Ibland - jag vet inte alltid varför - tar det bara stopp. Trots att jag vill, och trots att jag har möjlighet så går det bara inte. Mörkret tar över och orken packar upp och tar semester.
Så har det varit ett par, tre veckor nu. Inte den djupa förtvivlan som fyllde mig under förra hösten (pillerframkallad är jag säker på
eller den totala likgiltighet som fick mig att snitta mina handleder i våras bara för att se om jag fortfarande levde.
Det gjorde jag. Och gnällde högljutt när jag fem minuter senare skar mig på en kartong. Ironiskt.
Nåväl, så illa är det inte nu. Och apatin har i alla fall lagt sig. Ersatts av rastlöshet och en innerlig önskan att "göra" något. Att ändra något. Att sparka igång "livet" som gått i stå.
Dags att kliva ut ur dunklet och ge mig en chans. Nu ska jag lära mig att stråla igen.
Inte skrämmas så. Men stråla är bra. Det gör du!
Skrivet av Nora den 11 augusti, 2011 kl. 07:11 #