför inte.

Så, hurra för mig. Det lönar sig faktiskt att arbeta hårt ibland.

(IIiiiih!! Jag har fått en julklapp. Hurra!!)

Är en ganska okänd diet som i dagens låg-kolhydrathysteriska samhälle knappast kommer attt finna mycket gehör.
Men den funkar för mig.

Pga brist på pengar, ork och aptit har jag de senaste veckorna mer eller mindre levt på limpmackor. Har dock varierat pålägget en smula för att få variation. Samt stått i köket och olde-dole-doffat mellan O'boy, nyponsoppa eller kräm som eventuellt tillbehör.

Det måste sägas - få saker är så goda som en alldeles färsk Skogaholmslimpmacka med ost och saltgurka (färsksaltad, inte den som heter saltgurka men smakar ättika och bor i burk) och ett stort glas kall O'boy till.

Hittills har dieten fått mig att tappa nästan 3 kilo. Vilket varken syns eller känns. Men det påverkar motivationen en smula.

Ja, jag köpte både cola och ostbågar igår. Men de hamnade aldrig i munnen. Gick direkt i skåpet utan att passera gå.

Inte heller hamnade jag halvt medvetslös i soffan, snarkandes igenom Idol, vaknandes med dregel på kudden (som är så mysigt) för att stappla in i badrummet och göra kväll.

Nej, fick för mig att jag behövde en liten vitaminkick och köpte mig en Brämhults hallon- och blåbärsmoothie som jag sörplade i mig på väg hem.
Och jag vet inte vad den hemliga ingrediensen var (raketbränsle?), men jag blev så pigg att när jag kom hem satte jag på David Gray (nej, inte så...fast varför inte...nä, han låter bättre än han ser ut...var var jag?) och dammsög hela lyan - plus ställde mig och hackade grönsaker som jag wokade.

Wok'n'woll!

Ikväll är det dock tillbaks till dieten. Stekt ägg med rödbeta-varianten. Rödbeta som smakar ättika och bor i burk. Och imorrn blir det köttbullemackor med rödbetssallad till lunch.

Variationerna är oändliga!

Länge leve Skogaholmslimpan.

Min kropp är konstig. Och stor.

I värmen är det ett problem för mig. Mest att den är stor, inte så mycket att den är konstig.

Men den vill konstiga saker. Att äta till exempel. Det är 30 grader varmt ute och min kropp vill ha spagetti och köttfärssås. Inget annat.
Tja, i afffären kunde den peka på många saker den ville ha. Glass! Tårta! Chips! Har det fett och socker så ge mig det nu!!

Lyckades brotta mig ut ur affären med nästan det jag skulle ha. Hade varit ännu bättre om kroppen vetat att det var spagetti och köttfärssås den ville ha ogår när jag var i paradiset på jorden - Ica Kvantum i Liljeholmen.

En sval oas, kanske en motsägägelse, men det struntar jag i. Jag har värmeslag. Hylla efter hylla med spännande mat och tillbehör. En delikatessdisk jag skulle kunna tillbringa semestern vid. Kort sagt - en matknarkares våta dröm.

Kampen mot knarket (överätandet) är livslång, jag vet det. Det gör det inte lättare vissa dagar. Men jag tänker inte ge upp.
Jag har aldrig vunnit, men jag har haft övertaget vissa perioder i mitt liv. Och jag ska dit igen.

Trillade dit i tårtsug igår. Köpte två bitar White Lady. Åt halva den ena och konstaterade att den inte alls var så god som i mitt huvud. Idag slängde jag den andra biten.

Istället försöker jag betvinga sötsuget med jordgubbar. Bäst att passa på medan de är som bäst. Så jag skivade några och slängde i en tillbringare kallt vatten.

Vem vet, kanske kan jag lura mig att tycka att det duger? Jag tänker i alla fall försöka.

Det började nog i torsdags, suget efter en gammal maträtt som mamma brukade laga när det var fest.

Jag minns att jag tyckte att det var gott. Vet att jag har fått receptet någon gång i fordom, men kunde inte komma ihåg var det är eller vad som skulle vara i.

Men tack vare matbloggare på nätet och lite detektivarbete så hittade jag receptet.

Mindes att kokboken hette "Det godaste jag vet", det var också namnet mamma gav till den här fläskfilérätten som är både enkel att göra och faktiskt väldigt god.

Enlight matbloggaren hette rätten "Festrätt på enkelt sättt" och är precis som det låter. I korthet är det fläskfilé med röd paprika, champinjoner. Gratinerat i grädde utblandat med chilisås och toppat med ost.

Jag hade givetvis i för mycket chilisås, eftersom det inte ska vara thai-sweet chili utan gammal hederlig "ingenting, ingenting - allt" Heinz. Men det blev gott ändå och jag njöt i fulla drag.

Inspirerad av fredagens succé gave jag mig på mammas fest-paradrätt nummer två. Champinjongratinerad fläslfilé med Hasselbackspotatis.

Och jäklar i min lilla låda vad gott det var. Av någon anledning (lathet) har jag ätit mina kötträtter utan ris eller potatis de senaste åren. Nöjt mig med en grönsallad.
Men det är något extra med en god potatis till. Och Hasselbackspotatis är verkligen värt besväret.

Idag blir det också nostalgi. På somrarna när jag var liten och vi kom hem från landet brukade det bjudas på varma mackor framför tv'n. Lyx! Det var de vanliga med ost, skinka och tomat, och sedan de med kantarellstuvning.
Så, nu ryker de sista torkade trattisarna. De ligger i blöt i köket och väntar på att få lyxa till min sommar...höll jag på att säga. Söndagskväll.

Jag kanske inte vinner några hälso- eller dietpriser. Men jag tycker det är så härligt att ha hittat laga mat glädjen igen.
För, visst känns det lite larvigt att göra festmiddag för bara en. Men, om jag ändå ska laga mat kan jag väl lika gärna göra något gott. Eller hur?

Vill ni händelsevis ha recepten är det bara att fråga

Man kan tycka att jag skulle studsa ur sängen imorse när jag har slöat i fyra dagar. Fyra långa härliga slödagar.

Men icke då. Och detta trots att jag övade igår och gick ner till tvättstugan före sju.

Näpp. Som vanligt var gravitationen extra stark i sovhörnan. Så jag var tvungen att ta till fulmetoder. Nämligen muta.

Jag lovade mig själv kebab-lunch om jag kom iväg. Så nu sitter jag här och svullar.

Är det så gott som jag tänkte? Jajemen!!!

Hmm, vad ska jag muta mig med imorrn då?

Nya numret av Q kanske?

Hoppas, hoppas, hoppas mina grejor från Amazon har kommit.

MMmMMmMmmm.... Vilken god middag jag gjorde. Synd att den tog slut. Snabb, lättlagad och nästan nyttig. Ser inte så god ut - men smakar desto bättre. Tillagningstid ca 10 minuter.

Det här behövs för 1 person:

2 stora nävar frusna broccolibuketter.
3 skivor rökt skinka - ju röktare desto bättre.
1 stor skopa creme fraiche
Några snurrar på Santa Maria's "Roasted Garlic & Pepper" kryddkvarn. (eller vitlök, salt och svartpeppar efter tycke för den som inte har en sån eller vill krydda själv).


Såhär gör man:

Koka upp broccolibuketterna - lämpligtvis i en kastrull med lite vatten. Under tiden det kokar så skär man skinkan in små bitar.
När broccolin är lagom sönderkokt tar man i creme fraichen och kryddorna, rör om lite och petar sist i skinkan. Rör runt lite på eftervärmen och servera sedan. (man ska givetvis hälla av kokvattnet, men jag tyckte liksom det var självklart. Om man inte ska göra soppa - då tillsätts bara en stavmixer.)

Klart!

Och väldans gott!

Jag säger bara Lejonet och Björnen. Tja, de kan nog inte klå Bosse. Men Bosse har ju bara öppet på sommaren - och finns inte i min frys.

Lejonet och Björnen finns inte i min frys...mitt frysfack...heller. Men där finns två byttor med deras glass.

En pepparkaksglass som var rent ljuvlig. Som att äta vaniljglass med ena handen och pepparkaksdeg med den andra. Och en välkryddad sådan.

Den andra byttan är lite festligare. Eftersom det är Nobeldag och allt så blev det champagnesorbet. God som den är - gudomlig med mörk choklad och jordgubbar. Kan jag tänka mig. Tål att tas reda på.

Tur att det finns ljuspunkter i livet.

Och man får ju inte äta upp sina vänner.

Har jag hört.