Tycker inte om när det dyker upp en massa känslor. Känslor ställer till det. Ja, jag vet. Jag bjöd in det.

Men nu surar jag. Det fanns en jag ville ha på den där sajten. En enda som fick mig att känna något.

Och han skrev till mig. Han till mig - efter att jag smugit in på hans sida och kikat men sedan backat ur efter att ha tänkt att jag inte var hans typ.

Men han skrev till mig. Kom med komplimanger. Gillade det han såg.

Och nu, när jag föreslår att vi ska ses. Då möts jag av tystnad. Dövörat har slagit till.

Huvudet fattar, men tänker inte ägna sig åt självförakt. Det är inte fel på mig.

Känslorna fattar inte. De sitter där alldeles yrvakna och undrar vad sjutton det var som hände. Varför väcktes de - alldeles i onödan - om de inte behövdes?

Fast, jag vill ju inte stänga av igen. Det var lite mysigt att känna. Att fantisera om smaken av hans hud.

Äsch, jag får väl återgå till min lilla dvala.

Kanske bäst för alla inblandade.

Men surar, det gör jag.

Alltså säger två blder en himla massa ord. Jag har försökt definiera vad det är jag vill ha när det kommer till kärlek. Det enda ord jag kan komma på är: dela.

Så, jag försöker säga det med bilder istället. Har gått igenom en ementionell bergochdal-bana den här veckan och känner mest för att ge upp. Men, det ska jag inte.

Det finns någon därute som letar efter mig.

Ibland - jag vet inte alltid varför - tar det bara stopp. Trots att jag vill, och trots att jag har möjlighet så går det bara inte. Mörkret tar över och orken packar upp och tar semester.

Så har det varit ett par, tre veckor nu. Inte den djupa förtvivlan som fyllde mig under förra hösten (pillerframkallad är jag säker på eller den totala likgiltighet som fick mig att snitta mina handleder i våras bara för att se om jag fortfarande levde.

Det gjorde jag. Och gnällde högljutt när jag fem minuter senare skar mig på en kartong. Ironiskt.

Nåväl, så illa är det inte nu. Och apatin har i alla fall lagt sig. Ersatts av rastlöshet och en innerlig önskan att "göra" något. Att ändra något. Att sparka igång "livet" som gått i stå.

Dags att kliva ut ur dunklet och ge mig en chans. Nu ska jag lära mig att stråla igen.

Kan ni gissa vem som bröt ihop och började gråta i salladen under tysta minuten idag?

Jodå, visst var det jag.

Kan ju tycka att det hade varit lämpligare att gråta på kyrkogården igår. Fast, å andra sidan har ju de andra lunchgästerna något att skriva om på Fejan nu.

Det kan jag bjuda på.

Låg ett brev på hallgolvet när jag kom hem. Ett brev från SöS. Södersjukhuset.

Jag stod där och sneglade på det medan jag låste dörren och tog av mig skorna. Men det sa inget, bara låg där.
Jag bar in matkassen i köket. Plockade i kylen, tog tid på mig. Inte ett knyst från hallen.

Kläder byttes och håret sattes upp med band. Ansiktet tvättades och händerna. Och den envisa tånageln fick en omgång.

Snegling mot hallen. Jodå, brevet låg kvar. Men det verkade som om jag måste öppna och läsa för att få reda på vad SöS vill.

Fast, det vet jag ju redan. Var bara inte beredd på att jag skulle bli så nervös.

Sprätt, sprätt och brevet lurades ut ur kuvertet. Bara ett tunt papper. Vikt en gång. Eller falsat som vi säger.
Bekräftelse, började brevet. Sedan hoppade ordet operation från sidan och jag fick jaga reda på det, trycka tillbaks det i sitt sammanhang och läsa en gång till.

En bekräftelse på att remissen är mottagen och att jag är uppsatt på väntelista till operation.

Ok, bra. Det var ju det jag väntade på. Hysteroskopin.

Men, ordet operation... det får mig att vilja ljuga och säga att allt är bra. Att jag nog inte behöver kollas. Det är normalt att blöda varje dag utan piller. Ibland med. Min förra gynekolog sa ju det.

Nähä, djupt andetag och så väntar jag på nästa brev. Den Skriftliga Kallelsen.

Hu!

****************************************

Har just hört om attentaten i Norge och fick plötsligt perspektiv på livet.

Jag finner inga ord.  

Vaknade med en ond axel. Inte ond som i att den låg och smidde elaka planer...eller, vad vet jag? Kanske precis det den gjorde.

Sen gick axelremmen sönde i min bh och när jag äntligen lyckats lokalisera reserven (tvättdag på söndag)  kom inte bussen.

Bokade fel dag för bussresa ner till mamma nästa helg och surade för att alla är i Dublin utom jag.

Tejpen tog slut när jag skulle paketera, fattades nio kronor till lunchen och nyss, när jag äntligen fått kläm på det trilskande dokumentet hängde sig datorn.

Jaja, dagen är inte slut än. Mycket spännande kan hända.

Men just nu känner jag mest för att dra något gammalt över mig.

(Hill of Slain, Irland. Gammalt. Vill gärna dra dit. Helst.)

Personalen på mammas boende vill att jag rensar ur mammas garderob. Tömmer den på kläder som hon inte längre använder. Sånt som är opraktiskt (läs finkläder).

Och jag förstår dem.

Men jag vill inte. Jag har redan slängt 75% av mammas kläder, väskor och skor. Och eftersom jag är så gräsligt sentimental är det skitjobbigt på ren svenska.

Det vore så mycket enklare om hon vore död. Ja, jag tjöt som en hel fontän när jag slängde pappas kläder. Men han var ju ändå borta, så det var en del av processen.

Min mamma är inte borta. Hon är kvar, men har inget behov av sina finkläder längre. Nu är det bekvämt och lättbytt som gäller.

Som sagt, jag förstår. Men alla dessa känslor.

Det är väl bara att stänga av och slänga bort. Men lite får vara kvar. Kläderna som liksom är hon.

Ni vet hur jag menar. Den där blusen eller jackan eller handväskan som ni automatiskt tänker på när ni tänker på mamma. Ja, min mamma är i den generationen när man tänker blus.

Grejen är, har säkert sagt det förut, men mamma älskade kläder, väskor och skor. Hon älskade att gå i affärer och var nog aldrig gladare än när hon lyckades få köpa något åt mig, sin shoppingallergiska dotter.

Idag är det jag som shoppar åt henne. Och det är inte lätt. Brorsan säger att jag ska köpa en träningsoverall. Men jag vet ju att min mamma som är fast därinne i sitt skal heller skulle dö än sitta i en träningsoverall hela dagarna.
Så jag måste hitta något som är lite tjusigt, men bekvämt. Något som är lätt att få på och av, men inte för lätt så att mammas demensfingrar börjar knäppa upp knappar som inte ska knäppas upp.
Det ska gå att sitta i utan att klämma, och kunna tvättas ofta utan att bli förstört.

Kort sagt... Jag vill inte!!

Men jag vet, det är inte en fråga om val. Det är bara att göra.

Vad vill inte ni?

Hej pappa,

hur är det där du är nu? Jag tror att det är bättre än hur det var för tre år sedan idag. Minns du?

Det var det där mötet med hemtjänsten och socialen. Jag och brorsan var där, och du och mamma förstås.

Vi skulle träffas för att prata om hur vi skulle kunna underlätta för dig och mamma, det var ju liksom uppenbart att du inte orkade så mycket längre. Du hade ju kollapsat på ICA ett par veckor tidigare och sedan "rymt" från sjukhuset när du tröttnade på att vänta på en läkare.

Det kan jag i och för sig förstå Men, uj, vad du skrämdes.

Jag minns den där dagen så väl. Hur jag tog ett tidigt tåg ner, för att jag skulle hinna käka lunch med en kompis innan mötet. Hur jag och soc-tanten missförstått varandra om klockslaget och hur det blev paniktaxi ut till Johannelund för mötet.

Minns hur du satt i mammas rullstol, kunde knappt hålla ögonen öppna. Så trött, så trött. Minns hur du nickade och svarade på frågor, hur du försökte hänga med när allt du ville var att få gå tillbaks till sängen.

Minns hur jag hjälpte dig i säng, hur jag och brorsan gick ner för att käka lunch, och hur jag handlade lite på vägen upp.

Du ville så gärna ha en folköl. Med tanke på allt som varit och hänt var jag tveksam, men tänkte sedan att "skit samma" och köpte en. Kändes bra att få göra dig glad en sista gång.

För det var sista gången, minns du det pappa. Minns du att det var sista gången vi sågs. Att du bara hade två veckor kvar i livet? Och hur du sa att vi inte skulle kramas, för att du var förkyld och inte ville smitta mig. Jag sa att ok, men då ska jag ha två kramar nästa gång.

Fattar inte varför jag inte kramade dig i alla fall. Så snuvig var du inte. Men jag kramade din fot medan vi satt där och pratade.

Vad vi sa minns jag inte riktigt. Men jag minns att jag sa till soc-tanten och tanten från hemtjänsten att jag inte trodde att du hade lång tid kvar. Jag menade ett halvår eller så. Inte två veckor.

Men det var skönt att få somna va? Att få slippa att ha ont och att vara så ledsen. Cancern var på väg tillbaks, och jag förstår att du inte orkade mer. Jag förstår, pappa.

Men, jag saknar dig.

Så mycket.

Ta hand om dig, pappa. Hälsa alla jag känner.

Älskar dig,

Din dotter.

Som jag har tjatat om min nya kamera. Och som jag har gnällt över att det varit fel väder ute för fotografering.

Nu lyser solen, spännande moln i olika färger och former susar fram över himlen och världen bara formligen skriker efter att bli fångad på kort.

Vad gör jag då?

Jo, gnäller över att jag är trött och vill hem och vila. Orkar inte fota. Ynk och sniff.

Skäms på mig!

Borde känna mig inspirerad och energi-injicerad efter lördagens afrikanska dans och tiden spenderad med vännen, döttrarna och för att inte tala om lek med liten kisse. Som apporterar sin älskade boll.

Och det är jag väl. Men söndagens mamma-möte ligger som ett sorgflor över mitt sinne. Huvudet vet att hon självklart har rätt att ha dåliga dagar. Att hon inte kan vara på topp jämt.

Huvudet försöker också säga att jag fick en kram när jag kom och ett halv leende. Att hon sa "fina" om tulpanerna jag köpt, och att hon sa "nej" när jag sa att jag var tvungen att åka.

Men däremellan var det hjärtat som kände hur hon inte tittade på mig, inte ville hålla handen, inte riktigt verkade märka att jag var där.

Straff, sa hjärtat. Om du kan strunta i henne kan hon strunta i dig. Men hon kan bara göra det när du är där så du märker det. Så att det känns riktig ordentligt.

Som sagt var - huvudet vet, men hjärtat känner. Och därför är det tungt idag. Det går över. Precis som träningsvärken efter dansen.

Pang!

Bara sådär slog den till, sorgen. Inte en kronisk sorg som den jag känt förut, utan en såndär akut en. Som kommer, tar andan ur en, och sedan försvinner.

Min pappas moster har lämnat oss. En underbar kvinna som år efter år bjöd på juldagsmiddag. Tjusig var hon, fräck och had glimten i ögat som en gammaldags filmstjärna.

Allt det försvann när hennes man dog för...kan det vara 4 år sedan? En evighet för henne, förmodligen. Men nu får hon äntligen återförenas med sin man, med min farmor och med pappa. Jag vet att han kommer vara väldigt glad att få träffa henne igen.

Det har varit mycket död de senaste åren. Mycket sorg och mycket saknad. Men där finns också hopp, liv och kärlek. Nya liv tar vid där de gamla tar slut. Och även om jag mest känner mig som jag fastnat i en Lars Winnerbäck-sång kommer jag också att gå vidare mot nya äventyr.

Ibland måste man bara få stanna upp och vara i känslan. Att känna saknad är något bra, för då betyder det ju att människan man saknar var viktig för en.

Så, hejdå Moster. Hälsa så gott.

Ok, för det första är det näthinneavlossning man ska oroa sig för. Och det behöver inte jag. Inte för dagen i alla fall.

Jag har lite problem med fokusering...visste jag väl! Denna gång i det yttre synfältet. Två personer viftade med fingrar i "ytterområdet" och jag fick gissa hur många där fanns. Som bulleribock med knack på synnerven.

Efter andra försöket suckade jag och sa "Jag kan se dina knän när jag tittar dig i ögonen, men jag kan inte se hur många fingrar du viftar med".

Trots detta misslyckande verkade jag klara mig med bra betyg. Ögat såg bra ut inuti och utanpå, trycket var bra och det fanns inga synliga avvikelser eller någon patologi - alltså sjukdomsbild.

Jag skelar lite, är översynt (och långsint, men tveksam om ens laserkirurgi funkar där) och slutsatsen var att ögat med största sannorlikhet är trött. Eftersom jag ser bättre på det vänstra än det högra får det helt enkelt jobba mer och är lite överansträngt.

Så, med smörjande ögondroppar och genom att använda mina glasögon, borde jag få bukt med problemet.

Puh! Nu kan jag kanske fokusera på något annat. Nej, just det - det var ju det jag inte kunde...

Jag är skraj. Jätteskraj till och med. Har konsulterat internetläkare (Google) angående mitt öga och är nu helskraj för att jag har sk glaskroppsavlossning. Typ att en del av ögat lossnar alltså.

Har bokat tid för undersökning i eftermiddag och jag är på riktigt så rädd att jag vill gråta.

Och inte kan jag prata med någon om det, för de här på jobbet tycker jag överdriver och bryr sig inte (även om man skulle kunna tycka att min arbetsgivare skulle bry sig om min synhälsa eftersom mitt job btill en viss del - större delen till och med - går ut på att titta) och jag kan inte prata med gulliga vännen som ringde efter mitt ynk-sms.

Jag kan inte prata, för jag är bedövad i munnen efter tandläkarbesök.

Så, två läskisar på en dag. Jag är den läskigaste jag känner. Men helst av allt vill jag leka struts nu och stoppa huvudet i sanden, låtsas som att jag inte alls har ett konstigt öga och bara ignorera allt av hela mitt hjärta.

Antar att det i alla fall är någon slags framsteg att jag inte var rädd för att gå till tandläkaren idag?

Eeeeek!

Nej, jag har inte varit ute och tassat på Mälaren igen. Det är mest bildligt talat. Tjurigt öga, feberkänning, mens, väderomslag...You name it...

Finns ljuspunkter dock, som vanligt. Hade en härlig dag i Linköping i lördags med bror och mor. Mamma var mest trött, men glimtade till emellanåt. 

Hon blev så glad att se oss och hon höll min hand, länge och så hårt, så hårt. Eftersom vi har svårt att prata - hon har svårt att prata och jag har svårt att höra vad hon säger - har vi helt enkelt dragit ner på pratet och istället brukar jag ge henne lite manikyr. Klippa och fila naglar, och smörja hennes händer. Ge dem lite massage. Det gillar hon. Hon brukar sluta ögonen och slappna av. Det är skönt att se.

Något annat som var skönt att se var Cloettaboden. Tja, hela Gamla Linköping. Trots att kullerstensgatorna var såphala och det iskalla regnet vräkte ner. 

Pappa fick dock klara sig utan besök den här gången. Med tanke på hur graven såg ut på julafton (ca en halvmeter snö ovanpå vågade vi helt enkelt inte chansa. 
Behöver inte bryta benen av mig för att tänka på pappa.

Har även börjat uppskatta örtteer. Hemma i min egen soffa. Även om jag igår tyckte att mitt citron- och ingerfärste var en smula smaklöst. Inte ogott - bara...smaklöst.

Inte så konstigt, visade det sig, eftersom jag inte drack det teet - utan en kopp vanligt kamomillte.

He he, märks att hjärnan inte är påkopplad på alla cylindrar.

Fortsätter att läsa min bok, trots det. Har lärt mig massor. Som att Cajun kommer ifrån Acadien, som var namned på de invånare som ursprungligen bosatte sig i New Foundland. Som då alltså hette Acadien.
Ok, första europeer ska jag säga.

Lärde mig också att Mary Queen of Scots föddes i Linlithgow Palace. Tänk, hade jag vetat det när jag var där kanske jag hade tyckt att det var intressantare.
Tja, mina skottlandsbaserade resekamrater och guider sa det säkert. Men eftersom jag var inställd på att vara Anglofil och inte Scottofil...måste finnas ett bättre ord...så lyssnade jag förmodligen inte.

Skulle jag rekommendera ett besök? Nej, spar tågbiljettspengarna och gå in på Edinburghs slott istället. Det är värt pengarna. Eller, åk till Stirling.

Eller till Gamla Linköping, där det inte finns några trasiga slott - men väl romerska bågar.

Motståndet mot att ändra mig. Jag vet ju att om jag bjuder in förändringen måste jag vara beredd att ta emot den och hantera den.

Har inte varit det på ett par år. Har bara velat vila och ta det lugnt. Men idag hörde jag mig själv säga att "Det är bra om det är jobbigt, då vet man att det gör nytta".

Så, på darriga ben testar jag isen för att se om den håller. Och om jag vågar. Och se, det gör den. Det gör jag. Jag är faktiskt tuffare än jag tror.

Gick ju egentligen ut för att ta kort på solnedgången. Så det är väl bäst att jag visar den. Synd att kameran inte kunde fånga ljudet av den sjungande isen. Men ni som någon gång varit på eller vid en frusen sjö på vintern vet vilket mäktigt ljud det är.