Igår, när jag pratade med Tant Bruun kom vi att prata om Judas Priest och Joan Baez.  Tja, mest hon. Jag pratade om Rufus, som vanligt. Men - och det är viktigt - han har vidgat mina musikaliska vyer.

Hur som haver, idag nu på lunchen när jag bestämde mig för att lyssna på tipset hon gav (Diamonds & Rust) så insåg jag att det var något bekant med Ms Baez. Förutom det uppenbara att hon typ är en musik-ikon som alla borde ha hört talas om.

Nej, det var något mer personligt. Och när jag synade igenom albumlistan på Spotify - denna musikaliska guldgruva - så hittade jag albumet "Gone from Danger".

Denna skiva var en trogen följeslagare under det år jag pendlade mellan Linköping och Vadstena. När jag hörde den underbara "Reunion Hill" för första gången på mer än 10 år, skymtade ett landskap förbi mina ögon. Vägen ut från Skänninge, förbi Fågelsta och ut på slätten.

Tänk så många timmar jag tillbringade med att se årstiderna skifta på fälten. Jag minns en enorm vintermåne över skogsranden. Den försiktiga grönskan över slättens nysådda fält, Ombergs skugga vakande i bakgrunden, Vätterns glittrande vatten outröttligt rullande mot stränderna.

Tänk också att man inte ens behöver åka tillbaks. Allt jag behöver göra är att sluta ögonen, öppna öronen och låta minnena svepa över mig.

Så mycket vatten har passerat under broarna sedan det "February" hon sjunger om. Jag är densamma, men ändå inte. Musiken är inte heller densamma, även om det låter likadant. Jag har nya referensramar att använda när jag lyssnar.

Fast, till syvende och sist är det ändå som det ska - musik som kittlar och berör. Som är mer än bara bakgrundsskval. En röst som når fram.

Och är det inte underbart att ses igen efter tio år och fortfarande höra musik som väcker känslor?