Pang!
Bara sådär slog den till, sorgen. Inte en kronisk sorg som den jag känt förut, utan en såndär akut en. Som kommer, tar andan ur en, och sedan försvinner.
Min pappas moster har lämnat oss. En underbar kvinna som år efter år bjöd på juldagsmiddag. Tjusig var hon, fräck och had glimten i ögat som en gammaldags filmstjärna.
Allt det försvann när hennes man dog för...kan det vara 4 år sedan? En evighet för henne, förmodligen. Men nu får hon äntligen återförenas med sin man, med min farmor och med pappa. Jag vet att han kommer vara väldigt glad att få träffa henne igen.
Det har varit mycket död de senaste åren. Mycket sorg och mycket saknad. Men där finns också hopp, liv och kärlek. Nya liv tar vid där de gamla tar slut. Och även om jag mest känner mig som jag fastnat i en Lars Winnerbäck-sång kommer jag också att gå vidare mot nya äventyr.
Ibland måste man bara få stanna upp och vara i känslan. Att känna saknad är något bra, för då betyder det ju att människan man saknar var viktig för en.
Så, hejdå Moster. Hälsa så gott.
Men du lever fortfarande och det tycker jag är bra. Kram
Skrivet av rakel den 21 februari, 2011 kl. 12:38 #
Ja, jo, jag lever. Tack :) Kram
Skrivet av Kinna den 21 februari, 2011 kl. 13:58 #
Jag med! *kram*
Skrivet av Nora den 25 februari, 2011 kl. 08:57 #