Eftersom jag fortfarande inbillar mig att jag är snygghårig, och rider på en liten "må-bra"-våg så gick jag och köpte mig inte en, utan två, kjolar.

Jag och kjolar har ett litet knepigt förhållande. Jag tycker om kjol, men tycker inte om när de blåser upp över ansiktet på en.

Så jag har satsat på en jeanskjol (tung) och en byxkjol. Jepp, jag är gammal nog att ha byxkjol. Köpte en svart, men nu sitter jag och klurar på om inte den rödbruna kanske skulle varit snyggare i alla fall.

Till saken hör att jag är en sån där trendig och hipp människa som köper sina kläder på postorder. Så, nej, jag har ingen aning om hur kjolarna verkligen ser ut och ifall de alls kommer passa mig.
Men inne i mitt huvud har jag en bild av hur jag vill se ut. En lite långsmalare bild av mig kanske. Men vet ni - jag bryr mig inte.

Min nya husgud Rufus anser att man ska göra livet så glamouröst man kan, när det går. Och efter att min andra favoritbög, min frisör, lockat till mitt hår igår såg jag en "ny" kinna i spegeln.

Jag vill möta våren i färg och som en kvinna. Det kanske låter som två självklarheter, men för mig är det inte fullt så enkelt.

Och nej, jag har inte glömt att lilla mamma ligger på sjukhuset, tydligen nu med en arm uppsvälld efter att droppnålen lossnat och närapå en halv liter vätska inte kommit in i blodet, utan i själva armen. Vilket gjorde mig galen - det måste ha tagit en stund - och de vet att hon inte kan ringa på klockan själv. Varför tittade de inte till henne?

Men jag vill inte tänka på henne, jag vill tänka på mig. Och jag vill tänka på mig så som jag vill bli sedd och tänkt på. Inte i svart, patetiskt klamrande fast vid punken, utan i ljusa färger och glada mönster. Fräsch, fräknig och nästan fyrtio.

Swisch!