Någon gång ibland - oftast i samband med att någon av mina nära och kära blir med pojkvän - drabbas jag av dejtinglust.

Det kan vara en släng av prematura vårkänslor, men denna gång var jag mest nyfiken på att göra ett sånt där kompabilitets-test. Hur är jag som dejting-objekt egentligen?

Sagt och gjort, jag skaffade mig en profil på en av alla de sajter som i reklamen lovar att man ska hitta sin livskamrat bland deras utbud av perfekta människor. I alla fall om man ska tro reklamen.

Efter att ha vänt ut och in på hjärnan i jakten på ett användarnamn var jag äntligen medlem och kunde nu börja testet.

Där fanns en massa frågor som jag genast började protestera emot.

På frågan "Hur hanterar du svåra situationer?" ställde jag motfrågan "Definiera svår. Svår som i att ostbågarna är slut i affären eller svår som i att de ringer från hemtjänsten och säger att en ambulans har hämtat din pappa som kollapsade och förlorade medvetandet inne på ICA, men nu har de tappat bort honom på sjukhuset och din strokeskadade mamma har ångest?"

Testet gav inget svar. Hade jag kanske inte väntat mig heller.

Inte heller fanns alternativet "Jag behåller lugnet länge nog för att avvärja krisen och lägger mig sedan på golvet i fosterställning och gråter tills jag kollapsar i en hög av ostbågar".
Näpp, man fick visst bara vara positiv i fyra nyanser. Från "Foten i kläm, jajemen" till "Jag har inga förväntningar och blir därför aldrig överraskad." Vaddå? Ska man vara Lill-Babs eller Kristina Lugn alltså?

Detta var alltså fråga ett eller två av typ hundra. Och redan här insåg jag att jag nog var på fel ställe.

Efter att ha svarat "Jag föredrar att vara ensam, få välja själv och leva mit liv på mitt sätt" i ca hundra frågor, kompletterat med att jag inte ger mycket för fysisk kärlek och att jag inte bryr mig det bittersta om vad min eventuella partner håller på med undrade jag vad jag höll på med.

Vet fortfarande inte om jag är något lämpligt dejting-objekt. Men av mina svar att döma skulle jag nog svara nej