Som tog mig både till och från jobbet på ett väldigt smidigt sätt. Nämligen tillbakalutad i passagerarsätet i en bil.
På väg hem från affären hörde jag sirener och såg blåljus. Sedan såg jag rök stiga mot himlen, lysande röd rök mot den svarta vinternatten.
Någon förlorade sitt hem ikväll. Och jag hoppas innerligt att det var allt de förlorade.
Det luktar brandrök i mitt rum, det kommer utifrån.
Jag är en av de lyckliga som har någonstans att sova i natt.
Med vinter och kyla och stopp i trafiken.
Sitter här och börjar gnissla tänder. Har redan varit ute och sett några smockfulla ersättningsbusar passera. Fanns inte en chans att åka med.
Och egentligen behöver jag inte åka till jobbet. För jag har inget där som är akut.
Men mina kollega har grejer som måste fixas - som han skulle gjort i fredags men då var det ju så mycket annat (det är det jämt) att han inte hann med det.
Så nu sitter jag här och väntar på min chef som skulle svänga förbi och hämta upp min så att jag kan åka in och göra kollegans jobb.
Hur jag ska komma hem?
Ingen aning.
Jag vill ha en spark!
En sånhär kanske?
Men mest av allt vill jag ha barmark. Baaaaaaaaaaaarmark!!!
Grannen (inte partygrannen utan radiogrannen) spelade Doris Day imorse och det finns faktiskt värre sätt att vakna.
Men det är sååååååååååååååååå synd om mig. För nu har jag ont i halsen, är snörvlig och trött i ögonen.
Då är det tur att det finns te och glass. Ska bara bestämma mig för vilken sort. Prince of Wales och polkagrisglass eller Lady Grey och pannacottaglass?
Höll på att skriva terracottaglass. Av någon anledning låter det inte lika gott.
Hade en dröm inatt som gjorde mig ledsen och lite upprörd. Ville peka finger och lägga skuld igen. Men det är bara onödigt slöseri med energi. De dagarna är över. Tack och lov.
Istället låg jag i min uppbäddade bäddsoffa och hade filmmarathon. Maraton? Jaja. Först Wizard of Oz och sedan Dirty Dancing. Lagom ansträngande en söndagseftermiddag.
Imorrn läkarbesök och lite bio.
Och kanske en till kopp te.
Och Sverige - Finland i hockey i OS.
Alltså, ibland - ganska ofta faktiskt - undrar jag vad det är för fel på mig.
Fick just reda på att en av mina "extra-pappor" från barndomen dött. Och så sitter jag här och tjuter och tycker synd om - mig!
Panik, handlingsförlamning och huvudet djupt begraven i sanden. Är det vad som händer nu eller det som hänt de senaste åren som spökar? är jag så himla trasig?
Som sagt var, mycket död blir det. Tycker inte om stämningen.
Kanske är det så? Att jag helt enkelt är felstämd? Fast, helt enkelt är det ju inte. Äsch, jag går och lägger mig och tjuter en skvätt till.
Sjunger jag och konstarerar nöjt att det känns bra att ha bokat biljetter till ESC-finalen. Fast inte i Oslo utan i Bangor. Det känns bra. Bättre än på länge faktiskt.
Och lite ork kommer krypande tillbaks när jag tänker på att det döljer sig en vår nånstans där bakom alla snömoln och minusgrader.
Först kommer det vara några läskiga dagar med skridskobana efter solnedgången. Och den kommer att befinna sig - överallt! Och när den försvinner kommer - leran! För att inte tala om alla översvämmade gångtunnlar och källare.
Nej, vi ska inte tala om det, det kommer vi märka i alla fall.
Men där kommer även finnas tussilago, dripp-dropp, små ystra bäckar, fläckar med grönt, grönt gräs, återvändande flyttfåglar och såna där kvällar som inte verkar ta slut, när ljuset hänger sig kvar långt efter att det borde blivit mörkt.
Ni vet, de där kvällarna när man bara måste ta den långa vägen hem från bussen/t-banan/affärn. Bara för att det liksom spritter i kroppen.
Allt det kommer. Även om det kan vara svårt att komma ihåg en dag som denna när jag mest funderar på om jag kommer att ta mig hem eftersom SL's hemsida informerar att det är stopp, förseningar, inställt och om inte omöjligt så ganska knepigt.
Och ändå har det inte snöat alls så mycket som de varnade för. Tycker jag.
Fast - jag är faktiskt lite trött på snön nu. Nu tycker jag att vindarna kan ta och vända.
Jag är bara lite i limbo. Har liksom inget att säga som intresserar någon annan än mig själv.
Det har varit mycket död på sistone. Det rör upp känslor och svider i oläkta sår. Finns fortfarande så mycket ilska. En önskan att peka finger och lägga skuld. Men det hjälper ingen, speciellt inte mig.
Det går över, livet går vidare och det finns så mycket att vara glad och tacksam över. Så många fina människor att vara stolt över.
Hormonstorm och humörsvängningar. Behöver en operation och rehab.
Och min franska guidebok. Var sjutton tog den vägen? Kan väl inte ha slängt den och irlandsguiden i flytten?
Får jag sova nu?
Ja, på sista tiden har jag börjat tro att den där sista tunneln fram till Liljeholmen innehåller ett maskhål som på något sätt får Stockholm och Montreal att smälta ihop till ett.
Jo, visst låter det vansinnigt och det är det förmodligen också. Men ändå.
Anledningen? Tja, nu ska jag ju börja med att erkänna att jag aldrig varit i Montreal. Men jag vet en som bott där en kort tid och utifrån hennes brev tolkar jag det som att Montreal är en stad full med snö. Mycket snö, kall snö och snö på franska. Eh... Le sneu? Nej, jag vet att det heter något liknande neige eller så.
Ha! Slog upp det och det hette ta mig tusan neige. Fast la, snö är tydligen feminint. La neige.
Men det var inte det jag skulle säga.
Montreal. Är också hemstaden för Mr Rufus och tack vare detta har jag blivit nyfiken på staden igen. Han pratar också om snö och kallt. Och i dokumentären "All I Want" (som för övrigt är sevärd) pulsar han runt i ett Montreal som man inte ser mycket av eftersom vädret påminde väldigt mycket om det väder vi hade här igår.
Så - jag konstaterar alltså att belägg ett för min teori är att Montreal är kallt.
Men ett belägg gör ingen teori - så därför lägger jag det faktum att det nästan alltid (vilken tid jag än åker) är någon på Tvärbanan som pratar franska. Eller läser en fransk bok. Eller äter en franska.
"Men, kan det inte vara Paris?" säger ni nu. Eller, det gör ni väl inte. Ni säger "Men för helsike, Kinna, har du inget vettigare att skriva.
Icke! Men det är liksom all snön som gör att det måste vara Montreal. Eller måste och måste...
Nåväl, hade en trevlig kväll på stan igår med födelsedags-C. Vi åt, såg på film och shoppade lite. Filmen var "Precious" och var mycket, mycket sevärd. Skratt, tårar och spänning.
Sådär... Får jag gå hem nu?
Dagens Rufus-sång: "14th Street"
Det finns folk som är nördigare än jag. Mer besserwissigare och pettimetriska. Och jag bockar och bugar i ödmjuk beundran.
För det är ju faktiskt tack vare dessa insnöade och ytterst till sin sak hängivna personer som ger oss andra kunskap. Som fallet med havsskorpionen till exempel.
Såg några minuter av ett program på BBC Knowledge imorse där den där tokiga människan som brukar springa runt och leta farliga djur (nej, inte Krokodiljägaren - utan en brittisk mörkhårig variant) plockade upp en jätteäcklig sak ur vattnet. Som han sa var en havsskorpion.
Och bestämde mig för att inte aldrig nånsin doppa en tå i havet igen. No, nay, never, mo more!
Väl här på jobbet, och redan trött på mina kuvert, så var jag tvungen att tillfredställa mitt äckelbehov och googla på den där. Och det var då jag hamnade bland de underbara nördarna - som givetvis upplyste mig om att den där varianten har varit utdöd sedan några miljoner år tillbaks.
Så, jag är sååååååå lurad. Och samtidigt upplyst. Så i sann internetanda tänker jag dela med mig av denna kunskap. Och vill ni se klippet finns det här. Fast...nu vet nu ju redan att den inte är riktig... Jaja.
Nästa uppdrag blir väl att ta reda på vad Okynnesmässodagen är. Nej, Kyndelsmässo heter det visst. Och - vad sjutton är en Kyndel?
Det finns dropp också. Istapparna utanför mitt fönster dripp-drippar och drapp-drappar. Så, var försiktiga mina små lamm. Vill inte att ni ska bli kebaber.
