För två veckor sedan tog och och C en premiärtur till Uppsala. Premiär för mig i alla fall. Har aldrig varit där förut. Om man inte räknar en lååååååååååång raksträcka med massa rödljus som jag och mina kära päron betade av på vår väg mot Söderhamn en gång för 15 år sedan....Eeeek!!

Förlåt, var tvungen att hyperventilera. Jag trodde det var typ 8 år sedan jag gick på folkhögskola. 15???

Ehh...var var jag? Jo, just det. Uppsala. Premiärtur. Med tåg från Stockholms station. Vilket visade sig vara både enklare, snabbare och billigare än att ta pendeln till Upplands-Väsby och sedan byta till Upptåget. Bara ett tips, alltså.

Har sett Uppsala från tåget. Och nu såg jag samma syn. Fast det räckte med att gå ett par kvarter ned mot ån för att mötas av en helt annan syn. Uppsala är ju mysigt!

Första stoppet för dagen var Uppsala domkyrka. Som Linköpingsbo kändes det ju lite knepigt att gå in. Är ju lite som att fraternisera med fienden. Men jag måste erkänna att jag blev imponerad. Även om jag ju fortfarande föredrar Linköpings domkyrka, såklart.

Men vi har ju varken en Gustav Wasa eller en St Erik att skryta med. Vi har nån gammal-gammal kung som ingen kommer ihåg. Nån Birger eller Sture.

Erkänner att jag (be)rördes lite av historiens vingslag där i Gustavs kapell. Precis som jag blev i Westminster Abbey när jag stod i kapellet som delas av halvsystrarna (Bloody) Mary och Elisabeth I. Att se deras - och Gustav Wasas - gravar fick mig att inse att de här människorna verkligen har funnits på riktigt.
Att de inte bara är mytiska figurer utan människor av kött och blod. Fast lite snofsigare, förstås.

Efter att ha varit vördnadsfull en lång stund kändes det skönt att komma ut i luften och vara sarkastisk igen. Slottet fick sig en känga. Det var ju bara en snutt som var slottig - och det bästa med slottet var: utsikten mot Domkyrkan.

Nedanför slottet låg...den är nog kvar...ligger den Botaniska trädgården. Men både den, Linnéträdgården och en mysig snäckformad utescen fick stryka på foten då vi gav oss iväg mot Gamla Uppsala istället.
(Buss 2, mot Gamla Uppsala, ändhållplatsen.)

Vi stod givetvis på fel sida av gatan och väntade, pratade högt och brett om högarna - och inte en enda person vid hållplatsen hade lust att upplysa om oss att vi var på väg åt fel håll. Det blir minuspoäng.

Pluspoäng fick Kungshögarna istället - massor av dem. Högar och pluspoäng, alltså. Det finns tre stycken som är betydligt större än de övriga.
De är inhägnade och man får inte klättra upp på dem. Men, vem behöver klättra på högar när man kan trampa snett i en grop och stucka foten? Det klarar jag galant.

Ur fotosynpunkt finns det massor av spännade vinklar och motiv. De är...försöker hitta rätt ord... faschinerade som de är. Men en dramatisk himmel eller lite morgondimma förhöjer fotoupplevelsen till något rent magiskt. Skulle jag tro.

Jag fick jobba med konstigt dis som övergick i sol från "fel" håll. Men om man struntar i att fota och bara upplever så får Kungshögarna full pott. Stället har verkligen en air av mystik och forntid.

Efter högarna var vi - jag i alla fall - rätt mätta på intryck för dagen, så det blev hemresa och en hemskt spännande kamp mot klockan, tåget och biljettmaskinen. Skulle vi hinna, skulle vi få vår biljett i tid - eller skulle tåget gå utan oss?

Med sekunder till godo kastade vi oss på Upptåget och tuffade söderut. Lusten att hoppa av på Arlanda och smita iväg någonstans var överhängande. Men...ack...sängen vann.

Kommer definitivt åka tillbaks till Uppsala, det är en lagom stad. Ligger lagom långt bort, är lagom stort och har lagom mycket att upptäcka. Och jag har ju en fot till att stuka.