Ok, nu har det satt in. Resesuget. Är glad att det kom, trodde jag hade tappat sugen helt. Men icke då.
Men, jag har ju bestämt mig för att inte resa nånstans i år. Att stanna hemma och grunda mig och bara vara.
Så, vad gör man då?
Jo - man reser med hjälp av Google Maps och låter den lilla gubben hoppa ner i kartan så att man kan se världen i "gatuvy". Och efter att jag nu varit i Whitby och Newcastle (och konstaterat att busstationen i Wallsend faktiskt ser ut som en korsning mellan Motala och Belfast. Ska förklara nån gång) "står" jag nu på en gata i Spittal och tittar på en blå dörr.
Bakom den dörren bodde jag min första och enda natt i Berwick-upon-Tweed. Eller Brricpnee som det uttalas om man ska boka biljett dit.
Var nere på strandpromenaden en sväng och kunde nästan höra vågbruset, känns lukten av hav och känna vinden i håret. Och jag slickar mig automatiskt om läpparna, men där finns inget salt.
Det är väl det jag är ute efter. Inte saltet. Men havet. Brusandet, vågornas outtröttliga rullande mot sanden, den obrutna horisonten och känslan av att slappna av.
Efter en dag/timme vid havet brukar jag vid återkomsten till mitt boende vara ganska så kall. Så, nästa etapp på resan blir härmed Bath som jag minns med värme. 37 graders värme närmare bestämt.
Så - två tummar upp för Google Maps som ger mig lite lindring i min reseabstinens. Och även om jag inte ska resa nånstans i år (förutom Nordirland då
så kan jag ju låtsas.
För, halva nöjet är ju faktiskt att planera själva resan. Tycker jag i alla fall.
Och oavsett om ni är nyfikna på Brricpnee eller Bath eller Barcelona eller Borås - så är det både billigt och kul att resa i kartan.
Man behöver inte ens packa!
En gång, för hundra år sen, jobbade jag i ca 5 minuter i en skivaffär. Mer exakt var det år 2000 och det var väl snarare tre timmar.
Men, vet inte alls varför jag kom att tänka på det nu. Hade faktiskt glömt det. Men jag minns att jag tyckte det var kul. I ungefär fem minuter. Och att jag kände mig precis som en av karaktärerna i High Fidelity. Istället för att kolla datorn och svara "Ja, den har vi" eller "Nej den har vi inte" på kundens fråga om en viss skiva så ville jag svara "Varför i allsin dar vill du köpa den?"
Jag gjorde ett sånt där psykologist test på mig själv på nätet i höstas. Tja, eller förra året i alla fall. Och jag fick högst på histrionisk (inte historisk) och narciccisitisk. Jag fick väldigt lågt på rättstavning
Hur som helst så har jag insett att jag inte bara är en intellektuell snobb utan också ibland alldeles otrevlig. Eller, jag tycker att andra människor är dumma i huvudet. Inte de jag lär känna, de gillar jag och har höga tankar om. Men de andra - den stora massan... Och speciellt folk som står i vägen när man försöker ta sig fram i tunnelbanan.
På tal om tunnelbana...
Hade en extremt jobbig dröm i natt där jag hur jag än sprang och knuffade min väg fram bland zombiependlare aldrig lyckades hinna med mitt tåg eller var på fel perrong eller så funkade inte kortet osv. Tja, ni vet. Till slut gav jag upp och slog mig ner i en bar (!) med ett glas iste med rom (!!) och fräste åt en ful karl i röda byxor och blommig skjorta att dra åt skogen.
Saken var - att jag var tvungen att hinna med tåget för att rädda en vän eller världen eller vad det nu var. Så jag satt där med min drink och naturligtvis hade jag inga pengar i plånboken när jag skulle betala och de tog inte kort. Men kyparen sa att han kunde följa med mig till bankomaten.
Och väl där, vid bankomaten, förvandlades han till Gethin Jones och lovade mig att hjälpa till att rädda världen. Så fort han lagt pengarna i kassan. Och så gav han mig en kram och...Sen vaknade jag!!!!
Var helt slut efter allt springande, fräsande, drickande och kramande.
Fast, skulle junte säga nej till en riktig kram. De kan man aldrig få för många av. Och sen är det det där andra jag vill ha. Fast som jante vet vad det är. Vilket ju gör det lite knepigare att skaffa.
Två veckor kvar till "All days are nights; Songs for Lulu".
Men först - Linköping.
Verkar det vara för de flesta. Jag vet inte varför, om det är nån slags kollektiv kollaps. Men alldeles för många av de jag har omkring mig - och som jag bryr mig mycket om - mår hemskt dåligt av olika anledningar.
Och själv hänger jag som vanligt på gärsgården. Stengärsgårn, ett snäpp lägre än väggen. En fot i verkligheten, en i den totala kollapsen. Och ingen av tårna verkar vilja känna efter var det är fast mark. Var det inte finns brännässlor eller komockor.
Det är ganska tryggt häruppe på gärsgårn, inte helt bekvämt ska väl erkännas. Det skaver lite och rätt som det är skrapar stenarna mot varandra och hotar att tippa av mig åt än det ena, än det andra hållet. Men jag börjar bli van och efter vad jag hört idag så lockar det inte nämnvärt att försöka be den allänna sjukvården om hjälp. För - som en läkemedlesreklam så fiffigt sa - varför behandla hela kroppen om man vet var man har ont?
Den allra bästa medecinen mot gärsgårdsjuka är nog trots allt goda vänner och goda skratt. För min del hoppas jag att bättre kost och mer motion ska göra dunderverk för humöret. Och vi får väl se vad tant doktorn säger på måndag.
Tills dess fortsätter jag att studera världen härifrån min gärsgård och skickar tankar och kramar till alla er som behöver en. Kram alltså. Tankar har ni nog så det räcker.
Heter det inte gärdesgård förresten? Äsch, vem bryr sig.
Idag var en bra dag. Solsken och mycket trevlig sällskap. Fikade och vandrade ett varv runt Skeppsholmen. Tog en massa kort och pratade. Skönt. Att bara vara.
Om det inte vore för isflaken som drev omkring kunde man nästan låta sig luras av bilden ovan och tro att våren var på väg.
Och det är den. Solen börjar så sakteliga lyckas värma upp isen i lä - och förvandla vägen till skridskobana.
Så det gäller att hålla huvudet kallt. Som de här tjejerna:
De stod där i snön och väntade på våren. Vackra var de i alla fall. Precis som dagen. Nu är det soffläge och Melodifestival som hägrar.
Jag börjar känna mig lite som en hycklare. Varje gång jag pratar om att nu sjutton vänder det, nu mår jag bättre och nu kan jag skaka av mig mörkret så trillar jag dit igen.
Antagligen kommer jag få leva med min depression resten av livet. Både farmor och pappa gjorde det. Tja, levde är väl kanske inte rätta ordet. I alla fall inte på slutet.
Men jag är inte vid slutet ännu. Jag har lång väg kvar och mycket att göra innan dess. Visst kommer det finnas dagar när jag inte vill eller tror att jag orkar mer. Dagar när det är väldigt lockande att bara säga stopp. Men det är jag inte ensam om, och det handlar egentligen inte om en dödslängtan - utan bara att hitta den förbaskade pausknappen.
Och ibland - som igår när jag klev ut ur tunnelbanan och ljuset hängde kvar i luften över trädtopparna - så är det åt helt andra hållet. Då är det så lätt att leva. Så lätt att se framåt och göra planer.
Det kändes nästan som den första vårkvällen, trots den bitande kylan. Och jag var tvungen att ta en annan väg hem. Så jag kunde titta ut över sjön (som visserligen är igenfrusen och är alldeles vit) där solen just gått ner och lämnat efter sig en underbar palett i blått, guld och rosa.
Och när naturen bestämmer sig för att visa sig från sin vackraste sida är det bara att tacka och ta emot.
