Västerlånggatan är inte såvärst jättelång, egentligen. Men när man vill hem och sladdar runt i modden bland turisterna, då kan den kännas ändlös.
Har varit en händelserik vecka hittills. Och egentligen har inget hänt. Bara ett skrämselskott som fick mig att inse hur bräcklig min trygghet egentligen är.
Skönt att det var falskt alarm. Nyttigt att få en liten reality-check. Även om jag inte riktigt kan hoppa av glädje över hur verkligheten ibland verkligen ser ut.
Men, men, mycket kan hända på ett år. Och jag har mycket att se fram emot innan det är dags att börja ta tag i livet på allvar.
Så, tills dess kommer jag fortsätta att sladda runt i modden bland turisterna.
Nu är det verkligen vinter och våren som jag längtar efter känns hemskt avlägsen. Idag var det visserligen en utsökt vacker vinterdag. En sån där kall och gnistrande som dagens barn kan tänka tillbaks på och säga till sina barn att "När jag var liten var det minsann riktiga vintrar!"
Vacker vinterdag till trots - om längtan efter värme, vår och blommor lockar alldeles vansinnigt kan man åka till Bergianska Trädgården och kika i i deras växthus. För ynka 50 kronor får man uppleva växtprakt och ett mycket trevligt café. 
Kallt var det ute, men blommorna vet att ta vara på det naturen ger, och det var vackert ändå.
Inomhus var blommorna färggladare och klimatet betydligt behagligare. Nästan så man svettades en smula.
Det finns olika avdelningar inne i växthuset, alla med olika teman och klimat. I öknen kan man bland annat träffa på hattifnatt-kaktusar. Nej, de heter inte så.
Och ber någon dig att dra dit pepparn växer så är det alltså till avdelningen med tropiska nyttoväxter du ska bege dig.
Här fanns även en samling köttätande växter. Vet inte riktigt hur de är nyttoväxter. Men bättre att ha än RADAR antar jag .
I ormbunksrummet hittade jag ett par av mina favoriter.
Tja, där fanns ju ormbunkar förstås. Alla möjliga storlekar och former.
Hittade platsen där muppar föds. I alla fall vill jag tro att snurren rätar ut sig och ploppar ut en Mupp.
I brist på nyfödda muppar beundrade jag denna randiga skönhet. Vad den heter? Glömde jag kolla.
Medan jag och Nora gick runt och fotade passade solen på att sakta sänka sig utanför fönstret just innan mitt batteri beslutade sig för att ge upp.
Ska bli spännande att göra ett återbesök till våren när blommorna utomhus också får en chans att visa sin rätta färg. Hö hö.
Tills dess rekommenderar jag verkligen ett besök om ni inte har något annat för er.
Halva veckan avklarad. Går sådär. Vill ha pizza med pommes och kinamat. Jajemen.
Men, på fredag får jag burgare med pommes. Så jag ska stå ut.
Det är uppförsbacke, men stegen leder till något bra. 
Attans vad kallt det har varit senaste dagarna. Idag blev det långkalsingar på. Då frös jag om armarna istället. Trots långärmat och sticketröja.
Brukar inte klaga på vintern (så mycket) men jag vill ha snö före jul. Efter kan det kvitta. Visst, det blir ljusare och allt det där som jag brukar tjata om. Men i år längtar jag till våren.
Jaja, får väl lägga till tålamod på den där listan med saker jag ska testa. Fy vad trist.
(Och ja, jag fotostrejkar fortfarande. Men kunde inte låta bli att försöka fånga att vintern kan vara ganska fin också. Så, bilden finns egentligen inte. Det är bara jag som projicerar.)
dag var det vinter på riktigt. Vackert med rimfrost, men bitigt i fingrarna. Får nog testa om smartphone-vantarna jag fick av Nora funkar på kameran också.
Min nya diet lockade ut mig idag. Den innebär att jag inte får äta kakor och sånt hemma. Bara på café. Och när det lockades med bjudfika kunde jag ju bara inte låta bli. Även om det betydde att jag var tvungen att åka till Sigtuna.
Dit kommer jag med all sannorlikhet åka tillbaks. Men inte förrän det blir lite varmare. För idag höll jag på att frysa rumpestumpen av mig. Till och med båtarna hade kurat ihop sig på stranden för att söka värme hos varandra.
Eller så ligger de alltid och kölar lite.
Ibland är det hemskt svårt att släpa sig ur sängen. Gravitationen är extra stark i sovalkoven.
Extra svårt är det när man i drömmen befann sig i ett vårsoligt Rom, men att verkligheten utanför sovalkoven bestod av kall och mörk Hägerstens-januari.
Jaja, på med varma stövlar och mössa (och lite annat däremellan, för anständighetens skull) och mars iväg till busshållplatsen. Marsch...inte mars. Det var önsketänkande.
Ibland lockar ju världen utanför bussfönstret såpass att det blir smit och fotografering.
Idag var ingen sådan dag. Men jag tog ett kort på trafiken vid Brommaplan medan jag väntade på min buss.
Nu börjar det dock bli lättare att pricka in soluppgången som alltid är ett tacksamt motiv.
Nästan lite för enkelt faktiskt.
Släng sedan på lite dimma och ett kyrktorn eller två och sen är saken biff.
Här är ett kort från november. Lite snyggare än Brommaplan.
Tog tåget till Kolmården för att umgås lite med vänner igår. Skulle ha varit ett gäng till, men pga magsjuka blev det bara jag och Tant Bruun med gubbe. Och hund.
Fick god mat, gött prat och en hel del skratt - som alltid. De är goa de där. Och hunden.
Promenad blev det också. Utan svampplockning denna gång. Lite svårt att se svamparna i bäckmörker som det är på landet. Man glömmer bort hur svart det kan bli när man är van med stadslamporna.
Fast, efter ett tag vänjer sig ögonen och man kan börja se skillnad på väg och skog och himmel. Och hund.
Och jisses vilken himmel. Så full av stjärnor. Var ju tvungen att slänga fram kanonen och försöka fånga några.
Lyckades faktiskt över förväntan.
Kommer till det senare. Men först - stan är full av folk! Speciellt valda delar, och i synnerhet Moderna Muséet.
Jag och C träffades där vid elva för att se utställningen om Turner, Monet och...Twombley? Tja, jag ska vara ärlig och säga att hans tavlor var enligt mig inte värt entrépriset.
Men det var definitivt Monet's "Katedralen in Rouen i morgonljus". Har älskat de tavlorna (en serie i olika färger) sedan jag såg en av dem i min konstvetenskap-bok för 11 år sedan. Kolla själv:
Vill ni se den eller de andra tavlorna, passa på nu innan den 15 januari. Se också till att komma så tidigt som möjligt - för när jag och C lämnade museet kunde jag inte låta bli att sjunga lite Veronica Maggio:
"Det är kö från gatan in till hallen"
Nu kommer jag till katten. Det står nämnligen en katt i vattnet nedanför Skeppsholmen.
Nej, inte en riktig.
Men en liten konstgjord som med svansen käckt på svaj håller koll på båtar och annat flytetyg.
Inga flytetyg, men folk var det också i Kungsträdgården. Några åkte skridskor. Några låg i högar på isen. Andra strömmade dit i flock för att hylla små kronorna som gjort storverk på is och blivit världsmästare. 
Själv slank jag iväg hem med stark slagsida, stannade bara till och beundrade utsikten från Norrbro. 
Nu blir det latmaskeri för hela slanten.
Jaha, då var halva första jobbveckan gjord. Precis lagom tycker jag. Och precis lagom mycket jobb också. Nästa vecka blir det hela dagar och mer att göra, men då ska man ju liksom vara igångkörd.
Årets första biobesök avklarat. Sherlock Holmes. Snark. Ok, snyggt gjord - precis som ettan. Men, önskar att de lagt mer krut på historien än på...krutet. Pang, poff och skrammel med vapen hör väl tyvärr hemma i en actionfilm. Men man kunde ju önska att just Sherlock Holmes skulle slippa det.
Men icke.
Jaja, trevligt med biodate och middag i alla fall.
Idag hade jag helst stannat kvar i sängen. Men, men, det är snart fredag.
Ska väl ta och sparka igång InDesign. Har en arbetsorder att göra.
Som det har smällt här i kväll trodde jag inte det skulle finnas några fyrverkerier kvar till tolvslaget. Men några fanns det - och några fastnade på kort.
Så, med lite buller och bång hälsar jag det nya året välkommet. Hoppas vi får mycket roligt tillsammans.
De flesta korten blev suddiga, eller så tog jag för sent eller för tidigt eller hade kameran vinklad åt fel håll. Tja, ni vet.
Men se Orion - honon kan man lita på. Han håller inte på och flänger omkring, han, utan står så snällt på himlen och låten Canonen fokusera.
"Du måste se spegelträdet!" sa min bror när vi diskuterade Vinterljus, den sedan några år återkommande ljusinstallationen runt om i Linköping.
Järnvägsstationen och fontänen hade jag ju redan sett, så spegelträdet stod på agendan och klämdes in mellan sjusovande och lunchdate med Belgienvännen.
Hade tjuvläst lite på nätet om de färgglada lampskärmar som skulle förvandla Nykvarns tråkiga lyktstolpar till färgsprakande bloss.
Blev lite besviken, skärmarna gjorde sig inte direkt i dagsljus. Såg mest ut som papperskorgar i plast nedtryckta ovanpå den befintliga armaturen. Men så är jag ju svår att imponera på också.
Imponerade gjorde dock Spegelträdet - trots att jag inte riktigt hann se det som det är tänkt - strålkastarbelyst likt en glitterhandske eller discoboll.
Det gjorde inte mig något. För i dagsljus var det som att se hundrals små historier fångade i varsin glasbit. Trädet, en gammal alm, är dött och ska fällas - men under sin sista vinter har det klätts från rot till gren med speglar. Resultatet - strålande!
Ett annat träd verkade lite avundsjukt på uppmärksamheten och bestämde sig att i samverkan med stormed Dagmar göra storartad sorti. Så, med ett imponerande brak la sig den flerhundraåriga björken raklång på gräsmattan och slet upp en del av cykelvägen i processen.
Mäkta imponerande.
Tacksamma var de som bor i slussvaktarstugan att trädet valde att falla åt åsidan. Och att de andra träden bestämde sig för att bli stående. Annars hade de nog fått tillbringa nyårsafton med att plocka flisor ur potatisgratängen.
Tacksam var jag att jag i alla fall hann springa ner och ta ett kort på de lysande papperskorgarna gatlyktorna som gjorde sig betydligt bättre i mörker.
Tack för den här julen Linköping. Vi ses nog snart igen.
Ok, det är inte riktigt så illa. Jag gillar bara inte när mina cirklar rubbas. Jag vill fira julen med en familj, hemma med gran och glögg och för mycket mat och seg knäck och lätt irritation på rösten som alla andra.
Tyvärr ser inte livet ut så.
Och i år blev min bror tyvärr sjuk. Vilket inte alls är med flit eller för att jävlas med mig. Men imorse kändes det som att hela världen var emot mig.
Så illa har det inte varit, såklart. Det var stundvis riktigt mysigt hos mamma och bästevännen sträckte ut båda armarna för att stoppa mitt lilla fall.
Till och med från andra sidan av världen kom en kram när jag behövde den som mest. Och om inte det är julens mening, då vet i sjutton vad det är.
Slut på gnället. Nej, jag har inte det jag mest av allt önskar mig. Men jag har så mycket annat.
Så - från mig till er, med en bild från förra årets julafton - En riktigt God Jul!
Vaknade tidigt och bestämde mig för att ta en sväng upp till Domkyrkan innan sista klapprushen.
Visade sig vara ett bra initiativ. Kyrkan var full av musik och värme. Genrep på den levande julkrubban var på gång. De väntade bara på de tre vise männen, de var tydligen lite försenade.
Lite? De kom junte fram förrän på Trettondagen.
Jaja, pyntat hade man gjort och det stora kyrkorummet kändes som sagt var både varm och intimt. I ett av koren hade man satt upp en mindre levande julkrubba.
Mindre levande i meningen att Josef, Marina, herdarna och kompani var still. Men som kompensation fanns här både granar, mossa, blommor och...en uppstoppad ekorre snyggt uphissad på hörnet av den medeltida storherregraven som vanligtvis int ebehöver trängas med vattenfall och målade åsnor.
Jag gillade skarpt!
Julstädade gjorde man också. Och varför inte, även en domkyrka kan behöva en...dammsugning.
Solen lyste med sin frånvaro idag. Men det gjorde inget, för ljusen som brann här och där gjorde sitt till att lysa upp både rum och själ.
Själv tände jag ett ljus vid livets träd för mina nära och kära. Både de som finns i mitt liv och de som av olika anledningar inte gör det längre. Och för de som ännu inte kommit i min väg.
Pratade lite med en av prästerna. Han kände inte igen mig först, men jag presenterade mig och då lyste han upp som en sol och kramade min arm så hårt, sa att han hört om pappa och att han var ledsen för att mamma var dålig.
Han frågade hur det var med mig och min bror och sedan kramade han min arm igen och sa att han var glad att jag gett mig tillkänna. Det värmde.
Jag känner inte familjen på bilden ovan, men är tacksam för att de ställde upp som ofrivilliga fotomodeller. De symboliserar något fint för mig. Och gjorde bilden lite mer...levande.
Full av känslor vinglade jag ut i den friska grådagern och traskade över gården till Slottet. Det är ett gammals slott. Men utan tinnar och torn. En vit klump med dörrar, fönster och valv.
En gran står på borggården och kämpar med att tillföra julstämning. Förra året var här en meter snö. Nu lyste mossan mellan kullerstenarna grön ikapp med granen och kransen på dörren.
Jag gillart. Så är det bara. Och ännu mer nu när jag inte bor i stan längre. Men ibland måste man bort för att få lite perspektiv.
och ibland behöver man inte ens lämna huset för att ta coola foton. Eller, vad tycks?
Hej på er, mina trogna bloggläsare. Alla fem 
Snart är det slut på förjulfriden och jag styr kosan mot Linköping. Kan bli så att jag skriver massor eller ingenting på ett tag. Det får humöret, inspirationen och antalet ischoklad i magen avgöra.
För många och man når inte fram till tangentbordet. För få och man (jag) surar.
Hur som helst.
Tack för kommentarer och kramar och fina ord. Ni är världens bästa publik!
