Ok, jag erkänner. Jag har problem. Jag har fastnat i DVD-box-träsket. Istället för att vara en duktig kinna och göra sånt jag borde den här helgen - sånt där som ordentliga människor gör - så tillbringade jag majoriteten av tiden i soffan med Bones.

Bones, alltså den amerikanska kriminaltekniksbrottslösar tv-serien, var iofs mest i dvd-n och lite på golvet när jag tappade lådan och vädrade skivorna. Tur att de är märkta med säsong och nummer.

Av alla kriminalteknikmordlösar-tvserier som går på tv är Bones min favorit. Gillar samspelet mellan den tuffa FBI-snubben Booth och den ännu tuffare antropologen Brennan.

Men vad jag gillar mest är faktiskt musiken. Det sitter någon med min musiksmak och plockar ihop soundtracket till - tja, i alla fall säsong ett.

Snow Patrol, Flogging Molly, Starsailor, Tori Amos. Behöver jag säga mer? Kanske inte, men jag ska.

För det var en låt, Pride, med ett band som heter Syntax. Har aldrig hört talas om. Men låten satt som en spik genom hjärtat och efter en sömnlös natt har jag nu beställt CD'n som låten finns på.
Måste ha!

Det är inte alla låtar som har den effekten. Men visst är det väl underbart när en melodi och lite sjungen poesi talar till oss från bruset, stiger fram likt skarpa konturer ur en dimma och verkligen betyder något?

Det finns en sång för varje tillfälle. Ibland bara för att få oss att må bra. Ibland för att hjälpa oss finna ord när vi saknar egna. Och ibland för att få oss att stanna upp i vardagen och känna.

Så, jag är fast. Och kanske kommer CD'n jag beställt öppna en helt ny musikalisk dörr för mig. Kanske är det bara sången Pride jag kommer att gilla. Men det spelar egentligen ingen roll. För det viktiga har redan skett. Jag har blivit berörd.

När blev du berörd senast?