Verkar det vara för de flesta. Jag vet inte varför, om det är nån slags kollektiv kollaps. Men alldeles för många av de jag har omkring mig - och som jag bryr mig mycket om - mår hemskt dåligt av olika anledningar.
Och själv hänger jag som vanligt på gärsgården. Stengärsgårn, ett snäpp lägre än väggen. En fot i verkligheten, en i den totala kollapsen. Och ingen av tårna verkar vilja känna efter var det är fast mark. Var det inte finns brännässlor eller komockor.
Det är ganska tryggt häruppe på gärsgårn, inte helt bekvämt ska väl erkännas. Det skaver lite och rätt som det är skrapar stenarna mot varandra och hotar att tippa av mig åt än det ena, än det andra hållet. Men jag börjar bli van och efter vad jag hört idag så lockar det inte nämnvärt att försöka be den allänna sjukvården om hjälp. För - som en läkemedlesreklam så fiffigt sa - varför behandla hela kroppen om man vet var man har ont?
Den allra bästa medecinen mot gärsgårdsjuka är nog trots allt goda vänner och goda skratt. För min del hoppas jag att bättre kost och mer motion ska göra dunderverk för humöret. Och vi får väl se vad tant doktorn säger på måndag.
Tills dess fortsätter jag att studera världen härifrån min gärsgård och skickar tankar och kramar till alla er som behöver en. Kram alltså. Tankar har ni nog så det räcker.
Heter det inte gärdesgård förresten? Äsch, vem bryr sig.
På öschötska heter det gärsgård:)
Skrivet av bruun den 26 mars, 2010 kl. 11:36 #