Ett frysfack, alltså.
Eller, vet inte om jag är så värst superfiffig alls. Eller om det ens har med mig att göra. Men jag har noterat en förändring i min kyl sedan mitt snygga collage kom upp.
Det pågår någon form av klimatkatastrof där inne. En global uppvärmning i miniformat kan man kanske säga. Glaciären på "elementet" har smultit och frysfacket går åter att stänga utan is emellan.
Vredet står på full flås och ändå droppar det smältvatten därinne.
Kan pappskivan jag klistrade collaget på ha påverkat systemet? Är den fula plastkivan en del av kretsloppet?
Jag lät min katt-termometer flytta in och den säger att det i alla fall är under 10 grader inne i kylen. Men det är för varmt och det är inte konstigt om min mage är like skeptisk.
Ha tagit ner collaget för att se om ordningen återställs. Annars blir det samtal till hyresvärden på måndag med krav om uppgradering. Måste inte ha ett nytt kylskåp. Men ett fungerande.
Fast med tanke på hur det gick med badrumsskåpet är jag en smula skeptisk.
Nåväl - för alla er som inte fick se mitt pyssel och knåpresultat - Mitt Kylskåpscollage:
Städ och pyssel på jobbet. Ny säljare ska in. Gamla kartonger och hyllor ska ut. Mitt i all röra ska jobbet göras och plötsligt dök det upp nya högtalare på min dator.
De är inte bara snygga - de låter bra. Vet inte var de kommer ifrån men de får stanna.
Adventsljusstaken är uppe och lyser. Skiter i att det är två dagar kvar. Jag är ensam kvar här - då gäller mina regler. Min musik, mitt adventsmys.
Drabbades av en stunds strömavbrott - trodde en propp gått. Men efter lite krälande under skrivbordet och ommöblering av stickproppar och adaptrar i skarvdosan varde det ljus och ljud igen. Så nu spelar och sjunger Ocean Colour Scene för mig och jag önskar att jag hade en julmust.
Och en gnutta jobblust. Men den måste jag ha slängt i någon av de säckar som förpassades till sophögen.
Aldrig har en soffa varit mer efterlängtad än just nu. Eller, förmodligen har fler soffor varit betydligt mer efterlängtade än min av mig. Men det struntar jag i. Vill hem och fläka ut min trinda lekamen i soffan och hoppas på att hustomten jag fick in inflyttningspresent har fixat nåt smarrigt till middag.
Annars duger det ju med skinkmacka óch clementin.
Och julmust förstås.
Här har man (jag) varit tålmodig som en liten sill...eller nån annan organism som är tålmodig. Och bara väntat och väntat och väntat på att få boka mina biljetter till Rufus Wainwrights framträdande på Konserthuset. Och så kommer han inte. Antiklimax!!!!
Nåväl, han kommer senare men nytt datum är inte bestämt ännu. Så jag får väl tåla mig lite till då.
Har ju annat att se fram emot. Rufus Wainwright och andra i London om...oj, två veckor!
Och fika med kompisar ikväll. Och så kan jag se tillbaks på en härlig helg med bästevännen. Självklart fick jag ju migrän när vi satte oss på den indiska resturangen för att äta i fredags kväll. Så det kändes ju lite misslyckat. Men jag hann köpa en underbar lampa - inte på resturangen.
Och jag han prata lite, lite med en annan vän i lördags innan den lilla dottern fick nog och det var dags att åka hem - för henne.
Mycket prat blir det. Många skratt också. Ett par tårar hör till.
Så, nu är det bara att vara tålmodig till vi ses igen. Om två veckor...
Man kan ha vänner till mycket. Och ska man vara krass och inte lägga några känsloaspekter utan bara se till behov så har man olika vänner till olika saker.
Den gemensamma nämnaren är att de alla tillför något till ens liv. Och lägger man sedan då till känsloaspekten igen så betyder det väldigt, väldigt mycket.
Jag har nu tänkt utnyttja mina vänner på bästa sätt - genom att låta dem (er) dekorera mitt fula kylskåp. Det är som jag gnällt om förut ett kylskåp av modell gammalt och sunkigt, och istället för en praktisk magnetisk dörr sitter där en fläckig och gulnad plastskiva.
Har funderat på att måla eländet med magnetfärg, men igårkväll fick jag alltså den briljanta idén att istället låta vänner, snyggingar och trevliga minnen pryda den fula dörren.
Kanske fungerar det också så att jag - istället för att gläppa i kylskåpet efter nåt ätbart när jag blir sugen - stannar upp och ögnar igenom bilderna, minns något från den resan, eller den fikastunden eller den sommardagen och istället ler och bestämmer mig för att ringa någon och tala om att jag tycker om den.
Fast, det beror ju på vad som finns inuti kylskåpet förstås...
Sa jag och kände mig i samma ögonblick precis lika korkad som det lät.
Det var jag och kollegan som stod och pratade medan vi jobbade. Ja, för ibland gör vi faktiskt sånt på jobbet också.
Han ondjorde sig över julen, hur mycket han hatade den och sa att han gått ur kyrkan för att slippa allt sånt där.
Vad jag egentligen menade var nog att det ju knappast blir mindre jul om man går ur kyrkan. Nej, ska man undvika julen får man nog fly Sverige. Och större delen av västra Europa.
Han sa även att han hatade julklappar - och de har i alla fall inget med kyrkan att göra.
Det har inte min nya ljusstake heller - jepp, fortfarande väldigt, väldigt förälskad. Och eftersom att jag bestämt att den kan vara en året-runt-pryl har jag av-julifierat den.
Annars är det fortfarande väldans mörkt och dimmigt och blött ute. Tycker - som varje år - att det vore en toppenidé att gå i ide. Djuren är smarta de.
Grågrågrågrågrågrå... Det blir liksom inte ljust. Och så blir man trött och grinig och vill bara dra täcket över huvudet och sova, sova, sova.
November känns ofta som en ganska onödig månad. En transportsträcka fram till jul. Ett förlåt till alla er som fyller i November. Men så tycker jag faktiskt.
Det finns ljuspunkter dock. Som vänner. Och ljus. Massor med ljus. Och ljusstakar.
Min nya älskling är från Indiska (såklart) och är egentligen en adventsljusstake. Men jag har en stark känsla av att den kommer bli ett permament inslag i mitt hem. Testkörde den i lördags kväll medan jag satt i soffan och åt satsumas och chattade lite.
Och den fick fem adventsstjärnor av fem. Det fick chatten också. Och vännen som erbjöd gräddfil och ett öra. Synd bara att feberfrossan vann över gräddfilssuget.
Har börjat bra. Vaknade faktiskt nästan utvilad. Kände mig i alla fall inte medvetslös när jag släpade mig in i duschen. Tog mig en titt i badrummet och bestämde mig för att lite shopping behövs. Tant Bruuns hjälp var ovärderlig, men jag behöver lite mer lull lull. Har blivit besatt av inredningsspöket tror jag.
När jag kom ut rörde himlen på sig. Ut ur huset alltså, inte badrummet. Det var inte jämngrått, utan molnen skiftade i färg och svepte fram över en blekblå bakgrund. Från dessa ametistfärgade bomullstussar föll det - snö!!! Små vita flingor som singlade ner i vinden och fick träd, grindstolpar och en och annan utelampa att se frostade ut. Uuuuuunderbart.
Kollektivtrafiken var på min sida och jag vara bara 5 minuter sen till jobbet. Till skillnad från de 75 minuter sen jag var igår. Fast det hade egentligen mer med min oförmåga att lämna sängen än kollektivtrafiken att göra.
Fick genom mailen reda på att Justin Currie ska spela med ett storband i Aberdeen den 26 mars. Hmmm, det var ju faktiskt ett tag sen jag var i Skottland nu och Aberdeen har jag ju aldrig varit i...
Äsch, jag får se. Det finns andra saker som lockar. Shopping, som sagt var. Lampor, mattor, ljuslyktor, överkast, kuddar, pryttlar. Jag som slängde ett ton pryttlar i samband med flytten. Jag har tydligen inte lärt mig nånting.
Och...idag blir det officiellt. Pratade med fastighetsskötaren som "hade bokstäverna i fickan". Idag när jag kommer hem kommer mitt namn att sitta på dörren. Mitt namn. Min dörr. Min lägenhet!!!!
Vi får väl se hur resten av dagen artar sig - men det är en månad kvar till Lucia, det ligger snö på taket utanför fönstret och jag anser att livet är rätt underbart.
Åh, nej! Börja inte redan! Stönar några av er nu. Men se - det tänker jag visst det. För det är faktiskt bara 44 dagar kvar till Julafton. Eller 43. Det beror lite på hur man räknar. Rätt eller fel eller så.
Men - jag har just bokat mig en liten lägenhet i Linkeboda. Precis som förra året. Och precis som förra året skulle jag givetvis hellre fira julen hemma eller i en stuga i skogen med bara vänner.
Med snö upp till öronen och mat och godis att göda en liten armé. Öppen spis och julmust och sånger och hela baletten.
Fast baletten får vara försktiga så att de inte välter granen.
Gran ska jag inte ha någon i år. Men det kan bli en en. Och i år ska jag göra skinka. För i år har jag en ugn. En riktig ugn som ger stekyta och sånt som ugnar ska göra.
En hel timme kvar till lunch... jag som är hungrig nuuuuuuuu!
Hur som helst så känns det bra att ha min egen lilla lya i hemstaden. Det är så skönt att komma dit, skruva ner tempot och vara...hemma.
Julen blir inte som den brukar i år heller. Nya tider ger utrymme för nya traditioner. På gott och ont. Och det är väl egentligen bättre att följa med strömmen - sin eget livs ström - än att försöka streta emot. Det finns viktigare strider att utkämpa.
Jag har egentligen bara en fundering just nu... Kan man ha både ljusstake och stjärna i samma fönster?
Vaknade halv åtta imorse och försökte tappert somna om eftersom jag kunde och fick. Men nehej då. Så, jag gick upp och fånglodde på dumburken någon timme tills det var ok att börja väsnas.
Fick en massa gjort på kort tid. Så nu ser det faktiskt ut som ett hem här. Bara ett gäng lådor som ska snickras ihop och sättas in i bordet.
Men de sparar jag till det för avsedda fikatillfället.
Eftersom min "date" tyvär blev inställd passade jag på att göra det jag inte orkat eller hunnit sedan jag flyttade hit - nämligen att ta en promenad och utforska omgivningen. Med kamera.
Och jag måste säga att trots att det är världens ände och fel sida av stan och allt annat - så är det ganska fint i världens ände på fel sida av stan.
Konstaterade också att jag måste bo i WoHo. West of Hornstull. Vet inte om det är lika cred eller hippt eller vad man nu säger som SoFo (som betyder South of Folkungagatan för er som inte vet. och det är tydligen väldigt cred...eller hippt...eller nåt). Men lite coolt måste det ju vara eftersom det går att göra en förkortning av det. Eller?
Hur som helst. Så här ser det ut på samma avstånd från mitt hus som jag förut hade en fotbollstadion.
Om jag hade den utsikten från mitt fönster skulle jag nog inte gnälla hälften så mycket. WoHo!!
Är livet idag. Inga katastrofer, bara en massa såna där småsaker som utmanar mitt humör och får mig att vilja yla.
Saker som skoskav, värkande bihålor, långsam dator och ett till synes ändlöst jobb med att vika papper som sen ska ner i kuvert.
Nej, inte ändlöst. Det var att ta i. Jag vet exakt hur många papper jag behöver vika eftersom maskinen inte vill utan att slita sönder dem. Nämligen 1649 stycken. Har vikt sådär en 200 snart. Och är redan trött på det. Jag förstår mycket väl att maskinen protesterar. Det är en mycket klok maskin.
Men, tror samtidigt att vika papper ligger fas med vad min intelligensnivå klarar idag. Bihålevärken för även med sig en enlak yrsel som liksom slår ut det mer avancerade tankeverksamheten.
Så jag ägnar mig åt små tankar. Som att det var härligt att vara hemma i Östergökland och ladda batterierna i helgen. Och att Antiques Roadshow borde visas tidigare på morgonen så att jag slapp komma försent till jobbet varje dag.
Och att jag verkligen behöver köpa nya skor som inte nyps.
Annars har julabstinensen börjat bli allt svårare att stå emot. När jag sluter ögonen ser jag nysnö mot en stjärnklar himmel. Jag hör avlägset bjällerklang och känner doften av glögg.
Så, igår när McGyver informerade mig om att det bara var 8 veckor kvar till jul så gav jag mig tillåtelse. Jag petade i Mannheim Steamroller i CD'n, lutade mig tillbaks och bara njöt.
För med ljuvt klingande julmusik i öronen står man ut med både skoskav och pappersvik.
