Har ni bara hört Chasing Cars så har ni i alla fall hört något. Men Snow Patrol är så mycket mer. Och ikväll - eller tekniskt sett igår - fick jag äntligen privilegiet att se dem live. 

Så jävla bra!! Önskar jag vore mer vältalig, men det är jag inte. Kan bara säga att jag hade mer än ett sånt där tillfälle när man bara är ett med musiken - när man är hög på livet och allting känns...rätt. 

Scenshowen var enligt Glasgowresenären mycket nedbantad, vilket inte spelade någon roll för mig. Jag var för kort för att se något i alla fall. 

Men, tack vare en liten kanonzoom lyckades jag i alla fall sno till mig glimtar av vad de andra såg. 

Så jag delar med mig till er. Musiken får ni leta upp själva - peta på "Open your eyes" och dra upp volymen. 

...har en skiva ihop.

Den 23:e april släpps Rufus 7:e album "Out of the Game", producerat av Mark Ronson som för den som inte vet är "mannen bakom Amy Winehouse". 

Verkar som det blir en smula gladare toner än på "All days are night; Songs for Lulu" som kom för två år sedan. 

Glatt eller inte, jag tvivlar inte ett ögoblick på att det kommer bli en musikalisk upplevelse. 

Swingafton med dans under stjärnorna på Stadsmuseets gård. Kan det vara något?

Om man gillar gladjazz var det mer än något - det var helt jäkla underbart. Vilken musik! Vilka härliga människor! Vilka kläder - och vilken dans.

Jag kommer aldrig lära mig lindy hop (den mer avancerade swingdans-stilen) men kanske om jag lär mig lite bugg kan jag få vara med och svänga nästa gång.

För - fy tusan vad det spritte i jazzbenet.

Här - andra ben med spritt i. Att ta kort utan stativ i mörker är en utmaning. Det kanske inte blev så bra, men intressant. Och det räcker en lång väg.

Så, shake, rattle and roll och håll till godo!

Tredje gången gillt. Och den här gången fastnade de på kort

Se, där är de. På scenen en bit bort. Vill ni se lite närmare?

Lite närmare kan man allt komma. väl? Vad tycker Dave King, sångare i bandet om avståndet?

Näe! Buuu, säger han och gör tummen ner. Hade jag aldrig sett med den gamla kameran. Inte med blotta ögat heller. Har jag sagt att jag älskar min kamera?

Älskar Flogging Molly också. Speciellt en dag som denna. Ser dem gärna en fjärde gång.

"And we find ourselves in the same old mess, singing Drunken Lullabies!"

Skulle jag ju bara skriva att "Come Undone" med Robbie Williams fortfarande får det att kittla i magen på mig som det gjorde när jag stod på toppen av klippan ovanför Giants Causeway och tittade ner.

Underbart att få uppleva den där känslan av storhet. Om ni vet vad jag menar.

Jag minns att jag blev utskrattad på Ålsta (Folkhögskola) när jag köpte Robbies första skiva efter Take That.

Ett antal år senare, gåendes hem mitt i natten med 30 000 människor sjungades "Angels" på Stockholms gator var det jag som skrattade sist.

Ibland bara vet man att Gud sitter där uppe nånstans och känner sig nöjd.

I brist på annat tänkte jag att jag skulle lista lite saker. Det brukar ju vara populärt såhär års.

Jag listar utan inbördes ordning.

Bästa skivorna just nu:

• The Great War - Justin Currie
• Silence is Easy - Starsailor
• Meccano Mind - Syntax
• Martha Wainwright - Martha Wainwright
• Daughtry - Daughtry

Bästa julskivorna just nu:

• Joy to the world - Pink Martini
• Midwinter Graces - Tori Amos
• Sweet Bells - Kate Rusby
• Winter Songs - Ronan Keating
• If on a winters night - Sting
  

Blev junte mycket till listning det där. Hade ett par till i huvudet när jag satt på bussen, men se, där verkade de stanna kvar.

Nåväl, det är väl en himlans tur att det inte var något viktigare jag glömde.

Ok, jag erkänner. Jag har problem. Jag har fastnat i DVD-box-träsket. Istället för att vara en duktig kinna och göra sånt jag borde den här helgen - sånt där som ordentliga människor gör - så tillbringade jag majoriteten av tiden i soffan med Bones.

Bones, alltså den amerikanska kriminaltekniksbrottslösar tv-serien, var iofs mest i dvd-n och lite på golvet när jag tappade lådan och vädrade skivorna. Tur att de är märkta med säsong och nummer.

Av alla kriminalteknikmordlösar-tvserier som går på tv är Bones min favorit. Gillar samspelet mellan den tuffa FBI-snubben Booth och den ännu tuffare antropologen Brennan.

Men vad jag gillar mest är faktiskt musiken. Det sitter någon med min musiksmak och plockar ihop soundtracket till - tja, i alla fall säsong ett.

Snow Patrol, Flogging Molly, Starsailor, Tori Amos. Behöver jag säga mer? Kanske inte, men jag ska.

För det var en låt, Pride, med ett band som heter Syntax. Har aldrig hört talas om. Men låten satt som en spik genom hjärtat och efter en sömnlös natt har jag nu beställt CD'n som låten finns på.
Måste ha!

Det är inte alla låtar som har den effekten. Men visst är det väl underbart när en melodi och lite sjungen poesi talar till oss från bruset, stiger fram likt skarpa konturer ur en dimma och verkligen betyder något?

Det finns en sång för varje tillfälle. Ibland bara för att få oss att må bra. Ibland för att hjälpa oss finna ord när vi saknar egna. Och ibland för att få oss att stanna upp i vardagen och känna.

Så, jag är fast. Och kanske kommer CD'n jag beställt öppna en helt ny musikalisk dörr för mig. Kanske är det bara sången Pride jag kommer att gilla. Men det spelar egentligen ingen roll. För det viktiga har redan skett. Jag har blivit berörd.

När blev du berörd senast?

Ok, det har hänt nu. Jag känner av att jag passerat 40 med en liten råge. Jag är trött på dunka-dunka. Kan bero på att min besatthet omtyckande av Rufus Wainwrights musik har gjort mig nyfiken på hans influenser och på så vis gjort att jag upptäckt en helt ny värld av musik - fjärran från topplistor och kommersialism.
Eller så är jag bara trött på dunka-dunka.

Är också trött på överhurtiga och hippa programledare på radio som är sååååå rätt. Och unga nog att vara mina barn om jag hade haft några - med andra ord, från en annan planet generation.

Hmm, sanningen är nog helt enkelt att: Jag har blivit en gammal gnällig tant. Äntligen!!

Så, vad gör en gammal gnällig tant när hon vill ha lite bakgrundsunderhållning på jobbet - utan dunka-dunka eller primalskrik till distade gitarrer - nu när hon äntligen är chef över radion efter tre års tvångslyssnande på reklamkanaler?

Jo, hon använder internet och surfar ut på BBC Radio 2.

Här finns skön musik för gamla tanter i ett varierat (men lugnare) utbud av allt från The Carpenters till Muse, blandat med intressanta pratämnen och roliga programledare. 

Kan dock tyvärr inte lyssna på BBC radio 2 i nya Sonnyn. Men där finns ju P2 eller Spotify. Så, det går ingen nöd på en tant som vill undvika lite dunka-dunka.

Är det bara jag, eller ser inte scenen ut lite som ett kärleksbarn mellan ett rymdskepp och en bensinstation?

För ett år sedan, fast igår, flyttade jag. Igårkväll för ett år sedan var jag mycket känslosam, utmattad och ganska...grinig för att hålla mig till sanningen.

Idag för ett år sedan var jag någorlunda utsövd, omgiven av flyttkartonger. Skulle egentligen åka tillbaks till gamla lyan och börja flyttstäda. Men gav mig själv en dag "ledigt" och istället gjorde jag det viktigaste i inboningsprocessen. Jag satte ihop stereon.
Fick ju använda mig av internet för att lyckas koppla ihop alla sladdar. Men sedan flödade musiken.

Ah, den ljuva musiken. Så helande, uppiggande, tröstande. Kort sagt - har man musik är man aldrig ensam.

Igår, i år, fick jag en dos musik. Och faktiskt gåshud. Och det händer mig inte musikaliskt så ofta. Hände litegrann under Rufus Wainwright-konserten tidigare i år.

Och när jag såg Justin Currie första gången i Glasgow upptäckte jag efter halva konserten att jag var blöt i ansiktet. Jag grät, av ren och skär lycka och rörelse.
Då vet man att det är bra!

Det som fick mig att rysa - av välbehag - igår var Europe. Jepp, det trodde jag väl aldrig.

Nog för att jag tyckte att de var rent fantastiskt bra när det begav sig, men jag har inte lyssnat på dem på sådär 20 år och tyckte det var märkligt att se en massa uppspelta fans i publiken som knappast ens kan ha varit påtänkta när jag andlöst satte nålen till vinylen för att lyssna på "Rock the Night"-ep'n första gången.

Och kanske gjorde jag inte konsertupplevelsen för de stackare som stod omring mig till det ultimata genom att hosta sönder de flesta låtarna. Försökte hålla mig när C filmade "The Final Coundown".

Hur som haver, rysningen kanske inte heller helt kan tillskrivas Europe, även om de höll gammal god stil. Minsupoäng dock för avsaknad av "Open Your Heart" och "Dreamer".

Nej, det var när de i en liten hyllning till Bob Marleys publikrekord vävde in "No Woman No Cry" i en av sina egna låtar (minns tyvärr inte vilken) och hela publiken sjöng med.
Då ställde sig alla hårstråna på min kropp i givakt och ropade ett glatt "Jah, man!"

Sista konserten för säsongen, och mitt första besök på Grönan för i år. C visade kurage och åkte Insane. Hon rös nog också. Men inte av samma anledning som jag.

Undrar vad jag gör om ett år? Och undrar om den här jämrans förkylningen gått över tills dess!!

Igår, när jag pratade med Tant Bruun kom vi att prata om Judas Priest och Joan Baez.  Tja, mest hon. Jag pratade om Rufus, som vanligt. Men - och det är viktigt - han har vidgat mina musikaliska vyer.

Hur som haver, idag nu på lunchen när jag bestämde mig för att lyssna på tipset hon gav (Diamonds & Rust) så insåg jag att det var något bekant med Ms Baez. Förutom det uppenbara att hon typ är en musik-ikon som alla borde ha hört talas om.

Nej, det var något mer personligt. Och när jag synade igenom albumlistan på Spotify - denna musikaliska guldgruva - så hittade jag albumet "Gone from Danger".

Denna skiva var en trogen följeslagare under det år jag pendlade mellan Linköping och Vadstena. När jag hörde den underbara "Reunion Hill" för första gången på mer än 10 år, skymtade ett landskap förbi mina ögon. Vägen ut från Skänninge, förbi Fågelsta och ut på slätten.

Tänk så många timmar jag tillbringade med att se årstiderna skifta på fälten. Jag minns en enorm vintermåne över skogsranden. Den försiktiga grönskan över slättens nysådda fält, Ombergs skugga vakande i bakgrunden, Vätterns glittrande vatten outröttligt rullande mot stränderna.

Tänk också att man inte ens behöver åka tillbaks. Allt jag behöver göra är att sluta ögonen, öppna öronen och låta minnena svepa över mig.

Så mycket vatten har passerat under broarna sedan det "February" hon sjunger om. Jag är densamma, men ändå inte. Musiken är inte heller densamma, även om det låter likadant. Jag har nya referensramar att använda när jag lyssnar.

Fast, till syvende och sist är det ändå som det ska - musik som kittlar och berör. Som är mer än bara bakgrundsskval. En röst som når fram.

Och är det inte underbart att ses igen efter tio år och fortfarande höra musik som väcker känslor?

Fast inte stängdare än att jag inte kan skriva en rad eller två först.

I måndags släpptes Justin Currie's nya skiva "The Great War", hans andra soloskiva och en något muntrare uppföljare till "What is love for" titeln till trots.

Det är...eh, här skulle jag skriva hur många år sedan det är hans förra skiva kom. Men se, det har jag glömt. Minns bara att jag åkte till Glasgow och såg honom spela två gånger det året.
Den andra gången, på Old Fruitmarket, var vi ett helt gäng som strålade samman före och efter.

Såhär i efterhand var det nog den största behållningen av den resan. Att få träffa en massa härliga människor som jag fortfarande har i mitt liv. Mer eller mindre.

Vad tycker jag om nya skivan då? Mer eller mindre?

Tja, officiellt får jag den inte förren den 21 (!!!) maj enligt Amazon. Men tack vare Spotify kan jag redan nu lyssna på den. Dock inte i ipoden. Men man kan junte få allt.

Skivan är genomgående bra. Poppigare än WILF. Bättre producerad och i mitt tycke betydligt mer lättilgänglig. Han lär väl inte hamna på topplistan den här gången heller. Men singeln "A Man with Nothing to do" har tillräckligt med Del Amitri-smak för att passa på en bilåkarsamling.

Personligen gillar jag "Can't let go of her now", "Baby, you survived" och den vid det här laget klassiska "As long as you don't come back" bäst. 

Jag hade, väldigt orättvist, bestämt att jag var trött på Justin Currie. Att hans bästa tid var bakom honom. Men se, här ploppade han upp och visade att jag hade fel. Melodierna är förförande och hans röst är bättre än någonsin.

Så, om ni ursäktar mig så stänger jag dörren, petar på mig hörlurarna och försvinner från världen en stund.

Fick ett sms från en vän igårkväll som berättade om sin bokcirkel. Lät mer som en ätcirkel tycker jag. På ett positivt sätt alltså.

Nästan alla jag känner är med - eller har varit med - i en bokcirkel. Jag har blivit tillfrågad vid ett par tillfällen, men jag har tackat nej. Har ett slags inbyggt trots till att "tvingas" läsa en bok någon annan valt ut och sedan tycka något konstruktivt. Tror det är en kvarleva från skolan, och jag vet att det är en ungefär lika mogen känsla nu som det var då.

Just nu beror det nog mer på att jag inte kan koncentrera mig nog för att läsa en hel bok, knappt en hel sida. Har tragglat med Dan Brown's "The Lost Symbol" sedan julafton. Men det är kört. Tror jag får återgå till Max och Totteböckerna. Där skulle jag nog kunna klara att läsa en hel bok.

Annars har jag funderat på om man inte skulle starta en renodlad ätcirkel. Eller pratcirkel med mat. Skippa det onödiga bokpratet och koncentrera sig på det man egentligen vill - äta och umgås. För jag antar att det är därför man faktiskt har dessa cirklar - förutom ett genuint literaturintresse då förstås. Som jag uppenbarligen saknar.

För, de fyller ju en social funktion som garanterar att man i alla fall träffar sina vänner en gång i månaden. Så, som koncept är jag helt med på tåget - det är bara själva läsningen det faller på.

Jag tänkte komma med ett förslag som passar mig bättre än bokcirkel. En musikcirkel. Man får turas om att rekommendera en skiva som man tycker om/betyder mycket för en. De andra lyssnar och så träffas man och analyserar allt från musikens uppbyggnad till texterna till albumdesignen. Allt medan man stoppar i sig en massa god mat förstås.

Nån som hakar på?

Rufus i väskan, Rufus i knät. Rufus i händerna på främmande kvinnor och män. Rufus i fönstret. Rufus på golvet. Rufus vart än jag tittar.

Ja, Rufus Wainwright prydde framsidan på dagens Metro och det var svårt att inte flina då hans gulliga lilla nylle var överallt.
Rubriken ”Jag är äckligaste mannen på jorden” samt den (enligt mitt tycke) smula märkliga lilla intervjun skapade nog knappast några nya fans.

Det gör kanske inte hans nya skiva ”All Days Are Nights: Songs for Lulu” heller. Och för mig som föredrar hans mer fullmatade, barockiga, låtar erkänner jag att delar av skivan är en smula svårsmält.

Man måste gilla Rufus röst om man ska gilla ”Lulu”. För skivan innehåller bara den och piano. Men det betyder inte att allt är svårsmält. Nejdå, där finns riktiga pärlor.
I sånger som ”The Dream”, ”Zebulon” och ”Sonnet 20; A womans face with natures own hand painted” (jepp, Shakespeare har skrivit texten) kommer kombinationen röst och piano verkligen till sin rätt. Det är vackert, naket och förtrollande. Smärtsamt och förförande på en gång.

Det ska bli mycket spännande att se sångerna framföras i det teatraliska sammanhang de hör hemma. Med scenkostymer, film och Rufus enorma scenpersonlighet.

Ni får säga vad ni vill, jag tycker han gör världen lite vackrare.

”All Days Are Nights; Songs For Lulu” släpps idag.

Vaknade utsövd efter en lugn natt. Antingen har grannens stereo gått sönder eller så hade han och kompisarna råd att gå ut den här helgen. Nåväl, tills inatt är nog pengarna slut och ordningen återställd.

Men nu är jag på humör att sno ”Om mitt liv var en film - The Soundtrack of my Life” från C. Så det gör jag. Med en nypåfylld ipod och allt.

Gör så här:
1. Öppna iTunes/winamp/media player/ipod/et c.
2. Välj Shuffle
3. Tryck på start
4. För varje fråga nedan, skriv sången som spelas
5. När du går till en ny fråga, tryck för nästa sång
6. Ljug inte och försök inte låtsas att du är coolare än vad du är!

Här är mina svar:

Öppningsmusik: “The Consort” – Rufus Wainwright. ”Prepare to reign, no more to hide…Let streamers fly and canons roar on your arrival, beautiful queen.” Visst, det kan jag leva med

Första dagen i skolan: “Gold Dust” – Justin Currie. ”The things that makes your eyes glitter isn’t always gold dust. The wings you think life’s given you, they couldn’t lift a bread crust”. Deprimerande, men ack så träffande.

Jag blir kär: “The Background” - Third Eye Blind. Nää, det där får jag inte riktigt ihop. (sången handlar om nån som tänker tillbaks på nån han hade varit ihop med och som nu ligger i koma på sjukhus.)

Vi gör slut: ”Everybody Knows” – Leonard Cohen. ”Everybody knows you’ve been faithful, give or take a night or two” Jepp. Känns igen. Bitter? Jag? Näääää!

Studentbalen: ”Believe in Love” – Da Buzz. Jepp, jag har Da Buzz i min ipod. Så o-cool är jag. Och vad passar bättre på lite skoldans?

Mental krasch: ”When in disgrace with fortune and men’s eyes (Sonnet 29)” – Rufus Wainwright. Tja, att gå runt och yla tonsatta Shakespeare-sonetter är antingen det ultimata tecknet på genialitet eller mental ohälsa. ” When in disgrace with fortune and men’s eyes, I alone beweep my outcast state”. Tja, det passar ju. Och vilken vacker sång det är… *suckar ljuvt*

Flashbacks: ”Midnight Kiss” – Gaelic Storm. Mmmmm… Instrumental godisbit. Om ni bara får lyssna på en irländsk folkmusiksång för resten av livet – välj den här. Och vilka minnen den framkallar. Se – passar perfekt! Jag borde bli såndär musiktillsättare.

Jag och kärleken blir ihop igen: ”More than you’d ever know” – Del Amitri. Hihihihi! Ja, det stämmer fullt och komligt: Den som sjunger den här sången för mig och verkligen menar det tänker jag gifta mig med. Läs texten här. (och har du en gitarr i knät kan du spela med)

Bröllopsscen: ”The Origin of Love” – Rufus Wainwright. Tja, det är en helt underbar låt. Men ganska sorglig och kanske inte en jag personligen skulle välja till mitt bröllop. Men vem ved vad som händer där? Drama, drama, drama!

Slutstrid: ”A Place to Crash” – Robbie Williams. Jaha, ska det slåss nu också? Men, visst. Bring it on bara! Ska det göras ska det göras till bra musik. ”Every move you make is poetry, they all fake what you do naturally…” Aha, elaka aliens snor min polisongsnubbe för att klona han eftersom han har så himla snygga polisonger! Kom igen Alien, smaka på den här!