Rufus i väskan, Rufus i knät. Rufus i händerna på främmande kvinnor och män. Rufus i fönstret. Rufus på golvet. Rufus vart än jag tittar.
Ja, Rufus Wainwright prydde framsidan på dagens Metro och det var svårt att inte flina då hans gulliga lilla nylle var överallt.
Rubriken ”Jag är äckligaste mannen på jorden” samt den (enligt mitt tycke) smula märkliga lilla intervjun skapade nog knappast några nya fans.
Det gör kanske inte hans nya skiva ”All Days Are Nights: Songs for Lulu” heller. Och för mig som föredrar hans mer fullmatade, barockiga, låtar erkänner jag att delar av skivan är en smula svårsmält.
Man måste gilla Rufus röst om man ska gilla ”Lulu”. För skivan innehåller bara den och piano. Men det betyder inte att allt är svårsmält. Nejdå, där finns riktiga pärlor.
I sånger som ”The Dream”, ”Zebulon” och ”Sonnet 20; A womans face with natures own hand painted” (jepp, Shakespeare har skrivit texten) kommer kombinationen röst och piano verkligen till sin rätt. Det är vackert, naket och förtrollande. Smärtsamt och förförande på en gång.
Det ska bli mycket spännande att se sångerna framföras i det teatraliska sammanhang de hör hemma. Med scenkostymer, film och Rufus enorma scenpersonlighet.
Ni får säga vad ni vill, jag tycker han gör världen lite vackrare.
”All Days Are Nights; Songs For Lulu” släpps idag.
Ja GUUUUUUd så manlig han är sen....
Skrivet av bruun den 13 april, 2010 kl. 11:55 #
Nja, kanske inte sådär jättevärst. Men han har attans snygga polisonger :)
Skrivet av Jag den 14 april, 2010 kl. 08:58 #
fjollisonger hehe
Skrivet av bruun den 14 april, 2010 kl. 11:28 #