Aldrig ska de tre mötas!
I brist på snö denna ovanligt milda november behöver jag ju inte ha några vinterskor. Men rätt som det är kommer det smälla till och då kommer jag stå där och frysa tåssingarna av mig i ett par läckande skor, årsmodell -03.
Jepp, de har tjänat mig väl, mina vinterkängor. Men, redan förra året konstaterade jag att de knappast var sköna längre - ännu mindre vattentäta.
Och visst - det kan bli en snöfri vinter. Alldeles torr med kanske bara lite frost i mustaschen.
Men - igen - om det inte blir så. Om det blir tredje året i rad med riktiig vinter (december till mars, helt ok) så vill jag kunna ta mig fram tassledes, eller ägna mig åt ståplatsmeditation i väntan på försvunna bussar.
Såååå... jag har jagat på nätet. Har hittat massor med fina skor, kängor och stövlar. Som alla är svindyra och i de flesta fall slutsålda i min storlek. Har dessutom smala vrister och breda vader vilket gör att allt med lite skaft sitter åt på helt fel ställen.
Hittade till slut ett par som jag gillar utseendet på, som ÄR praktiska och inte kostar skjortan. Nämligen ett par lågskaftade vinter-gummistövlar.
Köpte dem på Brandos.se och de kommer dyka upp hemma för provning under nästa vecka. Är de lika sköna som de jag hade när jag jobbade i skogen kommer jag förmodligen bygga bo i dem.
Återkommer med resenscion av (min stavning) samt Brandos och stövlarna.
Ha en bra helg!
Är en toppenbra låt med Kate Nash.
Och om jag visste mitt bästa skulle jag låta det stanna vid det.
Men, icke. I ett anfall av "Nä, nu får det ta mig tusan vara slut på grådaskig hy och svarta ica-påsar under ögonen" bestämde jag mig för att göra en renovering.
Hårfärg valdes, ny bryn- och fransfärg införskaffades och medan jag ändå befann mig på en avdelning för skönhetstillbehör (eller fulhetsförminskning) bestämde jag mig för att försöka hitta en foundation.
Jag har en hemma. Nej, det är fel. Jag har nog en fyra, fem stycken. Tycker att alla är i olika varianter av...skräp*. Spelar ingen roll vad det är för märke eller prislapp.
Så, man skulle ju kunna tro att jag - vis av erfarenhet - skulle ha lärt mig vid det här laget att foundation inte funkar för mig och att jag istället skulle kolla efter en svagt färgad dagkräm med fukt som inte gör ansiktet jämnbeige och flagigt, utan bara försöker jämna ut det gråaktiga en smula.
Men, icke då. Jag testade, och testade, och testade. Och grymtade och suckade och rynkade pannan. Sen vet jag inte om det var min små-autisktiska läggning som slog till - den som gör att om jag bestämt mig för något gör jag det, oavsett dumhetsgrad - eller om det helt enkelt var den skickligt shopping-psykologiska subliminala "köp!köp!köp" signalen som sjönk in.
Men visst köpte jag en foundation. Som jag inte gillade när jag kom hem och verkligen testade den på anstycket.
Hade tänkt att kanske köpa mig en ny vardagsögonskugga också, men jag tror jag var på fel avdelning. Eller, det vet jag att jag var. För här fanns inte mitt vanliga sortiment av HM's fyra färger för en tjuga. Näpp. En färg för 200 spänn.
Löjligt! För 200 kronor vill jag ha en garanti att jag åtminstånde kommer bli utbjuden på date av en stilig man innan veckan är över.
Kan även tillägga att bryn-färgningen gick...åt skogen. Den nya, och enligt mig försämrade, formulan resulterade i - ingenting. Fast, jag kunde ju använda borsten och den gamla formulan. Och - voila - resultat!
Lite dyrt med 99 späningar för en mascaraborste, bara...
Så - om ni här mig muttra om renovering igen, ljug och säg att jag ser bra ut som jag gör. Och säg för guds skull att jag inte behöver en ny foundation!!!
* Ok, efter att ha tänkt lite måste jag erkänna att min Max Factor mineral-foundation är bra. Gillar. Men, den är sååååå himla omständigt att ta på.
För första gången i denna lägenhet - och första gången sedan maj 2009 har jag nu blivit en artificiell rödtopp igen.
Sitter här, lyssnar på Tori Amos och känner mig mer som vanligt. Konstigt, eftersom jag av naturen inte är rödhårig. Men kanske skulle jag ha varit, kan man tycka.
Nu fattas bara lite snipp, snipp för att få ordning på kalufsen som i mitt tycke är på tok för lång.
Men det känns bra. Efter en något jobbig vecka börjar jag få en smula styr på mig igen och nu får det vara slut på ynket för denna gång. Herregud - lite stress har väl inge dött av. Eller?
Undrar bara var sjutton jag gjort av mina kammar. Och ögonbrynsfärgningsgrejorna. Och min fåfänga.
Jag skrev för ett par inlägg sedan att jag brydde mig hemskt lite om mode. Det gör jag väl egentligen fortfarande. Men just precis idag tycker jag det är lite roligt.
Snubblade nämligen över en artikel in tidningen The Independent som handlade om...tja, vet inte riktigt för jag läste inte så noga. Men biten jag läste konstaterade att det tydligen kommer att bli inne med cape...s, capar...Slängkappor på engelska.
Och - tänk - jag har en, som jag ändå hade tänkt att börja använda som en såndär mitt emellan jacka. Mitt emellan sommar-tunt och vinter-tjockt, alltså.
För nu börjar det bli lite småkyligt på morgnarna. Och då passar ju en ull-cape alldeles utmärkt.
Den har en toppig huva som jag inte riktigt gillar - men till Halloween kan jag ju bara fälla upp den och använda en pumpa som handväska så är kostymen fixad.
Häxa är jag ju liksom redan. Har jag hört.
Har jag skaffat. Efter att ha letat och provat och tvekat och grubblat har jag äntligen beställt mig ett par. Japp, jag beställer mina på internätet. Korkat kanske, men mitt förra par gympadojjor - eller walkingskor som det heter på swengelska beställdes per internet och gav mig mycket glädje under fem år. Och inte ett enda skoskav.
Detta par (som jag hoppas har samma egenskaper) har "ställbar" bak. Alltså, man kan välja hur hårt den ska sitta mot hälen. Vilket ju är himla fiffigt. De är också genombrutna med nån slags mesh. Eller nät som vi ovetande otrendiga säger. Vilket ger ett bra luftgenomsläpp.
För, det enda jag kunde klaga på med mina gamla gympa...walkingskor var att vetilationen var sådär. Sådär som i inte alls. Och att de inte gick av sig själva utan att jag behövde göra jobbet.
Dessa nya skor kommer givetvis att rescenceras när de anländer. De är svarta, vita och turkosa. Det sista gjorde mig lite tveksam, och jag gnällde lite för kollegan om att folk på tunnelbanan skulle tycka att jag hade turkosa skor.
Sen kom jag på att anledningen till att jag investerar i ett par gy...walkingskor är ju för att jag hade tänkt att inte ta tunnelbanan, utan istället walka...promenera.
För - det är svårt att klå känslan när man har bra musik i öronen, det är vår/försommarkväll och man är på väg hem från jobbet, känner kroppen arbeta. Speciellt med sköna skor på tassarna. Har ju mina sandaler, men det är lite kallt på morgonen för dem ännu.
Jag läste på Aftonbladet att man med sex veckors powerwalking garanterat skulle få en slimmad figur till bikinin. Ehm... Jag vågar säga att de har fel.
Och jag är inte ute efter en slimmad bikinifigur. Jag har väl förmodligen tokfel, men jag gillar faktiskt att vara rund. Jag är bekväm med det. Jag vill bara inte vara fullt så rund som jag är nu.
Så, jag återkommer som sagt var med resecncion...rapport om hur skorna och jag kommer överrens. Och tills dess vill jag bara påpeka (för copywritern på företaget som sålde skorna) att den perfekta walkingskon är den som är ute och traskar medan jag ligger i soffan och glor på tv - och ändå får mig att gå ner i vikt. Sådetså!
Nåväl, jag har ett litet spritt i benet och vill utnyttja det.
Sol och vatten, det lär bli många fina kort på vägen hem.
Nej, det är fortfarande inte jag som ska gifta mig även om det blir mitt nionde bröllop på ca sex år. Typ.
En del duggar tätare än andra och eftersom det är släkten den här veckan också - precis som det inte helt lyckade (för mig) bröllopet för två veckor sedan - kan jag inte ha samma kläder som då.
Och givetvis har jag inget att ta på mig.
Och nej, jag vet att det inte spelar nån roll för det är inte jag som ska gifta mig.
Men trots att skenet nog kan bedra så är jag en smula fåfäng. Synd bara att alla mina "snygga" kläder är svarta. Mer svart på bröllop säger jag.
Nåväl, jag har tvättat upp en favorittunika som får duga tillsammans med ett kjoltyg (inte jag) och så måste jag göra något åt håret. Men det är för sent att få klipptid nu. Har inte färgat det och hade faktiskt tänkt låta bli. Har tänkt låta håret växa ut och så ska jag bli å-naturell.
Har jag sagt förr. Men kanske skulle jag färga ögonbrynen i alla fall? Eller nåt?
Nää!!! Nu får det vara nog. Det finns en irländare som tycker att jag råkar vara söt - fast han sett mig alldeles på riktigt. Och om han gillade mig som jag är - då borde väl jag göra det också?
Eller?
Jag tar och sjunger en stump istället...
Eftersom jag fortfarande inbillar mig att jag är snygghårig, och rider på en liten "må-bra"-våg så gick jag och köpte mig inte en, utan två, kjolar.
Jag och kjolar har ett litet knepigt förhållande. Jag tycker om kjol, men tycker inte om när de blåser upp över ansiktet på en.
Så jag har satsat på en jeanskjol (tung) och en byxkjol. Jepp, jag är gammal nog att ha byxkjol. Köpte en svart, men nu sitter jag och klurar på om inte den rödbruna kanske skulle varit snyggare i alla fall.
Till saken hör att jag är en sån där trendig och hipp människa som köper sina kläder på postorder. Så, nej, jag har ingen aning om hur kjolarna verkligen ser ut och ifall de alls kommer passa mig.
Men inne i mitt huvud har jag en bild av hur jag vill se ut. En lite långsmalare bild av mig kanske. Men vet ni - jag bryr mig inte.
Min nya husgud Rufus anser att man ska göra livet så glamouröst man kan, när det går. Och efter att min andra favoritbög, min frisör, lockat till mitt hår igår såg jag en "ny" kinna i spegeln.
Jag vill möta våren i färg och som en kvinna. Det kanske låter som två självklarheter, men för mig är det inte fullt så enkelt.
Och nej, jag har inte glömt att lilla mamma ligger på sjukhuset, tydligen nu med en arm uppsvälld efter att droppnålen lossnat och närapå en halv liter vätska inte kommit in i blodet, utan i själva armen. Vilket gjorde mig galen - det måste ha tagit en stund - och de vet att hon inte kan ringa på klockan själv. Varför tittade de inte till henne?
Men jag vill inte tänka på henne, jag vill tänka på mig. Och jag vill tänka på mig så som jag vill bli sedd och tänkt på. Inte i svart, patetiskt klamrande fast vid punken, utan i ljusa färger och glada mönster. Fräsch, fräknig och nästan fyrtio.
Swisch!
Var jag efter besöket hos frisören. Tja, i alla fall så länge jag satt kvar i stolen och såg mig i spegeln. Han hade klippt och fönat och duttat och sedan lockat håret lite med en plattång.
Ja, det var rätt. Plattång. Han liksom bara krullade till lite här och var. Och med balsam och glansmedel och lacknafta eller vad sjutton de nu använder så glittrade håret och jag såg alldeles glamourös ut.
Som sagt var - detta var innan jag lämnade stolen och gick ut genom dörren. Nu, efter en 30 minuterspromenad (varav sista biten över en hög bro med vinstyrka orkan) tillbaks till jobbet vågar jag inte titta mig i spegeln. Har en känsla av att jag är blåshårig.
Men, jag känner mig inte fulhårig i alla fall och det är huvudsaken. För en fulhårig dag är helt omöjlig att genomlida.
Idag skiner solen, jag är allltså inte fulhårig och jag hade en härlig fantasi-date i huvudet på väg hit. Det började med en rodd-tävling på Themsen och slutade med en midnattskyss på Tower Bridge.
Och så snygghårig som jag tror att jag är just nu är jag övertygad om att allt är möjligt.
London - here I come!!!
Så var de där då - de första grå hårstråna. Fast de är inte grå, de är vita. Och ett av dem hade placerat sig i - ögonbrynet av alla ställen. Så ljust att jag inte såg det förrän jag med pincetten i högsta hugg gjorde mig redo för dagens lilla ansikts- s/m-orgie.
Egentligen är jag väl mest förvånad över att de dröjt ända tills nu med att dyka upp, vita stråna. Med tanke på hur mitt liv sett ut de senaste tio åren skulle jag inte vara förvånad om jag haft ett huvudet fullt av snövitt hår för flera år sedan.
Men nu, med tre månader kvar till 40, är de alltså här. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick ett ögonblicks panik. Sedan tog jag det som ett tecken på att det faktiskt är dags att färga om håret i alla fall - och det löser ju "problemet".
Tänkte även passa på att färga ögonbrynen, inte för att jag egentligen behöver, men för att jag är fåfäng.
Jag bryr mig inte överdrivet mycket, men jag vill gärna vara söt. Insåg ju häromveckan att jag är en mindre grön kopia av Prinsessan Fiona i Shreck - och värre öde kan man ha. För jag tycker faktiskt att hon är söt. Så, jag kommer aldrig bli någon skönhet - kanske dags att lära mig leva med det och uppskatta det jag faktiskt har. Något som verkar klippt omöjligt för min tröga hjärna.
Och visst - jag behöver verkligen gå ner i vikt - inte bara av fåfänga, men för att det finns väldigt mycket av mig att tycka om just nu. Så, salt-och vinägerchips till frukost kanske inte var en strålande idé...
En strålande idé var dock att köpa Lily Allens senaste album. Bara titeln är så otroligt befriande: "It's not me, it's you". Önskar att jag hade ryggrad nog att säga det.
Jag har inte ens brytt mig om henne förut - men jag vet varför. Jag har blandad ihop henne med Amy Diamond (fråga mig inte varför). Och den människan skrämmer mig.
Nog gnällt för nu - nu ska jag gå och förneka mitt åldrande.
Tjipp!
