Jag börjar känna mig lite som en hycklare. Varje gång jag pratar om att nu sjutton vänder det, nu mår jag bättre och nu kan jag skaka av mig mörkret så trillar jag dit igen.
Antagligen kommer jag få leva med min depression resten av livet. Både farmor och pappa gjorde det. Tja, levde är väl kanske inte rätta ordet. I alla fall inte på slutet.
Men jag är inte vid slutet ännu. Jag har lång väg kvar och mycket att göra innan dess. Visst kommer det finnas dagar när jag inte vill eller tror att jag orkar mer. Dagar när det är väldigt lockande att bara säga stopp. Men det är jag inte ensam om, och det handlar egentligen inte om en dödslängtan - utan bara att hitta den förbaskade pausknappen.
Och ibland - som igår när jag klev ut ur tunnelbanan och ljuset hängde kvar i luften över trädtopparna - så är det åt helt andra hållet. Då är det så lätt att leva. Så lätt att se framåt och göra planer.
Det kändes nästan som den första vårkvällen, trots den bitande kylan. Och jag var tvungen att ta en annan väg hem. Så jag kunde titta ut över sjön (som visserligen är igenfrusen och är alldeles vit) där solen just gått ner och lämnat efter sig en underbar palett i blått, guld och rosa.
Och när naturen bestämmer sig för att visa sig från sin vackraste sida är det bara att tacka och ta emot.
