129 dagar är det kvar tills jag åker till Paris.
Sällan har jag velat något så mycket.
Säger jag säkert jämt.
Men ack vad jag längtar.
Fast, först ska vi väl ha lite vinter antar jag.
Någonstans i Skottland finns en dalgång som kallas Glen Coe. Den kallas så för att den heter det. Det är ungefär så mycket jag vet.
Jag vet också att det var någon form av bråk här för länge sedan, och att vandrare och turister "flockas" för att vandra och klättra i berg på denna natursköna plats.
Jag har varit där två gånger. En gång åkte jag bara igenom med buss. I mycket angenämt sällskap för övrigt. Den gången låg molnen tungt över bergen och hela världen kändes som en enda stor baksmälla.
Jag hade kvällen innan åkt den otroligt vackra vägen mellan Inverness och Fort William och sedan bevittnat ett magnifikt åskväder ifrån foten av Ben Nevis, ätande en smarrig cod and chips. Jag, inte Ben.
Men jag tog inte ett enda fotografi på detta. Det var nämligen sommaren 2005 - året innan digitalkameran gjorde entré i mitt liv.
Men jag tog ett kort på Glen Coe under sitt molntäcke. Uppmuntrad av Charlie på bussen.
Två år senare var jag tillbaks i sällskap med Skottlandsvännerna för att prova på vandring. Har skrivit om det förut och ska inte gnälla om det igen.
Men trots att jag inte gärna vill vandra på snedden uppför ett berg i myrmark igen, skulle jag nog inte klaga om jag fick återvända till utsikten för en stund. Via stigen.
Nu är jag av naturen mer kust och havsmänniska än bergsmänniska - men till och med jag erkänner att det minsann är ganska skapligt tokvackert i Glen Coe.
"Jag behöver åka till julmarknaden. Och jag behöver åka nu så de inte stänger som förra veckan" sa jag till min chef och packade ihop straxt efter klockan tre idag.
"Kan du inte åka på helgen?" frågade han och jag svarade ett enkelt nej.
Klart jag kan åka på helgen. Men jag vill inte. För då är alla andra där. Idag fick man vara nästan ifred.
Ifred att göra av med pengar på ost med chili (stark!), kryddor och marsipan. Mums!
Och ifred att försöka fånga stämningen med kamera.
Det blir mycket mörkerfoto såhär års. Med stelfrusna fingrar och utan stativ blir resultatet oftast inte så bra.
Men Canonen är otrolig på att fånga stjärnorna, även mitt inne i stan. Skulle vilja se vad den kan göra på ett stativ i till exempel...Stavsjö.
Det här kan jag göra med Photoshop - ett försök att piffa till annars ganska misslyckade bilder.
Ok, så det kändes lite kymigt först att åka ner en dag till Linköping utan att hälsa på mamma. Men, dagen var till för att visa C min hemstad och framför allt för att gå på en rekorderlig hantverksmarknad.
Så, på tåget hoppade vi och susade söderut. Började dagen med lussebulle och julmust. Bara för att.
Vid ankomsten tog jag sightseeingturen genom Vasastan, visade henne huset där jag och Metterillion delat lägenhet och Katedralskolan där jag vill hävda att mitt liv som kinna till stor del började.
Nästa stopp var Domkyrkan. För mig är det som att komma hem på allvar. När jag kliver in där vet jag liksom var jag hör hemma. Inte för att jag vill bo precis i själva kyrkan. Men det är väl min plats att...tja, återställa systemet. 
Utanför kyrkan blev det snabbguidning - Slott, stadshus, Stenhusgården, Krogen Amerika - innan vi anlände vid huvudattraktionen: Chocolat, chokladfiket.
Tja, ok, huvudattraktionen var ju Gamla Linköping och adventsmarknaden. Men man behöver ju något stärkande när man ska slåss med folk, fingra på halmpynt och provsmaka rökta saker.
Så med te och hallonmoussetårta i magen tog vi bussen (först en trasig, sedan en hel) till målet.
Vi möttes av folkvimmel, kakafoni av röster och brandbilar. Som tur var bara där för att informera om sin verksamhet och varna för oaktsamhet med adventsljus.
Även om jag tror de var ute efter Scoutkårens våfflor. Bara 20 pengar med grädde och sylt. Inte för att provade någon. Jag tog en alldeles äkta bränd grillkorv istället.
Gamla Linköping är, om jag missat att informera om det, ett friluftsmuseum bestånde av hus, gårdar och andra byggnader flyttade från Linköpings innerstad.
Ett av de första husen vi besökte var Von Lingens gård - det mest populära stället att förrätta borgerliga vigslar. Och jag förstår varför.
I det stora rummet hade ett julbord á la 1700-tal dukats upp. Även om jag fått för mig att tradition med gran är yngre. Äsch, verm bryr sig. Mysigt var det.
Erkänner att synen av grishuvud och paté dock inte gjorde mig toksugen. Det hindrade mig förstås inte att köpa lite godis i ett av stånden. Jag menar - Mariannelunds karamellkokeri! Stå emot det om du kan!
Stod däremot emot både kärvar och halmpynt. Men ett ljus blev det. Och en medeltida madonna-statyett. I betong. Harkel. Säkert alldeles äkta. Missade att köpa birgittasystrar i tenn dock. Misstag.
Jaja, jag tänker åka tillbaks nästa år. Och till Gamla Linköping åker jag redan om några veckor. Då kanske man till och med tar sig in i Cloettaboden.
Lite bilder:
Efter att ha gjort av med tillräckligt mycket pengar samlade vi ihop oss och begav oss in till staden. Med en och en halv timme tills tåget skulle gå lurade jag in C i Trädgårdsföreningen för att kolla på fontänen.
Där blev vi kvar i säkert en halvtimme, båda kämpandes för att fånga den perfekta bilden. Jag fuskade med stativ. Men vad hjälper det när granen dansar i vinden och vattnet inte står still.
Jaja. Lite stämningsfullt blev det i alla fall. 
Ok, så fontänen byter alltså färg. Men jag lyckades visst bara fåga det blå. Så jag tar en till, bara för att. 
Med stelfrusna fingrar och trötta ben släpade vi oss mot stationen. Stanna in på Steve's för de klassiska kycklingspetten. C gav två tummar upp.
Kunde till och med tänka sig att komma tillbaks.
Så nu ska jag bara hitta ett jobb och flytta hem så vet jag att i alla fall en vän kommer på besök.
Glad Första Advent på er alla därute i novemberlandet.
Kan man fylla med massor av skoj. I mitt fall blev det först en tur till Kolmårdens Djurpark där man för de 379 inträdeskronorna (tack Expressen för 150 kronors-rabatten) fick strosa i parken, se delfin-showen och åka Safari-linbanan.
Vädret var bästa tänkbara för djurparksbesök och jag och Tant Bruun njöt i fulla drag. Jag skrattade gott åt hennes ordskämt och lät kameran jobba med att fånga djur. 
Blev ett gäng bilder, men orkar tyvärr inte fixa till fler idag.
På väg hem fångade vi en supersmarrig pizza och kvällen tillbringades på verandan medan solen gick ner och stjärnorna kom fram.
Då var det dags att plocka fram kikaren och titta på en alldeles äkta supernova (straxt ovanför vänstraste stjärnan i Karlavagnen/Stora Björn) och eftersom kvällen var stjärnklar med fullmåne var det en ren njutning att stå där i mörkret och bara låta sig hänföras.
Hänförd blev jag idag över Tant Bruuns kantarellspårningsteknik. Ut i skogen gick vi - hem kom vi en och en halv timme senare med massor av gult skogsguld. Varav en del just nu fräser lite i min stekpanna. 
Nej, jag vet - det här är ingen kantarell. Men visst är den fin, flugsvampen?
Så tack Bruun - med Britta och make - för en härlig helg.
Jag har tagit massor med kort under mina resor. Och många av dem är faktiskt ganska bra. Många av dem är rena skräpet och så finns det ett gäng däremellan.
Sedan jag jobbade upp mitt fotointresse till mer än att bara dokumentera världen omkring mig har jag blivit besatt av detaljer, vinklar och kontraster. Vilket inte är fel - bara man inte glömmer att då och då titta upp och se helheten.
På jobbet har jag min resebildsmapp som skärmsläckare. Och idag fick jag den briljanta idén att låta skärmsläckaren plocka ut fem stycken bilder utan uinbördes ordning som jag skulle lägga upp här och berätta lite om.
Så - resultatet blev dessa fem:
1. Glasgow Necropolis, Skottland
Kyrkogård med viktoriansk anstrykning i anslutning till Glasgows katedral. I kvarteret finns även Glasgows enda medeltida hus och St Mungos museum om religös konst. Mycket intressantare än det kanske låter.
Kyrkogården är lika vacker året om, men en dimmig vintermorgon när frostbiten murgröna kryper över de skeva gravstenarna är kanske allra mest lockande. 
2. Färjan till Arran-öarna, Doolin, Irland.
Under den veckan vi tillbringade på Irländska västkusten pratades det mycket om en tropisk storm i Mexikanska gulfen. Denna storm orsakade konstigt väder även på denna sida Atlanten och vår tilltänkta resa till Arran-öarna fick bli en dröm.
Båten som ni ser ovan var den sista turen för dagen. Resten av turerna ställdes in pg av de svåra vågorna och även flyget från Galway hade problem. Besvärligt värre - men ack, så vackert!
3. Stugdörrar, Whitby, England.
Jag tillbringade en weekend i Whitby på Yorkshires östkust. En fantastiskt mysig fiskeby som vuxit till en liten stad, utspridd runt flodmynningen som delar staden i två.
Whitby är mest känd för sin klosterruin och för att Dracula landsteg här. Här finns också en lång strand, nyfångad fisk till chipsen och romantisk atmosfär så man nästan blir sjösjuk.
Såg de här dörrarna när jag bestämde mig för att utforska den del av staden som inte låg vid vattnet. Var för roligt för att inte ta kort.
(Om ni inte ser vad det står på skyltarna så står det Smugglers Cottage & Coastguard Cottage )
4. Carrick-a-redge rope bridge, Antrim, Nordirland
Ok, det är en hängbro. Och det är allt.
Tja, det är ett hänförande landskap förstås. Och en hängbro. Ca 30 cm bred. 20 meter ner till vattnet. Och bron svänger för varje steg.
Max fem personer på bron samtidigt. Resten av oss får stå och vänta. Eller titta på från utsiktsplatsen. Och ta kort. På varandra, eller landskapet. Eller bron.
Jag vet inte om det är värt att prova. Jag köade i 20 minuter, sen var jag tvungen att ge upp så att jag inte missade min buss. Men jag kan lova att det är värt att åka dit och titta på landskapet. Och bron. Och på folket som tittar på landskapet. Och bron. 
5. All Hallows by the Tower, London, England.
Med ryggen åt en av världens mest populära turistmål tog jag denna "efter regnet"-bild. Den lilla kyrkan med det långa namnet ligger där, förmodligen ganska bortglömd mellan infartsled och restauranger.
Själv vet jag nästan ingenting om den, förutom att den nämns i en bok jag har hemma om Tempelriddare.
Med andra ord är kyrkan förmodligen lika gammal som Towern, palatskomplexet bakom min rygg som gett den en del av sitt namn.
Är Towern värt ett besök då? Är det värt pengarna? Ja, jag tycker det. Det var en upplevelse att komma in genom murarna och strosa runt bland husen och de öppna ytorna. Både större och mindre än jag förväntat mig - men bra mycket vackrare. Som att kliva in in en annan värld för en stund.
För två veckor sedan tog och och C en premiärtur till Uppsala. Premiär för mig i alla fall. Har aldrig varit där förut. Om man inte räknar en lååååååååååång raksträcka med massa rödljus som jag och mina kära päron betade av på vår väg mot Söderhamn en gång för 15 år sedan....Eeeek!!
Förlåt, var tvungen att hyperventilera. Jag trodde det var typ 8 år sedan jag gick på folkhögskola. 15???
Ehh...var var jag? Jo, just det. Uppsala. Premiärtur. Med tåg från Stockholms station. Vilket visade sig vara både enklare, snabbare och billigare än att ta pendeln till Upplands-Väsby och sedan byta till Upptåget. Bara ett tips, alltså.
Har sett Uppsala från tåget. Och nu såg jag samma syn. Fast det räckte med att gå ett par kvarter ned mot ån för att mötas av en helt annan syn. Uppsala är ju mysigt!
Första stoppet för dagen var Uppsala domkyrka. Som Linköpingsbo kändes det ju lite knepigt att gå in. Är ju lite som att fraternisera med fienden. Men jag måste erkänna att jag blev imponerad. Även om jag ju fortfarande föredrar Linköpings domkyrka, såklart.
Men vi har ju varken en Gustav Wasa eller en St Erik att skryta med. Vi har nån gammal-gammal kung som ingen kommer ihåg. Nån Birger eller Sture.
Erkänner att jag (be)rördes lite av historiens vingslag där i Gustavs kapell. Precis som jag blev i Westminster Abbey när jag stod i kapellet som delas av halvsystrarna (Bloody) Mary och Elisabeth I. Att se deras - och Gustav Wasas - gravar fick mig att inse att de här människorna verkligen har funnits på riktigt.
Att de inte bara är mytiska figurer utan människor av kött och blod. Fast lite snofsigare, förstås.
Efter att ha varit vördnadsfull en lång stund kändes det skönt att komma ut i luften och vara sarkastisk igen. Slottet fick sig en känga. Det var ju bara en snutt som var slottig - och det bästa med slottet var: utsikten mot Domkyrkan.
Nedanför slottet låg...den är nog kvar...ligger den Botaniska trädgården. Men både den, Linnéträdgården och en mysig snäckformad utescen fick stryka på foten då vi gav oss iväg mot Gamla Uppsala istället.
(Buss 2, mot Gamla Uppsala, ändhållplatsen.)
Vi stod givetvis på fel sida av gatan och väntade, pratade högt och brett om högarna - och inte en enda person vid hållplatsen hade lust att upplysa om oss att vi var på väg åt fel håll. Det blir minuspoäng.
Pluspoäng fick Kungshögarna istället - massor av dem. Högar och pluspoäng, alltså. Det finns tre stycken som är betydligt större än de övriga.
De är inhägnade och man får inte klättra upp på dem. Men, vem behöver klättra på högar när man kan trampa snett i en grop och stucka foten? Det klarar jag galant.
Ur fotosynpunkt finns det massor av spännade vinklar och motiv. De är...försöker hitta rätt ord... faschinerade som de är. Men en dramatisk himmel eller lite morgondimma förhöjer fotoupplevelsen till något rent magiskt. Skulle jag tro.
Jag fick jobba med konstigt dis som övergick i sol från "fel" håll. Men om man struntar i att fota och bara upplever så får Kungshögarna full pott. Stället har verkligen en air av mystik och forntid.
Efter högarna var vi - jag i alla fall - rätt mätta på intryck för dagen, så det blev hemresa och en hemskt spännande kamp mot klockan, tåget och biljettmaskinen. Skulle vi hinna, skulle vi få vår biljett i tid - eller skulle tåget gå utan oss?
Med sekunder till godo kastade vi oss på Upptåget och tuffade söderut. Lusten att hoppa av på Arlanda och smita iväg någonstans var överhängande. Men...ack...sängen vann.
Kommer definitivt åka tillbaks till Uppsala, det är en lagom stad. Ligger lagom långt bort, är lagom stort och har lagom mycket att upptäcka. Och jag har ju en fot till att stuka.
Om jag hade pengar och ett pass...om jag hade pengar och hade råd att fixa ett pass... Äsch...jag börjar om.
Jag skulle vilja boka en resa. Till Kanarieöarna. Jepp, har sagt det förut. Min blogg är en enda stor upprepning. Och forum för gnäll.
För - jag gick till sajten charter.se och snokade lite. Och se - där fanns det gott om resor. Som till och med var billiga. Om man är två och delar på ett rum.
Är jag en och delar på ett rum med kackisarna så får jag betala nästan en tusing extra. Och jag tycker det är fel!
Så - då uppstår nästa problem. Kan jag åka med någon? Person ett vill inte flyga - vilket jag respekterar. Person två vill flyga - men inte till Kanarieholmarna. Person tre har inte råd och person fyra vill inte åka någonstans utan barnen. Vilket jag också respekterar.
Men var är singel-party-polarna när man behöver dem?
Inte för att jag är någon party-pingla längre. Om jag någonsin var det. Men...
Jaja, hoppet är inte ute - finns en sajt som heter reseguiden.se där man kan annonsera efter resekompisar. Kunde ju vara intressant. Eller skitläskigt.
Just nu känner jag allra mest för att vara hemsk turist som sover halva dagen, masar mig ner till poolen/stranden för lite simning och slumring under parasoll för att sedan vakna till framåt kvällen - äta köttbullar och lingonsylt och sedan parkera mig i baren där jag tänker bli dyngfull och otrevlig tills det är dags att rumla hem och välta ner i sängen.
Och det är ju värt tretusen pengar...knappast. Å andra sidan kan jag ju stanna till på ICA, köpa en påse drinkparaplyer, ett par limefrukter och öppna tequilan. Mycket blilligare - men samma effekt.
Men innan jag planerar att bli badjävul och semestersabotör ska jag fixa min tand, ett pass och spara ihop pengar till nästa sommars road-tripp med Del Amitri-gänget.
Kanarieöarna är nog kvar nästa år också. I alla fall till den 21:a december. Och sen är det ju liksom kört i alla fall. Hej hopp - världsstopp. Om man ska tro Mayakalendern.
Och det står ju så på Internet och allt som står på Internet är sant. Har jag hört.
Några bilder till ifrån Djurgårdspromenaden.
Tycker fortfarande inte att Kaknästornet är en särskilt snygg byggnad. Men den fascinerar mig och jag gillar dess kantiga "modernistiska" profil i kontrast till lyktans mer organiska, mjuka.
Gillar också hur en del av Kakis liksom fångats inne i lyktans glas. Jepp, älskar mina speglingar.
Som här till exempel. Nora sa att det påminde henne om barndomens snurrmålningar från Liseberg.
Nån gång ska jag åka med den där båten!
Den båten - och andra - skapade härliga små svallvågor som ystert slog mot strandkanten med förvånansvärt mycket pondus. Det både lät och skvätte.
Bland stenarna fanns intressanta saker att se. Grönt slem och vackra, havspolerade bitar av timmer.
Vassen var också ståtlig. Eller är det säv? Susade bland den gjorde det i alla fall och jag - smart som jag är - drog en nosfull av luften och sa till Nora att det luktade skärgård. Konstigt.
Man blir hungrig av att promenera - och vad passar bättre som mellis än lite färska bär.
Så somrigt, så gott.
Västerås - Stanstead 218:- tur och retur. Innan smygavgifter iofs.
Jag skiter i tandläkaren och sparkontot. Vem behöver en framtid och tänder? Min kamera vill åka till London!
Olly Olympus enda bild från Smithfield Market. Jag och Google maps har hittat en perfekt vinkel. Allt jag behöver är kväll, lite regn och mitt stativ.
Vill!!!
Tog blåbussen från jobbet och hoppade av i Drottningholm. Skulle bara ta en liten sväng till hörnet jag aldrig varit i och sedan unna mig en räkmacka i caféet.
Jo, tjena. Caféet stängde klockan fem (!!) och min lilla sväng tog två och en halv timme.
Nästa gång! Då ska jag se till att det fina vädret inte kommer när jag just tagit slut på minneskort och kamerabatteri. Somliga vissa lär sig kanske.
Här har man använt hästar till slåttern. Hässjorna luktar precis som de ska. Minns somrarna på landet och jobbet med att ta in höet. Vi hade i alla fall traktor.
Det var inte bara grönt, även om det är den klart dominerande färgen. Fanns inslag av annat. Lilarosa och blått till exempel. Må vara ogräs, men fint ogräs är det.
Ack, tänk om dessa gamla stammar kunde tala. Vad har ni sett månne? Kanske Bellman sjungit i er skugga en sommardag för 250 år sedan? Skulle vara intressant att höra.
Grönt var det, som sagt. Hit tänker jag komma tillbaks. Vill ni följa med?
När jag ändå är inne på gamla hus och blommor. Gillar man träkåkar och gammaldags trädgårdar ska man kasta sig på närmsta tåg/buss/cykel och ta sig till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Det började som ett litet räddningspådrag för att bevara hus inne i Linköping som skulle rivas. Med en del möda och under ett halv sekel har man lyckats få ihop en hel liten stadsdel i utkanten av Linköping där man för en stund kan strosa på kullerstensgator, besöka arbetarhem från 30-talet, handla i en riktig handelsbod eller förköpa sig på choklad och annat i Cloettas Chokladbod.
För dem som snabbt tröttnar finns Fenomenmagasinet, ett hus fullt av experiment och saker som låter, rörr sig och som man får peta på.
Jag petade inte så mycket. Klappade en katt och slickade på en glass. Annars blev det mest kameran som fick jobba. 
I flera av trädgårdarna såg jag dessa silverbollar på piedestaler. Ingen aning om det var poppis för typ hundra år sedan eller om det är en modern installation. Fint var det i alla fall.
Kägelbanan i bakgrunden.
Den kanske mest fotograferade gatan i Linköping. Som jag med stor pinsamhet måste erkänna att jag inte minns vad den heter. Men fint är det.
Gamla Linköping är ett levande museum. Folk bor här, så vissa trädgårdar och hus får man inte gå in i, men det står skyltar isåfall.
Det finns hus så det räcker ändå, och sedan jag var där sist (för sådär en åtta, tio år sedan) har de små hantverksbodarna (smycken, keramik, slöjd) spritt sig som ogräs längs husraderna.
Det är inte alls illa, egentligen. och visst är det mysigt att titta och pilla. Det är bara jag som tittar med "så här var det inte förr" glasögonen.
Litet (o)intressant fakta om bilden ovan. Det blommiga är inte en tapet eller tyg, det är blommorna som växte över dörren. Men det blev himla coolt. Tycker jag.
Blommor, ja. Om man inte får nog av trädgårdarna finns en alldeles äkta örtagård fullproppad med medicialväxter, små statyer och gammaldags rosor.
Där kan man sitta på en bänk när man tröttnat på att stuka tassarna på kullerstenen eller blivit överkörd av hästskjutsen för femte gången.
Då kan man verkligen behöva något läkande.
Annars kan man alltid ta en kringla på Dalhbergs Café.
På andra sidan Malmslättsvägen ligger Folkets Park. Därifrån har jag många roliga minnen. Försökte få kortet att se lite gammaldags ut, för nog måste den där entrén vara K-märkt.
Annars borde den vara det!
Har jag gjort. Ett gammalt sånt. Tog t-banan in till stan, köpte en skiva, gick till Gamla Stan, tog tre kort och köpte lunch. Sen åkte jag hem.
Skivan var Flogging Molly'n nya "Speed of Darkness". Den är väldans ojämn. Några görbra låtar, resten varken eller. Kanske blir bättre med ett par lyssningar. Men "Within a mile from Home" är fotfarande bästa skivan enligt mig.
Lunchen är halstrad lax med sparris och en slags hollandaissås. Helt ok.
Korten... Tja, det får ni avgöra själva. Lekte lite med mättnad och så.
