Kate McGarrigle dog i måndags. Det var säkert många fler än hon som dog, speciellt på Haiti eller andra krigs- eller katarofdrabbade ställen.
Men de dödarna påverkade mig inte på samma sätt. Kanske för att jag inte känner någon som bor på Haiti eller på ett krigs- eller katastrofdrabbat ställe. Nordirland undantaget.

Jag känner inte Kate McGarrigle heller. Men hennes kamp mot cancer har berört mig. Kanske har jag lite genom de intervjuver jag sett och läst tyckt mig lära känna henne som person också. Sådär som man kan göra. Men det är klart jag inte känner henne, jag tyckte bara om det jag såg. Hon verkade vara en härlig människa.

Vem är hon då? Kanske ni undrar. Jo, hon är...eller var en folkmusiker från Kanada som tillsammans med sin syster Anna skrev och spelade musik från början på sjuttiotalet och framåt. Har ni inte hört dem har ni säkert hört någon av deras låtar som till ex "Heart Like a Wheel, Complaint de Saint Cahterine (ber om ursäkt för ev stavfel) eller "Going back to Harlan". I alla fall om ni hört Emmy-Lou Harris skiva "Wreckingball" som alla människor borde äga.

Numer är hon dock kanske mest känd som mamma till Rufus och Martha Wainwritght. Och ja, det är därför jag känner till henne. Jag ska inte ens försöka låtsas att jag är bildad.

Så, hon dog i måndags efter att ha kämpat mot cancer i flera år. Och det berörde mig djupt. Både för hennes och hennes barns skull - men även för min egen. För jag står mig själv närmast.
Tankar, känslor och minnen han slagits om att få ta plats i min hjärna och hjärta och för ett tag var jag tillbaks i samma slags vacuum-tillstånd som jag var när pappa dog.

Jag mindes saker jag valt att trycka undan, saker som varit så jobbiga att tänka på. Men nu - med ett par års distans - kan jag plocka fram dem och titta på dem utan att de gör alltför ont.

Ont har jag i sidan idag. Skrattade så mycket igårkväll att jag tror jag sträckte något. Det var skönt. Tja, inte att sträcka sig - men att få skratta sådär så man inte kan andas. Det var alldeles för länge sedan.

Man behöver flabba läppen av sig ibland. Och med vissa människor är det så lätt att blanda allvar och skratt. Jag har den enorma turen att ha många såna människor i mitt liv.

Och den här bloggen blev junte alls som jag tänkt mig. Hade till och med en slutknorr med poäng när jag satt och åkte tunnelbana från Lappland här på förmiddagen.

Jaja, det var säkert nåt med distans. Eller brist på den.

Utlyser härmed en tävling: Bästa slutknorr vinner!