Nån som kommer ihåg dem? Med låtar som "Unbelievable" och "Children".

Deras skiva "Shuberts Dip" är fortfarande, efter ganska många år en av mina favoriter. Så pass bra tycker jag att den är att jag faktiskt funderar på att köpa den på CD.
Den och Soup Dragons, och James...fast James har jag ju... Äsch...

Vad jag skulle säga är att en av låtarna börjar med en strof från vad jag tror är en dikt. "This is how the world ends - not with a bang, but with a whimper."

Jag har alltid gillat den strofen. Och det var lite så det kändes igår. Sista dagen i Solna. Sista besöket i lägenheten som varit min trygghet i de stormar som rasat under de senaste åren.

Jag trodde jag skulle gråta massor. Och visst, en tår kom det. Men tack vare en underbar människa som försett mig med distraktion - ironisk nog skulle jag gå på min första fotbollsmatch på Råsunda samma dag som jag alltså flyttade därifrån - så fick jag ett härligt avslut.

Så nu vet jag vad det är de har pysslat med under de sex år jag har undrat. Nu vet jag vad det är som låter, lyser och vilka kompletta idioter som befinner sig därinne.

Puckon! Med minnen lika små som deras underutvecklade penisar. Det var en himla massa hånande av Djurgården (som visserligen spelade som krattor och en samling andra trädgårdsredskap) men att AIK själva var nere och harvade...he he...i den lägre divisionen för bara ett par säsonger sedan verkade vara totalt bortglömt.

Ja, ok, jag förstår att jag har missat hela fan-mentaliteten. Men jag kan nog tänka mig att gå igen. Fast då vill jag se Man Utd eller nåt annat lag som jag håller på så att det blir lite känsla. Annars är fotboll väldigt tråkigt. Från läktaren ser man ju inte om de är snygga eller inte.
Och - jo - det är viktigt!

Kändes en smula konstigt att gå ut från Råsunda och inte traska 50 meter hem utan istället ge sig iväg tvärs över stan. Men det gick det också. Och när jag kom till min nya lya möttes jag av - åska!!!

Tänk, det är precis lika mysigt som att lyssna på EMF och gunga runt.

"You're unbelievable!"